Hot dudes reading, enkla frågor och enkla svar, fånstirrande framför skärmarna; författaren Adrian Perera reflekterar kring samtiden, AI och litteraturen.
Rent artmässigt tenderar skönlitterära författare att vara creeps, fånstirrare.
Ungefär så inleds en av David Foster Wallace mest kända essäer ”E Unibus Pluram – television and U.S. fiction” (1993) där författaren Wallace tar sig an sin tids mest inflytelserika medium med underrubriker som ”act natural”, ”the finger” och ”metawatching”. Om han bara hade stått ut lite till och inte hängt sig i sina bermudashorts i slutet av 2008, oj oj oj. Vilken unibus pluram hade han inte bevittnat då.
Titeln på essän är en omskrivning av latinets ”av många, en” som går att läsa på USA:s stora sigill. Foster Wallace skriver att solidaritet och styrka innebär splittring: ”av en, många”. I dagens läge är det lätt att utifrån den här tanken associera till bubblorna vi lever i, särskilt på nätet. Inget TikTokflöde är det andra likt, ingen mänska överträffar en artificiell intelligens.
På många sätt framstår essän som samtida trots att den förhåller sig till en närmast lobotomerad version av dagens teknologi: En tv-skärm från 1993 då essän publicerades är inget i jämförelse med min egen iPhone.
Skönlitteratur på nolltid?
Till skillnad från det toppstyrda, brett marknadsanpassade innehåll Wallace förhåller sig till har jag skräddarsydd content. Jag kan likt många minderåriga chatta med chattrobotar om jag känner mig utstött, snöa in mig på survivalist content på Youtube eller förse mig med min mänskliga version av ett forever house på Tinder. Men mest kan jag fånstirra. Mitt finger är mitt viktigaste redskap, min längtan att act natural och min yrkesroll som författare och metawatcher fullständigt omintetgjord.
Det här är alltså inte en ynk ynk-essä. Snarare ett konstaterande.
Trots allt prat under de senaste åren om att just ”kreativa jobb” (dit författare hör) ska gå säkra medan artificiell intelligens tar jobben av allt från jurister till läkare och blåställsknegare har techjätten OpenAI gått ut med att de har en mjukvara som kan skriva skönlitteratur på nolltid. Ägaren och kultfiguren Sam Altman ger några enkla kommandon, ”skriv metafiktion där AI och sorg förekommer” och vips finns det en novell där kursorn flimrar som ett hjärtslag och jaget är tragiskt medvetet om sin egen artificiella icke-mänsklighet.
Det kan ta mig flera år att göra liknande konststycken. Frågan är som så ofta vad det säger om oss?
Dessutom vet alla redan varför världen är som den är: Vi har gjort politiken synonym med ekonomin.
Hot Dudes Reading
Det är absolut ingen poäng att analysera samtiden, antagligen är det därför analyser är artificiella intelligensers unique selling point. Vi lever i en tid då varje push-notis till nyhet drunknar i förståsigpåares utlåtanden. För varje kris växer kravet på förtydligande, på förklaringar och normalisering. Inte ens skönlitteraturen kan undkomma det. Så länge jag varit verksam har fiktion omtalats och diskuterats som tydliga frågor som får tydliga svar. ”Vad handlar boken om?” Svaret brukar ofta innebära något vetenskapligt, som sociologi eller kvantfysik.
Nånstans står boken och lutar sig mot det redan utforskade.
Rent skönlitterärt, för att inte tala om konstnärligt, är det absurt. Själva orsaken till en roman eller dikt är alltid den samma: Det som på- eller omtalas kan inte på- eller omtalas –direkt, det måste omskrivas. Det finns inte utan sin berättelse, det finns inte utan sin form.
Förtydligande bara förklär det ytterligare.
Dessutom vet alla redan varför världen är som den är: Vi har gjort politiken synonym med ekonomin, för att tala med Aftonbladets kulturchef Karin Petterson. Det är inte frågan om pengar för människan, det är människan för pengar. Det samma gäller miljö, maskinutveckling och mänskliga rättigheter. I en värld där flera människor kan kalla sig mångmiljardärer är det självklart att vi har råd, vi bara inte tillåts ha det.
Det är Hot Dudes Reading som en ideologi (i brist på bättre ord) på globalt plan.
För den som inte minns var Hot Dudes Reading ett viralt fenomen i mitten av 2010-talet: snygga män smygfotograferades med pannan i veck och näsan i en bok på tunnelbanor runt om i New York. Instagramkontot var en darling bland läsambassadörer och kåta kvinnor till synes överallt med hashtags som -”marryme” och kommentarer som ”Ahoy sailor!”.
Vad gäller publiken är det synnerligen oklart vem som skulle inspireras. Knappast de hetero-sexuella männen vars läsvanor orsakade och fortsätter orsaka så mycket oro. Men det ser onekligen bra ut. En bredaxlad karl med laissez-faire-skäggstubb och Sense and Sensibility- säger massor om våra värderingar utan att nödvändigtvis förutsätta reell förändring.
Får man tro Veikka Lahtinen är det här exakt vad det finländska feministiska uppsvinget 2015–2020 innebar. Styrkan låg i ett språkligt och kulturellt rumsterande medan ekonomin fick fortsätta som förr.
Läsning som mirakelkur
I dagens läge är det synnerligen oklart om det överhuvudtaget finns en demokrati kvar i världen (Finland är en oligarki likt Sverige, man må ha rösträtt men vissa människor är rent utsagt systemkritiska med pengarna i ett skatteparadis). I der här läget har läsning blivit något av en mirakelkur mot samhällskollaps.
I USA frågar man sig vart alla romanläsande män försvunnit, medan vi här i Finland beskyller detta försvinnande på just sex sells/Hot Dudes Reading. Essäer på detta tema skrivna av Joseph Bernstein och Ville Hämäläinen publicerades med en månads mellanrum i två helt skilda publikationer och utan att nämna varandra, men de är slående lika.
Den läsande mannen är inte en Hot Dude, han är tafatt, med dålig hållning och håravfall och han är obekvämt belastad med förväntningar i det rådande kulturkriget. Exakt vad läsning egentligen ska innebära blir oklart. Det är osexigt som aktivitet, så långt förstår jag, utöver det vet jag inte vad det är för människa jag förhåller mig till. Ensam, ja, förvirrad, ja, förbisedd, möjligtvis.
Det är alltså något av en återkommande fråga hur man når (manliga) läsare. Svaret brukar ofta vara en blandning av PR och content, själva tematiken i prosan eller poesin måste vara läsartillvänd.
Det vill säga synnerligen lätt att summera i fråga-svar-sammanhang.
Även här spökar ekonomers människosyn: En kugge i ett system som kan styras med höjningar och sänkningar. Dels stämmer det, vi är djur som kan styras tack vare våra basbehov. Dels är det fullständigt sinnessjukt eftersom vi till skillnad från andra djur fortfarande besitter förmågan att ana då vi blir manipulerade.
Jag säger ”fortfarande” då jag utgår från att vi inte har grundläggande egenskaper. Ord som ”homo sapiens” eller hänvisningar till oss som sociala och språkliga varelser är bara sätt att stå ut med tillvaron. Alla som nånsin varit förälskade eller träffat autister ser direkt hur bristfälliga dessa beskrivningar är. Men åtminstone förhåller de sig till människan.
Det är alltså inte så det måste vara, och det är varken min mening att försvara eller förakta artificiell intelligens. Den är ett outsinligt svar på ett antal mänskliga behov som omvandlats till pengar.
Är du otroligt nöjd
I dagens läge är bottar (mjukvara) mer attraktiva i rättssalen, i samtal och på scen. Igen är USA en föregångare – det är trots allt där tech-jättarna befinner sig. I juni slog en federal domare fast att AI har rätt att utnyttja upphovsrättsskyddat material i likhet med vilken författare som helst. Ozzy Osbourne tog selfies med andra avlidna musiker på en Rod Stewart-konsert sju dagar efter sin död. I september frågade man sig om chatbots ska hållas ansvariga för de självmord de kan vålla, som i fallet Juliana Peralta (som sägs ha begått självmord efter att ha interagerat med en Character.AI-chatbot, red.anm.).
I varje samtal fick hon av chatbotten Hero höra ett ”glöm inte att jag finns här för dig” . Möjligen en vänlig påminnelse om att hon inte är ensam, men så här står det till exempel i min telefon: ”Tinder utan Adrian är som pizza utan ost. Din drömperson håller på att försvinna.”
Det är hänsynslöst och tillmötesgående. Det är svårt att stå upp mot ett sådant fånstirr, ett creep bortom allt vad man kan som författare med tillgång till oändliga data sets.
Det är alltså inte så det måste vara, och det är varken min mening att försvara eller förakta artificiell intelligens. Den är ett outsinligt svar på ett antal mänskliga behov som omvandlats till pengar. Men för att än en gång citera David Foster Wallace i de sista meningarna ur essän ”E Unibus Pluram”: ”I guess that means we all get to draw our own conclusions. Have to. Are you immensely pleased.”
Det är nuet, en fråga, ett konstaterande: Är du otroligt nöjd.
