I Syrenvägen pyr motsättningar, besvikelser och fördomar under ytan. Föreställningen är ett läsdrama men man glömmer ofta att det rör sig om läsning, skriver Camilla Thelestam.
Det är högsommar, fåglarna kvittrar, trädgårdar prunkar och solen steker.
Vid Syrenvägen står stuga vid stuga i sommarvärmen. Det är högsäsong och olika familjer har kommit ut till sina sommarnöjen à la 70-tal. Var och en till sin älskade sommaridyll. Under idyllens yta sjuder det dock.
Den svenska dramatikern Anders Duus har skrivit över 50 skådespel. Han startade med barndrama men har redan länge varit känd i hemlandet för sina pjäser för turnéteatrar och för berättelser från och för små orter. Hans specialitet är dramer som kan tolkas med en liten ensemble i utrymmen som saknar teaterteknik. Denna gång, i Syrenvägen, har han koncentrerat sig på ett för honom bekant sommarstugeområde. Ett litet samfund med egna regler, egna normer och egen hierarki.
Det är åter ljuva juni och vi möter personer som lever i ett stugsamfund som med stadig, om ock uttröttad, hand leds av styrelseordföranden i vattenföreningen. Han är också ordförande i vägföreningen, bryggföreningen och andra nödvändiga sammanslutningar.
En hel del har hänt sedan sommaren innan.
För Harriet är stugan hennes ögonsten men hon har insjuknat i cancer och har nu återvänt med sinande krafter. Helt henne ovetandes har hennes vuxna barn sålt stugan. I ett annat hus har en ung, utbränd och förtvivlad kvinna stängt in sig bakom fördragna gardiner.
Och sedan – i en av stugorna har en stor invandrarfamilj flyttat in. Pappan jobbar flitigt i trädgården. Vilka än hans drömmar är blir han utesluten av idyllsamfundet. Hans stora, livliga familj verkar nu väcka ännu mera ogillande än den gamla nyheten om att det bor ett kvinnopar i området, denna sommar i ny konstellation. Missnöjet bland Syrenvägens invånare växer. Skvaller vandrar.
Stugägarna projicerar vilt sina egna problem på de inflyttade. Agressiva skyltar monteras upp och sedan ner. Fördomar i olika former lyfter sitt huvud. Det talas om invasiva arter. Vänta nu, är det monsterväxten parkslide eller grannarna man pratar om?
Någonting måste hända – både i stort och smått. I pjäsen har händelserna koncentrerats till fyra dagar.
Anders Duus beskriver sina personer med igenkännande och mild hand. Hans grepp är den förstående komediförfattarens. Också om han lyfter fram olika stora samhälleliga svårigheter så gör han det mest utgående från den lilla individens svagheter. Tanken om att ondska sprider sig snabbare än godhet skymtar fram i den ställvis mörka texten.
Klockriketeaterns uppsättning av Syrenvägen på Svenska Teaterns Amos-scen är vad som kallas en dramatiserad läsning. Det innebär enligt förhandsuppgifter att ”skådespelarna läser texten, som den är skriven ur ett manuskript, inför publik. Läsningen är regisserad och innehåller teaterns element såsom ljud och visuella element”. På scenen har vi fyra skådespelare som tolkar 15 roller.
Vissa av karaktärerna stiger fram i huvudroller och här spelar graden av ”teaterns element” en stor roll. Då skådespelarna ingalunda sitter stilla under denna läsning utan byter plats, hattar och personlighet så glömmer man ofta att det är en läsning. Många av personerna tecknas med bred karikatyrpenna, andra är mera nedtonade och realistiska.
Det visuella går alltid framom det auditiva och därför slukar varje förflyttning på scenen en del av texten. Speciellt om något annat beskrivs än det vi ser. För förståelsen är texten i läsningen central men i början rinner nya husnummer och personnamn fram som vatten och om någon just samtidigt flyttar sig på scenen eller klär på sig en ny hatt tenderar en del att gå förbi. Mot slutet av föreställningen ger regissören Kaisa-Liisa Logren mera tid åt replikeringen och publiken har också lärt sig personernas egenheter.
Hela ensemblen (Carl Alm, Anja Bargum, Peter Kanerva, Soila Shah) gör många roande och träffsäkra rolltolkningar. Det är inte en lätt uppgift för de läsande skådespelarna att spela så många olika roller. (Jag associerar till coronatiden då exempelvis undervisning skulle verkställas både live och över nätet.) För att hjälpa publiken på traven har regissören försett skådespelarna med något litet plagg eller annat kännetecken så att vi vet vem som talar.
En av Carl Alms många roller är en alldeles vidunderlig och speciell hund, som kryper omkring utan repliker, vars mimik jag sällan skall glömma. Hunden ges så mycket plats att man väntar sig att den skall ha någon avgörande roll i skeendet, men glöms bort mot slutet.
Jag tror att det finns mycket att utforska och utveckla gällande konceptet dramatiserad läsning, som kan ha många fördelar, speciellt om man har en liten ensemble och knappa medel. Det bevisade den lättsamt underhållande och försiktigt tankeväckande kvällen på Syrenvägen.
Klockriketeatern: Syrenvägen. Text: Anders Duus. Regi: Kaisa-Liisa Logren. Skådespelare: Carl Alm, Anja Bargum, Peter Kanerva, Soila Shah. Visuell design: Kristian Ekholm. Produktion: Klockriketeatern. Premiär på Svenska Teaterns Amos-scen. Spelar fram till 12.11.
Foto: Darina Rodionova
