Henrik Jansson, född 1955, hör till de finlandssvenska författare som skrivit autofiktion långt innan ordet uppfanns. Huvudpersonen i snart sagt alla hans romaner har varit en ”Henrik Jansson”, med många markörer som sammanfaller med den verkliga Jansson.
Vi åkte för att träffa farsan från 2021 innebar ett avbräck från det här. Där mötte vi Ziggy, som tillsammans med brodern Kaitsu företar en roadtrip till barndomens Skata i Jakobstad för att möta den åttioåriga fadern och konfronteras med sina barndomsminnen – och inte minst återse barndomsvännen Jonna.
Om den skrev jag så här då jag recenserade den för Österbottens Tidning: ”Romanens roadtrip är inte bara en bara en metafor för mötet med ett faderskap, den är i än högre grad en reflektion över kärleken, eller till och från-kärleken, som trotsar tid och rum.”
Nu återkommer Jansson till Ziggy med Jag åkte för att träffa min syster, som på baksidestexten betecknas som en fristående fortsättning på farsan-boken.
Den är med sina metanivåer mer än så, men låt oss återkomma till det längre fram.
Och, jonej – de Janssonska boktitlarnas likhet med Karin Smirnoffs svit om Jana Kippo är ingen slump, det är mer än en blinkning till ett tema om skuggor i familjehistorien och övergrepp som lämnat djupa spår.
I Jag åkte för att träffa min syster är Ziggy sambo i Vasa med barndomsvännen Jonna, bekant från den föregående boken, när han får signaler om att allt kanske inte står rätt till med systern Jessica i Ziggys tidigare hemstad Åbo.
Igen befinner han sig på väg, och åter en gång han handlar det inte bara om en geografisk förflyttning utan en resa down the memory lane där turen i lika hög grad som till Åbo år till barndomens Jakobstad och allt det outsagda som ruvar i det förflutna. Det är på många sätt en tidsresa.
Ziggys relationshistoria är trasig, i Vasa finns sambon Jonna och i Åbo exhustrun Magda och nu fyraåriga dottern Julia, som Ziggy träffat bara en gång då hon var två år.
Frånvarande fäder och komplicerade relationer till fäder är ett återkommande tema hos Jansson.
Henrik Janssons tidiga romaner var fyllda av angst och vrede, inte sällan just i relationer till föräldrar, men Godnatt treans spårvagn (2000) var en vändpunkt i hans tonläge och en markering om försoning.
Den tonen går igen nu. Trots att Ziggys möten med det förgångna tar fram plågsamma upplevelser och bilden av en far med fler fläckar på skölden än vad man kunde läsa sig till i boken som inledde sviten, handlar det om att bearbeta det förgångna och gå vidare.
Några av de mest gripande scenerna finns i mötena med den brådmoget kloka Julia som Ziggy så totalt försummat under de år som hunnit gå sedan hon kom till världen. Med några möten bygger Ziggy upp en relation och en närhet som inte funnits.
Jag nämnde bokens metanivåer och att boken är mer än en uppföljare – Vi åkte för att träffa farsan figurerar som en bok skriven av Ziggy, och denne tvingas diskutera med sina nära huruvida hans bild av verkligheten stämmer med deras, vad som är ”sant” i den boken och var han tagit till fiktion.
Vem har tolkningsföreträdet till det förflutna?
Jag åkte för att träffa min syster handlar som sagt inte om ”Henrik Jansson”, ändå känns Ziggy, precis som i Vi åkte för att träffa farsan som hans alter ego, kanske lite på steroider jämfört med de uttalade ”Henrik Jansson”-böckerna som hans föregående roman 21:an.
Och jo, också nu lyckas han klämma in en blinkning till författarkollegan Peter Sandström, precis som denne gjort till Jansson i sin senaste bok.
Henrik Jansson:
Jag åkte för att träffa min syster.
Scriptum 2025.
