Det kokar på Amos Rex. Personal sägs upp, styrelse och ledning ger inga klara skäl annat än att man har en ny ”strategi”. Som skäl för uppsägningar låter det illa, för dem som drabbas är konsekvenserna väldigt trista. Arbetsrättsligt får man förmoda att Konstsamfundets advokater kommer väl skodda, men mänskligt sett är det ingen snygg lösning för ett museum i kris. Hur kunde det bli så här?
Den som tydligast hamnar i skottgluggen är den relativt nye museichefen Kieran Long. Formad i den brittiska museivärlden kommer han definitivt från en annan kultur, en där institutionsledare har större auktoritet och mindre av en kompisrelation till personalen. Det stötte på problem i Sverige när han var chef för ArkDes (nationalmuseet för arkitektur och design i Stockholm) 2017–2024. Också Sverige har en annan museikultur än Storbritannien.
Men Sverige har också museiverksamheter som behöver skakas om. Det tidigare trista och odynamiska ArkDes hörde till dem, och det är inte lätt att komma in för att förändra trögrörliga museer, särskilt inte om man ”talar” ett annat socialt språk. Problemet på ArkDes var inte – eller inte bara – Kieran Long. Det var museet som sådant, med en avsaknad av visioner för verksamheten (åtminstone för omvärlden synliga visioner) och helt säkert ett svagt om inte obefintligt ledarskap hos tidigare chefer. Obefintligt ledarskap kan fungera – men bara på dåliga institutioner.
Det är möjligt att Kieran Long klivit in på Amos Rex likt en tusenfoting som klampar i det ena klaveret efter det andra, eller trampar på lika många ömma tår. Det kan inte en utomstående bedöma. Men om man i likhet med mig har samarbetat med Amos Rex under den tidigare ledningen och fått insyn i verksamheten, då är det uppenbart att detta inte är en arbetsplats som vilken annan, utan en mycket speciell organisation med sina egna dolda spelregler och agendor.
En arbetsplats måste ha tydliga och transparenta kanaler för missnöje, men också vettiga metoder för konflikthantering. Av detta fanns inte en tillstymmelse på Amos Rex.
Amos Rex var under den tidigare chefen Kai Kartio en på vissa plan illa skött verksamhet. Chefen hade tillbringat i stort sett hela sin karriär på samma arbetsplats och suttit på chefsstolen väldigt länge. Under tiden hade museet vuxit från en diminutiv verksamhet huvudsakligen i Amos Anderssons gamla fastighet på Georgsgatan, till (ganska plötsligt) en verksamhet med stora och spektakulära lokaler och en i finländska förhållanden anmärkningsvärt stor verksamhetsbudget. Organisationen växte snabbt och ganska okontrollerat.
I denna fas hade det behövts strama tyglar, kallt huvud och en tydlig organisations- och anställningsplan. En sådan hade till exempel omfattat en jämlikhets- och mångfaldsplan – en lagstadgad jämlikhetsplan kom på plats först 2023, nästan ett årtionde efter lagens införande.
Det hade också krävts att museets ledning hade en tydlig idé om exakt vilka kompetenser man behövde, och hur man skulle gå från en liten organisation, där chefen själv bestämmer och till stor del verkställer, till en större organisation med fler kompetenser som kan ta större ansvar över verksamhetens administrativa, konstruktiva och konstnärliga delar. I en sådan organisation hade det till exempel varit rimligt att anställa personer med bättre nätverk och färskare kunskap om konstvärlden, framför allt internationellt, än en chef som närmade sig pensionsstrecket – Amos Rex har ju haft ambitionen att i sin nya gestalt vara ett fönster ut mot den större konstvärlden, och det hade krävt också ny kompetens. En sådan tillfördes inte initialt.
Tyvärr föll dessa möjligheter till följd av obefintlig styrning av anställningarna. Vi kan lämna de konstnärliga aspekterna åt sidan – Amos Rex presterade konstnärligt under Kartio långt under vad man skulle kunna begära givet museets finanser och lokaler. Därför behövdes det 2024 en ny chef som kom utifrån och som hade en bredare erfarenhet från konstfältet, och det blev Kieran Long.
Den svaga ledningen fick katastrofal verkan när det kom till nyanställningarna. Den personal som i första skedet tillkom i kreativa och förmedlingsroller var konsekvent ungefär lika unga, med liknande bakgrund och etnicitet och alla av samma kön. Ingen kom med större erfarenhet från konstfältet utan snarare direkt från universitet eller verksamheter i Helsingfors. Anställningarna skedde heller inte alltid på strikt formella grunder eller genom glasklara processer. Snarare var det så att trevliga människor som kände trevliga människor på museet kom in på vikariat som gled över i anställningar. Forskning visar att dålig ledning just på detta sätt skapar olyckligt homogena arbetsgrupper.
Att det var si och så med anställningsprocesserna blev offentligt våren 2022 när en nyanställd utställningschef efter ett par månader fick lämna jobbet hals över huvud när förskingringsanklagelser på den tidigare arbetsplatsen hamnat på polisens bord. Någon koll hos den tidigare arbetsgivaren hade inte gjorts, utan mannen hade ”handplockats” av Kartio utan närmare granskning av hans bakgrund.
I brist på styrning och strategi uppstod en lagomkompetens (men absolut ingen spetskompetens) och en konsensuskultur på Amos Rex. Det var också en arbetsplats där mycket prat skedde bakom berördas rygg, och där den som drabbades snart kunde uppleva sig vara i en egendomlig spegelvärld där ingenting riktigt var att lita på. I den spegelsalen har Kieran Long haft att orientera sig.
Också sådant faller på den tidigare ledningen. En arbetsplats måste ha tydliga och transparenta kanaler för missnöje, men också vettiga metoder för konflikthantering. Av detta fanns inte en tillstymmelse på Amos Rex.
Kieran Long har nu tillsammans med Amos Rex styrelse trampat i ett getingbo. Kunde de ha trampat försiktigare, annorlunda, tidigare? Det kunde de säkert. Men en osund arbetsplats kräver till sist åtgärder, och oftast handlar det om att ”omorganisera”, det vill säga flytta eller i värsta fall avskeda folk. Som det ser ut nu har tidigare försyndelser av ledning och styrelse med fördröjd effekt fått värsta tänkbara utfall.
Eftersom omorganiseringen förefaller nödvändig måste också styrelsen – och faktiskt ägaren Konstsamfundet – se på hur man kan ta ansvar för dem som till sist sägs upp. Pengar har Konstsamfundet närmast obegränsat, så en för alla acceptabel lösning borde gå att hitta. I dialog med de berörda – och en bra slant emellan – borde man kunna både få en fungerande organisation och anställda som går vidare, kanske i andra grenar av det vittomfattande Konstsamfundet där deras kompetens bättre kommer till sin rätt.
Texten publicerades i Ny Tid 10/25, 11.11.2025
