Att moralisera om konsumtion kommer inte att förändra världen i någon större utsträckning, utan det skrämmer mest bort människor från vänstern, skriver Pontus Purokuru i sin essä som ursprungligen publicerades på finska i Kansan Uutiset.
Tänk dig en nationalekonom som håller på att skapa sig en framgångsrik karriär. Hen får texter publicerade, får inbjudningar till seminarier och synlighet i medierna. Allt rullar på tills forskaren i offentligheten utpekas som ”vänster”. Efter detta är hens argument inte längre neutrala, de är politiska; hens forskning är inte vetenskap, den är ideologi.
Det här är ett exempel på ett fenomen som kunde kallas vänsterskatt. En vänsterskatt är det pris som en person får betala för att hen är vänster. Kravet på en vänsterskatt kan komma antingen utifrån eller inifrån.
En vänsterskatt som påläggs utifrån syns just i hur stämpeln ”att vara vänster” hotar en persons trovärdighet på ett sätt som bara riktar sig mot vänstern, inte högern. Att vara höger framställs som en neutral utgångspunkt, medan att vara vänster ses som en avvikelse. Skillnaden syns i de diskussioner som pågår i offentligheten: vänsterns bevisbörda är vanligen större, eftersom det för tillfället är så att de förslag som vänstern presenterar innebär förändring, snarare än ett försvar av den rådande riktningen.
Förekomsten av en inre vänsterskatt är svårare att påvisa. Det är en livshållning som gör det en smula tungt att vara vänster. Den här formen av vänsterskatt riktar sig i synnerhet mot våra sätt att njuta, och i synnerhet gäller det konsumtionsbeslut. Varje liten trevlighet – en resa, konst, popkultur – måste man trycka igenom den självkritiska reflektionsspiralen: får jag njuta av det här, eller är min njutning per definition problematisk?
I somras presenterade jag begreppet ’vänsterskatt’ i mitt nyhetsbrev på Substack. Man kan lugnt säga att det väckte debatt. Bara på Insta-gram fick jag meddelanden från ungefär 50 personer som upplevde att någon hade satt ord på något som de upplevt när de aktiverat sig politiskt.
Jag fick engagerad respons i synnerhet på tanken att det finns en inre vänsterskatt. Och det föranledde frågan: när började politisk aktivitet att i huvudsak handla om att blanda sig i andras konsumtionsbeslut?
I somras kunde jag knappt öppna Instagram utan att få syn på tillrättavisande konsumtionsmoralism eller självkritiskt ältande av beslutet att under ett veckoslut gå på festival.
Skuld istället för förändring
Det är mera uppenbart att människor inom vänstern gör sin politiska hållning till en identitet än vad som är fallet inom högern. I varje fall på sociala medier verkar det som att identiteten kommer med ett paket av handlingsmaximer. Enligt dessa principer får vänstersinnade se sig tvungna att fördöma en hel del populära och vanliga saker, som AI, flygresor eller trendiga kulturprodukter.
Till och med att hänge sig åt fiktion kan hänga ihop med ett krav på att diskutera hur ”problematisk” verkets upphovsperson är. Om man får för sig att vilja gå på festival, där ägarens ägare har gjort placeringar i Israel, staten som utför ett folkmord, måste beslutet berättigas i offentligheten. I somras kunde jag knappt öppna Instagram utan att få syn på tillrättavisande konsumtionsmoralism eller självkritiskt ältande av beslutet att under ett veckoslut gå på festival.
I de här diskussionerna leder vänstermänniskors fördömanden knappast till någon förändring i praktiken. Trots flygskammandet har antalet flygresor ökat betydligt under de senaste åren. Och trots bojkottkampanjen besökte 92 000 personer Flow-festivalen, vilket var samma antal som förra året.
Snokandet i konsumtionsvanor har inte minskat konsumtionen. Det här nagelfarandet- blir istället en del av en tyngande vänsteridentitet som förvandlar också helt små val till moraliska testsituationer.
”En sådan dynamik får människor att börja dölja det de gör eller så börjar vårt handlande att drivas av rädsla”, skrev Pietari Pyykkönen i nyhetsbrevet Oui oui (15.8) på tal om diskussionen om en vänsterskatt.
Politik går an, identitet skrämmer bort
De som inte känner sig avkrävda en vänsterskatt kan njuta av en sak vad det nu vara månde, eller låta bli att göra det, helt utan marrande eller krav på moralisk bokföring.
Sociologen Veikko Eranti beskrev något tillspetsat det absurda i situationen genom en jämförelse: britter jagar reapriser på flyg till Alperna, ”extreme daytrip”-resor, medan hans kompisar som röstar på Vänsterförbundet eller De Gröna lägger ut inlägg på sociala medier om hur de igen blivit tvungna att tillbringa en natt på golvet ombord på ett tåg eftersom resan från Köpenhamn till Hamburg försenades med nio timmar.
För somliga ger konsumtion lite livsglädje utan att de har dåligt samvete över det, medan andra känner sig manade att signalera sitt dygdiga lidande.
Enligt diverse opinionsundersökningar (av bland andra ISSP, EVA, Klimat- och naturbarometern, FFC, Industriförbundet) stöder en majoritet av finländarna tills vidare politik som ofta uppfattas som vänster, som att jämna ut inkomstklyftor, försvara bra arbetsvillkor, kämpa för klimaträttvisa och ta ställning mot rasism. Det här har ändå inte omsatts som framgångar för de partier, fackförbund, organisationer eller rörelser som driver de här sakerna.
Politiken lockar, men identitet och tyngande moraliska krav skrämmer iväg folk från vänstern.
Biprodukter av skuldbeläggande
I diskussionskulturen på internet i Finland på 2010-talet, där jag själv var med på ett hörn, gick man ilsket till storms mot institutioner och offentliga personer för att skärskåda deras privilegier.
Det verkade då helt vettigt att ruska om folk för att få dem att inse att det är ganska vettlöst att leva här uppe i rika nord, i de summariska mänskliga rättigheternas skyddszon, på bekostnad av de fattiga i det globala syd och underklassen som hukar i marginalerna av vårt eget samhälle. Många av oss har det lätt i jämförelse med dem som inte har någon valfrihet! Och du din slöfock som har det så prima orkar inte ens bojkotta ett skurkföretag.
Efter en flygande start kändes det som att diskussionen inte utvecklades i en bra riktning. När människor ständigt får höra om sina privilegier sker enligt min mening tre typer av saker:
En del upplever att ett liv som utsätts för sträng moralism blir alltför komplicerat. De tar avstånd från politiskt handlande, deras tankar blir småningom ljummare, deras uppmärksamhet och energi riktas mot att klara av vardagen.
En del känner skuld och blir handlingsförlamade. Det är just de här personerna som blir den värsta sortens vänsterskattebjörn; de medicinerar sitt eget dåliga samvete och sin egen svaghet genom att döma andra.
För det tredje förekommer det också människor som börjar märka att de i själva verket gillar sina privilegier. De börjar rakt ut sagt försvara dem, eftersom de befarar att den egna livskvaliteten kan försämras.
Numera tänker man att aggressivt prat om privilegier och konsumtion borde skippas till förmån för att tala om makt, förmåga och hierarkier, och att det ska göras utan tillstymmelse till moralisk inramning.
Jag tror inte att någon bredare eller mera hållbar politisk rörelse uppstår genom att använda sig av negativa känslor. Jag tänker mig att människor börjar agera just genom en upplevelse av att den egna underordnade positionen kan förbättras genom att aktivera sig politiskt. Att ens politiska aktivitet bara består av att ta ställning för andras väl och ve samt att göra saker av plikt eller dåligt samvete leder till att livet blir blytungt och att man bränner ut sina krafter, i synnerhet om handlandets huvudsakliga scen utgörs av butiksdisken. Vänstermänniskor har, liksom alla andra, troligen bättre saker att hålla på med än att grubbla över och bannlysa jämförelsevis små konsumtionsbeslut.
Flygindustrins utsläpp måste minska, AI-bolagens monopol måste brytas, rikedom måste omfördelas. Det här kommer dock knappast att ske genom att rikta hökblicken mot individuella konsumtionsbeslut.
Genom glädje
Vi har landat i en uppställning där att vara vänster betyder en skyldighet att bära hela världens bördor på sina axlar. Högern lyckas å sin sida framstå som ett löfte om njutning och framgång.
Naturligtvis motsvarar inte en sådan uppställning hårda fakta. Högern har när det kommer till kritan inte förbättrat livssituationen för den lägre medelklass som röstade på Trump eller för de fattiga som stött Sannfinländarna. Det är ju tvärtom: de rikas skatter har sänkts och arbetsvillkoren för de mindre bemedlade har försvagats.
De politiska fantasierna är ändå utrustade med materiell kraft. Högern lovar i varje fall på ett visst plan av begär en glädjande köpfest och valfrihet, medan vänstern bjuder ut plikter, dåligt samvete och svartsynthet.
Det jag är ute efter med begreppet vänsterskatt är inte att man ska lägga ner kritiken. Flygindustrins utsläpp måste minska, AI-bolagens monopol måste brytas, rikedom måste omfördelas. Det här kommer dock knappast att ske genom att rikta hökblicken mot individuella konsumtionsbeslut. Men: om man vill öka granskningen av konsumtion, så låt det ske systematiskt och rikta den i första hand mot de förmögnas köpvanor.
Förekomsten av en vänsterskatt är inte kopplad till vänsterns mål utan till den tyngande stämning som förknippas med att vara vänster.
De som kallar sig vänster behöver därför fråga sig: är målet att få människor ”att vara vänster” eller att få folk att aktivera sig för bättre politik?
Hur kan man organisera sig utan att ett betungande identitetspaket byggs upp runt rörelsen? Hur skapa en politisk kraft som gör livet lättare och bättre?
Texten publicerades i Kansan Uutiset 28.8 2025.
Översättning: Mio Lindman
