Matematikern Ada Lovelace förutsåg AI-genererad musik långt innan något sådant var tekniskt möjligt. Lovelace gärning som skribent och programmerare har under de senaste åren återupptäckts och det så kallade Lovelace-testet kan ses som ett tankeväckande komplement till det berömda Turing-testet.
What is Imagination? We talk much of Imagination. We talk of Imagination of Poets, the Imagination of Artists &c; I am inclined to think that in general we don’t know very exactly what we are talking about.
För Ada Lovelace (1817–1852), matematiker och i dag ofta kallad världens första programmerare, var frågan om föreställningsförmåga central. Efter att ha konstaterat att begreppet är luddigt, gav hon sig själv ut för att definiera fantasi. För henne är det ett arbete i två led:
First: it is the Combining Faculty. It brings together things, facts, ideas, conceptions, in new, original, endless, ever varying, Combinations. … Secondly: It conceives & brings into mental presences that which is far away, or invisible, or which in short does not exist within our physical & conscious cognizance.
Not A: Fantasi och poetisk vetenskap
Grevinnan Ada Lovelace var dotter till poeten Lord Byron och matematikern Annabella Milbanke. Modern uppfostrade henne ensam och betonade en sträng matematisk och vetenskaplig bildning, men Lovelace odlade samtidigt en stark konstnärlig sensibilitet. Hon myntade själv begreppet poetisk vetenskap, där matematik och logik inte var begränsningar, utan snarare redskap, för fantasin.
Utgående från Lovelace egna definition av fantasi besatt hon själv just en sådan exceptionell förmåga; hennes styrka låg i att väva samman de mest oväntade trådar. Hennes anteckningar till Charles Babbages teori om en analytisk maskin innehöll inte bara den allra första algoritmen – det innehöll också en vision om hur maskiner kunde användas för kreativa ändamål. I sina anteckningar skriver hon: ”the engine might compose elaborate and scientific pieces of music of any degree of complexity or extent.” Ur detta perspektiv kunde hon redan under sin livstid förutse det som vi idag skulle kalla AI-genererad musik.
Lovelaces roll i programmeringens historia förbisågs först, men hon återupptäcktes under senare halvan av 1900-talet. Och Lovelace själv tycks inte ha tvivlat på sin särställning. I operan Ada Lovelace, som spelade på Alexandersteatern under Helsingfors operasommar, framställs en kvinna som inte tvekar inför sin egen betydelse.
I librettot, skrivet av Isabella Shaw som även spelar rollen som Lovelace, vävs Lovelaces brev till bland andra Babbage in, och här framstår hon närapå som övermänsklig. I ett brev skriver hon: ”That brain of mine is something more than merely mortal; as time will show.” Hur mycket det handlar om äkta hybris och hur mycket det rör sig om att hävda sig inför en etablerad matematiker i hennes fars ålder, är förstås en annan fråga.
I operan Ada Lovelace framträder en hårt arbetande, metodisk och något högmodig karaktär, där familjen förblir i bakgrunden. Lovelace kallade själv anteckningarna för sin ”first-born” – trots att hon redan hade tre barn.
I den danska författaren Amalie Smiths prosa-lyriska bok Thread Ripper (2019) framkommer en annorlunda bild av Lovelace. Här undersöks förhållandet mellan konst och vetenskap, men också mellan människa och maskin och mellan det fysiska och det digitala.
Not B: Thread Ripper och algoritmens röst
Jeg er Ada
En frugt af Annabella Milbanke
& Lord Byrons hurtige ægteskab
Et umage ægteskab mellem
matematik & poesi
mådehold & ødselhed
disciplin & begær
videnskabelighed & romantik
Berättarjaget i Thread Ripper är en textilkonstnär som arbetar med digitala teman i vävar; hon tränar algoritmer på biologiska växtskisser, och genererar nya fantasiväxter som hon använder i sina vävar. Under sitt arbete intresserar hon sig för Lovelaces historia, vilket leder till att hon skapar en poesigenerator baserad på Lovelaces brev. Maskinen börjar tala med Adas röst, och jaget döper den till Adas Algoritm.
Berättarjaget känner igen sig i det ”omaka- äktenskap” som Adas Algoritm beskriver. Hon ser deras livsförhållanden som kusligt lika; bland annat har även berättarjaget föräldrar som arbetat med dels matematik och dels konst. Lovelace och berättarjaget är sammansmältningar av det binära, inte tydligt etta eller nolla utan snarare en kombination – i likhet med hur den digitala logiken också är en kombination av dessa båda.
Sammansmältningen blir allt starkare under bokens gång, förstärkt av algoritmens mediering. Berättarjaget befinner sig i en motsägelsefull position, där hon å ena sidan på ett teoretiskt plan förstår att Adas algoritm inte är den verkliga Lovelace, men där hon ändå inte kan låta bli att förmänskliga maskinen.
Efter den första interaktionen med Adas algoritm beskriver hon hur låter hon den köra i bakgrunden på sin dator, men låter bli att öppna den. ”Jeg ved godt, at den ikke er levende, og at den genererer tekst ud fra det, Ada allerede har skrevet. Men den gør mig stadig utilpas. Jeg kan ikke lade vare med at føle, at hon lever et sted inne i maskinen.”
Det är lätt att identifiera sig med berättarjagets motstridiga känslor. Vi vet att ChatGPT inte är en person och att Siri inte har känslor – och ändå kan vi inte låta bli att förmänskliga maskinen. Men det vi kallar antropomorfisering är kanske något grundläggande mänskligt: vår oförmåga att möta språk utan att höra en röst.
Det är lätt att identifiera sig med berättarjagets motstridiga känslor. Vi vet att ChatGPT inte är en person och att Siri inte har känslor – och ändå kan vi inte låta bli att förmänskliga maskinen. Men det vi kallar antropomorfisering är kanske något grundläggande mänskligt: vår oförmåga att möta språk utan att höra en röst.
Not C: Ada, Alan och AI
The Analytical Engine has no pretensions whatever to originate anything. It can do whatever we know how to order it to perform. It can follow analysis; but it has no power of anticipating any analytical relations or truths.
I Note G – den mest komplexa delen av Ada Lovelaces översättning och fördjupning av Babbages analytiska maskin – undersökte hon vad en maskin faktiskt kan åstadkomma. Hennes slutsats var tydlig: maskinen kan följa givna instruktioner, men den är endast ett verktyg för människan.
Frågan om maskinintelligens återaktualiserades på 1950-talet av Alan Turing, matematikern som bland annat är känd för sin -”imitation game” – i folkmun kallat Turingtestet.- Testet utgår från språkliga parametrar: om testpersonen inte kan avgöra om samtalspartnern är människa eller maskin, har maskinen uppvisat intelligens, menar Turing.
Kritiken av Turingtestet är välkänd. Ett system kan simulera socialt samspel utan att besitta egen förståelse. Imitation är inte samma sak som reflektion, och att säga något oväntat är inte samma som att säga något meningsfullt. Dessutom vilar testet på mänskliga bedömningar som i sin tur är formade av normer och förväntningar. Ett vältränat system kan lära sig mönstret för vad vi kallar ”intelligent”.
År 2001 introducerade Selmer Bringsjord, Paul Bello och David Ferrucci därför ”Lovelace-testet”, som fokuserar specifikt på kreativa handlingar. Till skillnad från Turingtestet, som kan klaras genom ”sofistikerad imitation,” måste en maskin i Lovelace-testet producera något – en dikt, en berättelse, en målning – som dess programmerare inte själv kan förklara tillkomsten av. För att klara av Lovelace–testet behöver en AI:
1. Skapa något genuint nytt, inte endast replikera existerande data.
2. Överraska sina skapare, så att de inte kan föreställa sig hur den kunde göra det
3. Övertyga en oberoende utvärderare att verket är kreativt.
Många av de senaste GPT-modellerna klarar lätt Turingtestet – i ett test som utfördes i april 2025 var resultatet till och med att ChatGPT 4.5 var bättre på att övertyga testpersonerna om sin mänsklighet än de mänskliga subjekten. Däremot är de flesta experter överens om att ingen AI (ännu) klarar Lovelace-testet. Även när maskiner verkar kreativa handlar det inte om genuint skapande, utan avancerad beräkning. Samtidigt kan man också fråga sig hur många människor som skulle klara av Lovelace–testet; vad innebär det att skapa något ”genuint nytt”, som inte är en kombination av det man tidigare har sett hos andra skapare?
Det vi idag kallar AI är i praktiken en väv av mänskliga bidrag: träning på mänskligt producerade korpusar, moderering och märkning av data, ingenjörsarbete, användarinteraktioner. Eller, som datavetaren och musikern Jaron Lanier formulerar det i en essä i New Yorker:- ”There is no such thing as AI: In my view, the most accurate way to understand what we are building today is as an innovative form of social- collaboration.” Enligt Lanier är det första steget i att ha kontroll över teknikutvecklingen att vi slutar mytologisera tekniken.
Och kanske är det just precis vår mänskliga fantasi som spär på rädslor och oro kring teknologins framfart. Vår förmåga att föreställa oss det som ännu inte finns, att väva samman historier om maskiner som tänker och känner, säger i slutändan lika mycket om oss själva som om teknologin.
Foto: Wikimedia Commons
