Jag är gravid i åttonde månaden och tiden sträcks som ett gummiband. Förlossningen känns långt borta, men samtidigt vet jag att jag när som helst kommer att befinna mig mitt i alltihop. Varje timme känner jag barnets rörelser som påminner mig om att ändra ställning, resa mig, gå lite grann. Allt jag tänker och upplever filtreras genom denna ständiga upptagenhet. Jag är nu så pass rund att varje blick jag möter på gatan eller tunnelbanan bekräftar mitt tillstånd.
Innan jag blev gravid oroade jag mig för hur vi skulle få det att fungera rent praktiskt. Som finländare i New York kändes det nästan omöjligt att föreställa sig att få barn här: bara tolv veckors föräldraledighet, dyra sjukförsäkringar och daghem, långa bilresor längs trafikerade motorvägar för att nå en skog. Jag har bara ett par vänner med barn, och de verkade leva ensamma liv.
Som finländare i New York kändes det nästan omöjligt att föreställa sig att få barn här.
Att skaffa barn är dessutom inte det folk som jag gör just nu i den här stan. Många av mina väninnor känner igen sig i Sheila Hetis Motherhood, som skildrar beslutet att inte ge upp sitt kreativa liv och frihet för att skaffa barn. Jaget är ett tillräckligt stort mysterium; en livstid ägnad åt att fördjupa relationen till det egna medvetandet vore tillräckligt. Jag känner mig redan nu både otillräcklig och omättlig i mina relationer. Ändå var jag mer nyfiken på det andra mysteriet: att ge av mig själv för att skapa nytt liv. Önskan att ha barn och familj var så enorm att alla tvivel tystnade i jämförelse.
När jag började berätta att jag var gravid öppnades dörren till moderskapsvärlden. Jag insåg att bristen på stöd till föräldrar i det här landet gör att mycket faller på individen. En granne med en fem månader gammal son lade till mig i vårt bostadsområdes Whatsappgrupp med hundratals föräldrar. Nån vecka senare gick jag på graviditetsyoga. Efteråt går några av oss på kaffe, och det visade sig att alla redan är med i gruppen. Jag lär mig vad som ska förberedas genom frågorna som ställs: Var planerar du att föda? Hurudan födsel vill du ha? Tänker du amma? Hur ska ni dela föräldraledigheten? Flera delar sina Google-dokument, personliga inventeringar på allt de själva klurat ut.
Min amerikanska man är upprörd över kvalitetsnivån på vården vi kan förvänta oss från sjukhusens ob-gyn avdelningar: opersonliga besök och onödiga kontroller, att träffa nya läkare varje gång, att som 36-årig geriatrisk gravid person bli inducerad för minsta lilla. Han anmärker på hur otroligt det är att alla förväntas gå förlossningskurs och att så mycket av det man lär sig handlar om hur man kan skydda sig mot onödiga ingrepp och förlossningsläkare överlag. ”Hur är det möjligt att vi inte kommit längre än så här?” Vi väljer att anställa både doula och en barnmorskemottagning vars utgifter bara delvis täcks av vår sjukförsäkring.
Kanske är det precis för att läget överlag är så hopplöst, för att det är så lätt att vara cynisk, att det känns så pinsamt att tala om viljan, önskan att ha barn och familj. Det avslöjar hopp och optimism inför framtiden. Men det är möjligt att hålla kvar både ilskan och en orubblig tro på en annan verklighet samtidigt. Tills dess fortsätter vi i vårt hem väntan på slutet av vårt nuvarande liv, födseln av ett nytt, medvetna om att ingenting som lever är för alltid.
Texten publicerades i Ny Tid 10/25, 11.11.2025
