Under Vänsterförbundets svenska landsmöte (se artikel) diskuterades flitigt hur den finlandssvenska vänstern bättre ska nå ut till finlandssvenska väljare, och hur den bättre ska kunna samarbeta över kommun- och regiongränser.
Ett av problemen med både den interna och den externa kommunikationen konstaterades vara att folk inte förstår vad ”landsstyrelsen” eller ”landsmötet” betyder. För att råda bot på detta föreslogs ett namnbyte, vilket den nya landsstyrelsen ska ta upp till diskussion.
En annan fråga som togs upp till inofficiell diskussion var att den starka svenskspråkiga vänstern i Helsingfors paradoxalt nog ofta lyser med sin frånvaro i gemensamma svenskspråkiga sammanhang. Landsmötet i sig var ett ypperligt exempel: Österbotten, Åboland, Västra och Östra Nyland, samt till och med Åland var väl representerat, men inte en kotte från Helsingfors bemödade sig att dyka upp (Helsingforsavdelningen representerades av en person som egentligen bor i Träskända).
Det här är problematiskt för den finlandssvenska vänstern med tanke på att många av de starkaste svenskspråkiga profilerna bor just i Helsingfors – Veronika Honkasalo, Mia Haglund, Silvia Modig, med flera. Ändå tenderar de här profilerna aldrig att dyka upp på landsmötet eller i andra svenskspråkiga vänstersammanhang om de inte uttryckligen bjudits som talare (ingen av dem har till exempel släpat sig till Ny Tids Vänsterprassel en enda gång).
Att de svenskspråkiga kandidaterna i Helsingfors sätter krutet på att vinna finskspråkiga väljare är naturligt: ska du bli vald till Helsingfors stadsfullmäktige från något annat parti än SFP måste majoriteten av dina väljare vara finskspråkiga. Tyvärr skapar situationen ändå en känsla av Helsingforspolitikerna som en egen klick som inte riktigt ids befatta sig med kamraterna ”i periferin”.
Så är nog inte fallet. Jag har tagit upp frågan med flera av de Helsingforsbaserade politikerna, och deras svar är nästan alltid: ”vi kommer alltid om någon frågar, men det är ingen som frågar”.
De Helsingforsbaserade politikernas svar är nästan alltid: ”vi kommer alltid om någon frågar, men det är ingen som frågar”.
Att Helsingforspolitikerna ansett sig ha bättre saker att göra än engagera sig i landsstyrelsens verksamhet kan förklaras med att landsstyrelsens verksamhet under de senaste åren varit ganska nära noll. Ett googlesök ger 15 träffar på ”Vänsterförbundets svenska landsstyrelse”, och att varken Svenska Yle eller Hufvudstadsbladet har uppmärksammat ordförandebytet trots att pressmeddelande gått ut är en fingervisning om hur dåligt etablerad organisationen är. Då Finlands svenska socialdemokrater byter ordförande tutas det nog ut i alla mediestrutar i Svenskfinland.
Pengarna är ett problem: FSD har en helt annan finansiering än Landsstyrelsen. Men pengar är inte allt. Det finns mycket som kan göras utan desto större finansiering, som inte kräver mer än att man lyfter telefonluren, skickar några mejl och börjar kommunicera med varandra. En folkrörelse kan inte byggas genom att man sitter och väntar på att partikansliet ska öppna plånboken för en. Landsmötet i Dalsbruk och den nya ordföranden Dan Bäckman talade varmt för att verksamheten nu intensifieras och en ny gemenskap ska byggas inom den finlandssvenska vänstern. Löften på mötesnivå riskerar dock ofta att rinna ut i sanden då det kommer till kritan, och det är nu upp till bevis för den nya landsstyrelsen.
