Joakim Medin är känd för en större allmänhet som journalisten som anklagades för terrorbrott i Turkiet. Medin har dock sedan länge fått ett namn om sig som en kunnig journalist som bevakat bland annat Mellanöstern och kurdernas situation. Villkoren för att jobba med journalistik har i dagens värld blivit svårare, men det största hotet han lyfter fram är ändå att antalet demokratier minskar i världen.
I mars 2025 nås vi av nyheten att den svenska journalisten och författaren Joakim Medin har gripits i Turkiet, anklagad för ”förolämpning av presidenten” och ”medlemskap i en terroristorganisation”. Medin (som även har skrivit för Ny Tid) har genom åren publicerat flera prisbelönta böcker och rapporterat om politik och mänskliga rättigheter runtom i världen, och hans gripande fördömdes av PEN, Amnesty- och tryckfrihetsorganisationer. Efter en första rättegång är han tillbaka i Sverige och fortsätter arbeta, samtidigt som en juridisk process fortfarande pågår i Turkiet.
Joakim Medin svarar i telefonen mitt i karriären och småbarnslivet. Hur hamnade 41-åringen från Mölndal i händelsernas mitt och journalistyrket? Var jobbet en barndomsdröm?
– Nej, egentligen hade jag inte planerat att bli journalist. Men jag har ju alltid tyckt om att skriva, och intresset för historia och samhällsämnen gjorde att jag blev lärare. Jag råkade vara i Honduras under statskuppen 2009 och stötte på en amerikansk journalist som jag hjälpte med foto-grafering, insamlande av citat och sånt för en veckotidning i Guatemala City. Sen fortsatte jag resa runt i Central-amerika och såg ett exemplar av tidningen där de satt ett av mina foton på framsidan! Det var en ganska dramatisk start på karriären, men det väckte omedelbart mitt intresse.
Sista utländska journalisten i Kobani
Medin tog senare en magisterexamen i journalistik vid Uppsala universitet och började göra reportage om bland annat mänskliga rättigheter, demokratifrågor och väpnade konflikter runt om i världen. Han har bland annat rapporterat från mellanöstern under längre perioder. För elva år sedan hamnade han mitt i stridens hetta då han rapporterade om kriget mot Islamska staten på plats i norra Syrien.
– Jag och en dansk fotograf märkte att det var stora oroligheter på gång i Irak, och sommaren 2014 beslöt vi oss för att resa in i Syrien för att rapportera om det här. Den sommaren tog kalifatet över stora landområden, de erövrade staden Mosul och det var mängder av massakrar. Då väcktes ju såklart intresset för det här internationellt också, och vår rapportering spreds i flera länders medier.
Samtidigt som Medin och fotografen kom till Syrien försökte IS utföra en etnisk rensning mot yazidierna (en etnisk-religiös folkgrupp) i Sinjar, och kurdiska styrkor gick in där med amerikanskt flygunderstöd och räddade dem. Medin och hans kollega åkte in i den autonoma regionen Rojava i nordöstra Syrien, där syriska regimen inte längre hade någon närvaro, och kontaktade den kurdiska administrationen. Det var väldigt få utländska journalister i Syrien vid den tiden, och många kände inte till kontexten.
– Jag var den sista utländska journalisten som blev kvar och rapporterade inifrån staden Kobani när den belägrades av IS och andra jihadiststyrkor. Jag hamnade mitt i det hela, och det var oerhört intressant att få skriva om det.
Jag blev dömd för att ha förolämpat presidenten, men de har fortsatt en juridisk process mot mig även i min frånvaro. Troligtvis vill de sända en signal till andra journalister att tillämpa självcensur när det kommer till Erdoğan.
Dömd för att ha förolämpat presidenten
Joakim Medin har senare fortsatt skriva om IS och de kurdiska rörelserna i Mellanöstern, bland annat boken Amanda – Min dotters resa till IS (2022) och Kurdspåret – -Sverige, Turkiet och priset för ett Nato-medlemskap (2023), som nominerades till journalistpriset Guldspaden. Han har också skrivit kritiskt om hotet mot pressfriheten i bland annat Turkiet, något som styret i Turkiet reagerade mycket negativt på. När han reste till Istanbul våren 2025 för att bevaka regimkritiska protester greps han och fördes till Marmarafängelset, där många politiska fångar redan sitter.
– Jag hade tänkt rapportera från de största protesterna i Turkiet på ett årtionde, som utlöstes av att Istanbuls borgmästare blivit gripen. Det jag inte visste då var att turkisk polis inlett en förundersökning redan i januari 2023, där jag och 15 andra svenska medborgare pekas ut som skyldiga för att hängt upp en docka av president Erdoğan i Stockholm. Hälften av namnen på listan är journalister och författare som skrivit om den auktoritära utvecklingen i Turkiet, och jag antar att de haft koll på oss och velat markera mot oss. Ändå kanske de inte förväntade sig att jag skulle resa till Turkiet igen, jag hade ingen aning om det här så det kom som en chock.
Hur kändes det att behöva uppleva det här?
– Jag blev orolig, jag har ju skrivit om människorättssituationen i Turkiet och vet hur svårt det är att få en rättvis prövning då rättssystemet är så politiserat. Dessutom kunde jag inte följa med debatten kring mitt fall inifrån fängelset. Jag pratade med min fru och redaktör som berättade att det här togs på allvar även på officiellt håll, men relationen mellan Sverige och Turkiet har ju varit ansträngd under Natoprocessen. Efter sju veckor släpptes jag och utvisades ur landet. Jag blev dömd för att ha förolämpat presidenten, men de har fortsatt en juridisk process mot mig även i min frånvaro. Troligtvis vill de sända en signal till andra journalister att tillämpa självcensur när det kommer till Erdoğan.
Demokrati på reträtt
Journalister är generellt mycket utsatta i Mellanöstern, exempelvis i Gaza har ett extremt antal dödats och skadats.
Har det blivit värre de senaste åren? Har du blivit mer orolig inför framtida resor?
– Det återstår att se, i den här delen av världen finns det ingen fullständig respekt för pressfriheten, journalister kan egentligen inte granska makthavarna fritt. Och det kan finnas en risk för mig i länder som köper de turkiska myndigheternas narrativ om mig.
Medin tillägger att demokratin är på reträtt i hela världen och att journalisters arbete blir svårare och svårare. Den här tendensen finns också i det vi kallar den demokratiska västvärlden, säger Medin.
– Jag är djupt oroad över USA och hur snabbt utvecklingen går där. Jag har besökt Ungern många gånger, och den första regimen som angrep mig för min journalistik var den ungerska för sju år sedan. Vi får se hur det utvecklas.
– Samtidigt försöker jag jobba på som vanligt, så sent som idag skrev jag om hur den turkiska regimen motarbetar det största oppositionspartiet där. Nu arbetar jag också på ett projekt om flyktingvågen 2015, men den pågående rättsprocessen mot mig gör att jag måste gå på en massa andra möten också.
Tuffa tider för journalistiken
Har du något journalistiskt drömprojekt?
– Jag skulle definitivt vilja vara på plats i USA just nu. Det går inte av logistiska skäl då vi har en bebis hemma, men annars hade jag kanske varit där. Trots USA:s brister genom åren har de ändå stått för någon sorts idé, men det håller snabbt på att raseras. USA håller på att bli antitesen till det man ansett sig försvara, och det är ju en enorm förändring.
När det gäller journalistiken i Sverige påpekar Medin att det när han började jobba fanns det många fler tidskrifter, speciellt mindre tidningar och magasin. Fördelen med sådana publikationer är att det är lättare att pitcha idéer och bli publicerad som nybakad journalist eller frilansare, säger han.
– Minskningen av tidskrifter gör att det inte är lika lätt att bli publicerad idag, och man märker att journalister är oroliga för att nischa sig. De försöker hamna i mainstreamfacket istället.
När Medin inledde sin bana var sociala medier inte heller så vanliga, och det var sällan personer som han intervjuade hade gjort research på honom innan ett möte. Sociala medier gör, säger Medin, idag att att många aktörer helt enkelt säger nej till intervjuer och sprider sina budskap på andra plattformar. Ändå är många intresserade av journalistik fast det blivit en svårare bransch.
– Jag föreläste på en folkhögskola häromveckan för studerande som var jätteintresserade, och det är ju kul.
Frihetens olika sidor
Hur ser du på det som i Sverige kallas ”Swishjournalister”, skribenter och reportrar som får sin inkomst via donationer, Patreonprenumerationer och liknande? Kommer utvecklingen att leda till att journalistik ska crowdfundas?
– Jag ser det som ett komplement. Det här existerar vid sidan av de övriga mediala strukturerna och journalister kan utvecklas i sitt kunnande. Jag hoppas ändå att det inte ersätter det vi har.
Om alla journalister arbetar som isolerade individer blir branschen mera sårbar för attacker mot pressfriheten, påpekar Medin. Och med ”isolerade individer” avser han journalister som inte har stöd från redaktioner, institutioner eller nätverk. Dessutom innebär detta en sårbar ekonomisk situation om man exempelvis inte når ut eller blir sjukskriven. Medin framhåller det positiva med kollektiva arbetsformer, som redaktioner.
– Jag är positiv till att människor vill jobba på det här sättet (”swishjournalister”, red.anm.), men det kan eller bör inte ersätta andra former av media.
Medin har med åren blivit en etablerad och publicerad journalist inom sina områden och han har skrivit för många nordiska tidningar. Han arbetade länge som frilansare på olika håll, men nu har han blivit fast anställd av tidningen ETC. På frågan om hur mycket frihet det idag finns i hans arbete svarar Medin att han självfallet ibland blir tilldelad uppdrag, men att han får arbeta väldigt fritt och ta fram egna idéer.
Vill du i en högre grad än du gör nu i framtiden jobba och bli publicerad på engelska?
– Ja och nej, det skulle såklart vara roligt att nå nya läsekretsar. Jag har märkt att det är mycket hårdare konkurrens på den engelskspråkiga marknaden då alla vill synas internationellt. Men det här leder ju till lönedumpning av arvoden och annat tråkigt, så efter hand har jag lämnat det här bakom mig. Nu skriver jag främst för nordiska tidningar och förlag.
