En fest är en koncentration av tillvaron, en punkt som resten av livet graviterar mot. Vi ser fram emot och vi stressar inför fester. Kanske vi gruvar oss. I vardagen blickar vi sedan tillbaka på fester – minns, gläds och ibland skäms. Vi idealiserar och låter festerna bli höjdpunkter i berättelsen om våra liv, eller lågvattenmärken. Att låta handlingen i en teaterföreställning utspela sig under ett antal familjefester som i Wasa teaters Festerna är därför ett sätt att få spänningar och konflikter att träda fram.
Pjäsen beskrivs i programmet som en kombination av komedi och drama och den bjuder på skratt och emellanåt tokroliga inslag. Den är samtidigt en nattsvart komedi. Som så ofta med komiska repliker, så yttras de i en situation där människor talar förbi eller missförstår varandra med flit. Så är det ofta i Festerna, men då den bristande kommunikationen är uttryck för livslögner och brustna relationer får skämten samtidigt en olustigt dyster underton. Den här stämningen upprätthålls skickligt som ett konstant tryck som bara ökar och till sist briserar. När någon i familjen försöker diskutera något på allvar möts det av en kliché eller ett undanglidande. Känslan av att inte riktigt få tag i någon ordentligt förstärks av dräkterna som genomgående bara har en framsida medan baksidan är mörk och utan detaljer. Alla visar bokstavligen upp en fasad till och med inom familjen. Det är rent av så att ordnandet av fester inordnas i undanflykterna för att inte behöva mötas på riktigt: ”Vi talar aldrig om sånt som är dåligt, vi köper sommarstuga, ordnar fester.”
En sak som också bidrar till mörkret i pjäsen är fonden av klimatkris som förmedlas via nyhetssändningar från radion och karaktärernas kommentarer – ”Huh va de e varmt!” – när de anländer till festerna, oberoende av vilken årstid den aktuella festen utspelar sig. Den här känslan av tryckande värme förmedlas suggestivt av alla fläktar som bildar ett återkommande inslag i scenografin. Den sammantagna stämningen påminner om Lars von Triers Melancholia och hur karaktärerna i den filmen hanterar den förestående undergången.
Ensemblen förmedlar de här spänningarna trovärdigt och samspelet mellan teaterns egna och de gästande skådespelarna fungerar sömlöst. Tobias Zilliacus porträtterar skickligt den 50-årskrisande Heikki. En oväntad höjdpunkt var strokedrabbade morfar Eskos shakespeareska monolog som plötsligt med ett genuint tilltal skär igenom massan av tomma ord och absurda förvecklingar. Esko spelas inkännande och sympatiskt av Wasker Lindblom och samspelet med mormodern (Carola Sarén) känns genuint.
Pjäsen utgör också en kritisk belysning av den finlandssvenska borgerliga familjen där framgång och ambition förväntas. Samtidigt knakar äktenskapet i fogarna och barnen far illa, antingen för att de inte lever upp till förväntningarna på framgång eller för att de internaliserat kraven för starkt. Ibland känns den här tematiken lite väl förutsägbar. Intressant är ändå hur den dysfunktionella familjens undflyende förhållningssätt till relationer går väl ihop med deras inställning till klimatfrågan: ”Nån ingenjör kommer nog på en lösning.”
Foto: Frank A. Unger
Wasa teater: Festerna
Av: Marina Meinander & Kirsi Porkka.
Översättning: Marit Berndtson.
Regissör: Antti Silvennoinen.
Regiassistent: Reetta Nurkka.
Scenograf: Marcus Olson.
Kostymdesign: Marcus Olson.
Maskdesign: Fia Derghokasian.
Ljusdesign: Kristoffer Svenn.
Ljuddesign: Niklas Nybom.
I rollerna: Markus Lytts, Alex Holmlund, Carola Sarén, Maria Udd.
Gäster: Sonia Haga, Tuuli Heinonen, Wasker Lindblom, Tobias Zilliacus, Tinja Sabel och Anna Doepel.
Spelar fram till 10.1.2026.
