Opettaja, nyt på Q-teatteri sonderar den pedagogiska relationens spännvidd. Konstskolans jargong lämnar rum för frågan om vad som finns under ytan, om det ens finns något alls. Föreställningen är skarp men självupptagen, skriver Rakel Similä.
En lärare sitter vid sitt bord och väntar in eleverna, väntar in åren. Rummet är ett stiliserat nybygge; möblerna är blanka, i plast. Förutom kvinnan i mitten pekar ingenting bakåt. Tiden tycks finnas endast i henne.
Elever på en konstskola går in och ut. De är nymornade, blyga, disträa och angelägna. Mycket sker för första gången. Texten de har skrivit och överräcker är kanske den som förändrar allt. På andra sidan sorterar läraren in dem i komiska kategorier. Det är en förströelse som bringar reda i det monotona – men också ett sätt att gardera sig. Tänk om hon sitter kvar och de går vidare?
Q-teatteris Opettaja, nyt är skriven av Katariina Numminen och regisserad av Milja Sarkola. Numminen har varit Sarkolas lärare. Det är också den pedagogiska relationens spännvidd som sonderas i pjäsen. Inte bara individer emellan, utan också tider. Hur tungt väger ett förflutet, en kanon? Finns det någon skillnad mellan att parasitera och att lära sig?
Ett liv och ett paradigmskifte
De två parterna fäller monologiska omdömen om den andre, vilka korsklipps med ljussättningen. Stundvis går de i dialog, är förtjusta eller knullar. Det betyder inte nödvändigtvis att de förstår varandra.
Elina Knihtilä befinner sig konstant på scen. Utan henne hade det också varit en annan föreställning. Med små skiftningar sträcker hon sig över ett enormt register. Allt från den blaserade auktoriteten som vacklar i sitt beslut att inte låta det sardoniska ta över till ett glimmer av engagemang då en elev nosar på något, för att sedan i ensamhet falla in i både mild och grav förtvivlan. Ett liv och ett paradigmskifte ryms i hennes varelse. Trots att karaktären i sig är ganska grå har Knihtilä en magnetism som suger åt sig rummet.
Det finns något både beklämmande och behjärtansvärt i konstskolans relation till konsten. Samtidigt som det är en närmast utopisk miljö av koncentration och samverkan riskerar handlingarna ständigt att stelna i manér. Orden vacklar som svaga lågor: betyder de något, betyder det jag gör något?
Undervisningslingo
Scenerna liksom replikerna är korthuggna. De har karaktären av stickprov. En stämning blossar upp och sjunker undan. Viljami Lehtonens oavbrutna, bastunga ljudlandskap håller skickligt samman känslan, närmast som en pulsmätare. Karaktärerna lånar ord av varandra, citerar pjäser, dunstar emot stagnerade uttryck. Det egentliga rör sig någonstans under ytan, stundvis så oansenligt att man misstänker en tomhet. Men rädslan för att något inte är där egentligen utgör också en del av laddningen.
Särskilt märkbart blir tvivlet i undervisningslingot, i hur man talar om de skrivna alstren. Det finns något både beklämmande och behjärtansvärt i konstskolans relation till konsten. Samtidigt som det är en närmast utopisk miljö av koncentration och samverkan riskerar handlingarna ständigt att stelna i manér. Orden vacklar som svaga lågor: betyder de något, betyder det jag gör något?
Syrefattigheten och inåtvändheten är ett faktum, och den diskursiva jargongen hotar att kolonisera det egna tänkandet. Förklaringarna har kanske vid ett tag varit betydelsebärande men stagnerade förtunnas de till ett kodspråk som främst visar att man förstår sig på en viss miljö.
Mycket av föreställningens komiska kraft bygger också på den här typen av igenkänning. Om man inte har en känsla för attityden uteblir stora delar.
Stilleståndet bryts
Opettaja, nyt kan med rätta beskyllas för att kringskära sina möjligheter och det existentiella anslaget. Men vill den ens ut? Stundvis glimtar ett satiriskt grin fram, men det är ett som bara är möjligt inifrån, ur att själv vid något tillfälle ha hängivit sig. Första akten är två timmar lång och mot slutet börjar luften gå ur.
Då andra akten inleds står läraren mitt i dödsstädningen efter sin far. Scenen är mera strukturell än emotionell: döden öppnas upp som tematik. Det moderna skrivbordet i plast har förbytts till en otymplig möbel i trä, så stor att den inte går att frakta ut ur lägenheten. Men hur kom den in? När kom den in? Varför behöver jag leva med den?
Så rämnar det gångna in på allvar och bryter stilleståndet. Minnen från åttio- och nittiotalet iscensätts, med Turkkagenerationens konstnärsmän som bärs av stora idéer och en självklar misogyni, samtidigt som kulturlivet i stort har högre puls. Mera spaltutrymme, mera pondus.
Skarpt – men lite väl lätt
Det individuella livsödet formar ett lackmuspapper över det som varit, tills också det lämnas därhän. Det realistiska anslaget sprängs och en karneval och dödsdans tar över. Skådespelarna rör sig i ett ringlande led medan de skanderar idéhistoriska snuttar och den finländska teaterhistoriens kronologi. ”På teatern finns inget längre att hämta, gå hem!” skriker Knihtilä åt oss. Äntligen lite fart, känner kroppen; upptrappningen av rytmen sker samtidigt som det tarvliga dödsbudet gör en matt. Vad ska man göra av det? Vad ska man göra av alla konstnärer som inte tror på konsten?
Kanske är föreställningen i stort just lite för självupptagen för att bli mer än en skickligt förtätad exposition över en specifik miljö. Den civilisatoriska kontinentaldrift som vi tycks gå omkring i för tillfället finner inte sin form här. Man väntar liksom på att föreställningen ska sjunka ned ytterligare ett lager, bortom rabblandet av pjäsnamn och schabloner, in i den ännu grövre myllan som lärare och elev befinner sig i, då och nu. Nu duttar den bara. Skarpt, retfullt och friskt – men lite väl lätt.
Foto: Ilkka Saastamoinen
Q-teatteri: Opettaja, nyt
Text: Katariina Numminen.
Regi: Milja Sarkola.
På scenen: Satu Tuuli Karhu, Elina Knihtilä, Olli Riipinen, Eero Ritala
Planerare: Samu-Jussi Koski, Viljami Lehtonen, Heikki Paasonen, K Rasila, Maria Saivosalmi.
Spelar fram till 5.12 2025.
