Teater Universums Tabula Rasa kommenterar stressen i dagens samhälle, skriver Camilla Thelestam som tjusas av de halvfärdiga miljöerna och det improvisatoriska greppet.
Stressade suckar, aggressiva rop, rullande på golvet, ständigt kringflyttande, virrvarr med stolar, ett långt ihopkok av tiktok-videor och filosofen Byung-Chul-Han som handdocka. Bland annat allt detta hör till Venus Maskworks ingredienser när de ska fylla den tomma tavlan på VRs magasinvind.
Teater Universum uppträder så att säga i farstun på väg till sin nya teaterlokal Scen Konepaja, som ligger i VRs gamla verkstadshallar i Alphyddan. Nu framförs föreställningen Tabula Rasa i en ofärdig vindslokal med högt till tak och generöst tilltagna utrymmen. Man har valt att ta med den provisoriska byggnadsplatsstämningen och låter publiken klä sig i vita overaller och blå plastskydd över skorna innan den får lov att klättra längs en spiraltrappa upp till hallen där allt händer. Tabula Rasa är en fortsättning på Venus Maskworks tidigare utforskande av sambandet mellan kropp, psyke och politik i The Re-Invention of Self (2022).
Publiken kan fritt gå omkring och utforska det nästan tomma rummet med sina gedigna takbjälkar medan en del av skådespelarna i vita overaller och masker manar människorna att röra sig framåt. Genom suckar och små smackande ljud förs vi vidare, av och an. Jaksa, jaksa, jaksa, mumlar de (orka!, orka!, orka!). En del av dem står och rullar ut en stor pappersrulle längs den bortre väggen och skriver obegripliga tecken på den. Mystiskt, aggressivt prat omger oss. Åskådarna kastas ständigt in i nya små scener som har föga med varandra att göra. Allt påminner om vår upptagna vardag. Inget hänger samman, hela tiden hastar man vidare.
Stressen avbryts i föreställningen av den utstuderade handdockans filosofiföreläsningar då också publiken ska sitta stilla och slappna av med händerna i sandlådan som verkar vara dockfilosofens hem. Likaså bildar några sköna stunder av minnen och en musik avbrott i det späckade ögonblicket. När minnena återges är det intressant att konstatera att ett rörligt projicerat människoansikte på sned ändå är så mycket mera fascinerande än en mask.
Från tom tavla till överflödande kärl
Den till synes ganska slumpmässiga föreställningen har en stark dragning åt det improvisatoriska. Det blir tydligt att den vill belysa våra överstressade liv av idag som allt mer styrs av sociala medier och AI. En docka formulerar den tysk-koreanska filosofen Byung-Chul-Hans teorier. Han har bland annat skrivit om hur jobb och fritid flyter samman på ett okontrollerat sätt medan vi allt strängare övervakar oss själva (och gör vi inte det finns det elektronisk övervakning som sköter den saken). Vi utsätts ständigt för stimulans som gör att vi inte kan koncentrera oss på någonting. Vi är bara förvirrade och utmattade. Då är det lätt att driva oss till att ägna oss åt exempelvis att konsumera.
Den empiristiska filosofen John Locke skrev på 1600-talet att människan föds som en tom tavla på vilken livet genom erfarenheter och undervisning sedan ristar in sina spår och skapar en identitet. Våra identiteter ligger nu i händerna på de sociala medierna och andra enorma ekonomiska aktörer, betonar Byung-Chul Han idag. Den upptrappade takten leder till dagens patologiska tillstånd: depression, hyperaktivitet, kollaps.
Genom att efterlikna den slumpmässiga karaktären av hur vi exempelvis tillägnar oss information idag lyckas Tabula Rasa på ett klurigt sätt få oss irriterade men också fundersamma. Det som i stunden kan kännas obegripligt visar sig inte alls vara underligare än den värld vi lever i. Föreställningen bjuder dock definitivt inte på någon traditionell röd tråd att vandra vidare längs.
Livad upplevelse
Ensemblen med Max Bremer som regissör tar risken att pusselbitarna eventuellt inte faller på plats – för det är inte en enda bild som föreställningen frammanar. Det inser man senast efter att i åtskilliga minuter ha stirrat på ett potpurri av TikTok-videor.
Den fysiska aktivitet som omkringflyttandet inbegriper väcker ändå sinnena. Efter att ha sökt efter själva teaterutrymmet i det nattliga Konepaja, klättrat upp, klätt om sig och burit omkring sin pall i salen där man aldrig fick sitta någon längre stund på samma ställe, kändes föreställningen upplivande. Helheten ter sig då och då litet lång vilket kanske beror på de många jämnlånga sjoken. Som helhet bjuder ändå Tabula Rasa på en skojig stund.
Venus Maskworks: Tabula Rasa
På scen: Max Bremer, Paul Holländer, Åsa Nybo, Ivar Bremer, Ivar Sundman, Sam Huber, Markus Luukkonen och Minja Mertanen. Regi: Max Bremer. Ljud: Aleksi Karjalainen. Projektion: Henrik Miettinen. Scenografi: Ivar Sundman. Dockor: Anna Uschanov. Mask: Heini Maaranen. Musik: Arbetsgruppen och Lee Berwick. Spelar fram till 14.11 2025.
Foto: Albin Ljungqvist
