Mikaela Westerlund är verksamhetsledare för Finlandssvenskt Filmcentrum. Ny Tid ställer tre frågor om regeringens förslag att skära ner statsstödet till Finlands Filmstiftelse med en tredjedel.
1. Vilka följder får nedskärningarna för den finländska filmbranschen som helhet?
– Följderna blir katastrofala. Man kan helt enkelt inte upprätthålla en inhemsk filmproduktion med så lite stöd. Filmstiftelsen har vissa lagstadgade uppgifter, som till exempel att garantera en viss mångfald i filmproduktionen. De stöder ju också biograferna i Finland. Utan regeringens stöd kan stiftelsen inte sköta sitt uppdrag och mängden finländsk film skulle rasa. Våra inhemska filmer har massvis med tittare, vilket är mycket värdefullt. Detta är inte självklart – flera länder har det inte så. Inhemska filmer är speciellt viktiga för mindre orters biografer, där tittarna främst kollar på dem. Dessa biografers levebröd är sådana filmer.
2. Vad följer specifikt för den finlandssvenska filmbranschen?
– Redan nu görs det inte särskilt många svenskspråkiga filmer, serier eller dokumentärer i Finland. Ifall allt stöd då minskas så där radikalt kan man tänka sig att kommande svenskspråkiga filmproduktioners stöd kommer att handla om riktigt små summor. Om vi nu haft en svenskspråkig långfilm runt vart femte år kommer det verkligen att bli sällsynt med dem i framtiden.
3. Hur är det att arbeta i kulturindustrin då så många nedskärningar har skett på sistone?
– Det är frustrerande, minsann. Det känns som att man behöver berättiga sin existens och att man måste försvara hela branschens tillvaro. Att göra det upptar tid och resurser från ens egentliga arbete. Alla inom verksamheten upplever en hård tid just nu. Vissa dagar kan man tänka mer på denna aktuella situation som pågår, men andra dagar måste man sätta undan det akuta och fokusera på det man håller på med i filmvärlden.
