Andrej Platonov trodde på revolutionen men fick också hantera dess misslyckande och uppleva skrivandets faror i en diktatur. Platonov kan man läsa för att förstå Sovjetunionen, skriver Robert Myhreld.
Joseph Brodsky (poet, essäist, nobelpristagare) nämner i sin essä Katastrofer i luften Robert Musil, Franz Kafka och James Joyce i samma andetag som Andrej Platonov . Det hedrar dem, emedan det är en av 1900-talets mer säregna, viktiga och inflytelserika litterära röster. Platonovs genomslag fick emellertid vänta en stund till följd av att han föll i glömska när censuren drog fram.
Ersatz har i sakta mak introducerat Platonov (1899–1951) i svensk språkdräkt. Den senaste boken är novell- och essäsamlingen Den tvivlande Makar (2025). Det finns sedan tidigare en översättning av den, men det var en hårt censurerad bok som låg till grund för den. Ersatz helhetsgrepp om författarskapet är emellertid nytt i Sverige och det är Kajsa Öberg Lindsten som stått för samtliga översättningar.
Stark drift att skriva
Det är kort och gott tacknämligt att Platonov finns på svenska. Det finns många vägar in till att söka förstå Sovjetunionen, men han är en unik röst. Varlam Sjalamov ger oss Gulag förklarat bättre än någon, men där naturligtvis Aleksandr Solzjenitsyn är den kändare av de två. Sjalamov gav i tidningstextform Solzjenitsyn på pälsen en aning då han, enligt Sjalamov, inte hade genomlevt samma umbäranden. Det finns uppenbarligen olika minusgrader i helvetet. Platonov skrev utifrån andra vinklar och verkligheter.
Platonov växte som äldste barn upp i en månghövdad arbetarfamilj. När revolutionen startade 1917 var han 18 år. Skrivandet var och förblev ett givet inslag i hans vardag. Krigskorrespondent blev hans lott under inbördeskriget och pennan fick han åter vässa när tysken rullade över gränsen.
Utöver en stark drift att skriva (poesi, essäer, berättelser, artiklar), var han också en välutbildad ingenjör. I breven, som även dessa finns utgivna, går det att läsa om ensamheten i någon avkrok dit han skickats i något uppdrag. Hungern, motgångarna, ständigt för lite resurser till sitt förfogande. Särskilt klagar han till sin fru om sömnbristen försöken att betvinga naturen föranledde. Just människans eviga strävan att tämja all natur som inte är oss är återkommande i hans skrivande.
Skrivandets faror
Det är sällan man stöter på en novellsamling som håller hög kvalitet över hela linjen, men som vanligt kommer det an på helheten. I Den tvivlande Makar kompletterar de varandra eller, snarare, ger ett tvärsnitt av författarskapet. Även om Platonov helt kommer till sin rätt i de längre berättelserna (Tjevengur, Lyckliga Moskva, Dzjan, Grundgropen), excellerar han också i det mindre formatet.
Novellerna följer på varandra i kronologisk ordning, från 1922 till 1929 och boken avslutas med två essäer, “Solens ättlingar” och “Den tvivlande Makar”. Essäerna inleds med förhoppningarna eller förväntningarna på maskinen och ändar i just ett visst tvivel gentemot de samma.
Tvärsnitt, alltså. I den förra uppfinner man på ett institut för uppfinningar en ”fotoelektromagnetisk resonanstransformator som omvandlade solens och stjärnornas och månens ljus till vanlig elektrisk ström”, vilket givetvis för tankarna till solceller. Denna resonanstransformator som gav ”största mängd användbar energi med minsta möjliga fysiska ansträngning” förändrade världen i den omfattning att människorna helt sonika lämnade jorden för andra platser.
Platonov skrev i en tid där en mindre väl avvägd mening kunde grusa vilka författardrömmar som helst. Som ung lyckades han hyggligt, men med tiden blev det allt kärvare att få något som helst publicerat. Han hade visserligen starka namn i ryggen. Exempelvis Maxim Gorkij uppskattade mycket av det han skrev, men anade också faran.
Revolutionen krävde naturligtvis, vid sidan av ett omdanande av den rent materiella delen av samhället, en sedelärande och uppbygglig kultur. Redaktörer är som bekant alltid svåra att tillfredsställa, men kanske lite extra när revolutionens uppenbara misslyckande kunde skönjas. Vad som är sedelärande och uppbyggligt varierar och att hålla den om ryggen som Josef Stalin kallar ”detta är det nya livets dumbom och usling” är ju också ett val.
Trodde på revolutionen
Det går inte att förstå Platonovs skrivande om man inte ser till hur han genomlevde livet. Platonov trodde fullt och fast på revolutionen och la ned alla sina krafter i den. Kanske sammanfattas hans syn så här:
Under den proletära diktaturens villkor är varje organisatorisk uppgift sekundär och tjänande. Det primära förblir att tillverka saker, att mildra naturens förgörande inverkan och att söka efter vägar till varandra; det sistnämnda – vänskapen – är också det som kommunismen består av: den är liksom en intensiv sympati människor emellan.
Han besatt en oerhörd drivkraft att på sitt hörn hjälpa till att föra den framåt. Han kuskade land och union runt och befann sig ute i regionerna. Han ansvarade för jordbruksförbättrande projekt och arbetade med det så kallade vanliga folket. Han såg, lyssnade, samtalade med människor och det han såg var ungefär det som står i en av novellerna: ”Det är ju uppifrån det ser ut som om det fanns en massa här nere – men det är ju enskilda människor som lever här.”
Hoppa mellan fikonspråken
Det är där Platonov hamnar – det är den enskilda människans umbäranden under revolutionen som skrivs fram. De är inte sällan utsatta men också ståndaktiga människor som söker närhet hos varandra. Som vanligt är det naturen och byråkraterna som står i vägen!
Språket hos Platonov är säreget. Givet hans erfarenheter, kunde han lätt och ledig hoppa mellan olika fikonspråk. Det kan göra det svårläst, men inget som hindrar. Inte sällan är det också fantastiskt roligt. En lakonisk humor, nästan av västerbottniskt snitt: ”Sommaren tog slut, det regnade och regnvädren var lika långa och trista som i den tidiga barndomen, under kapitalismen.”
Brodsky skrev att det är omöjligt att översätta Platonov, medan Öberg Lindsten naturligtvis påstår något annat. Hon skriver i en text om hur det är att översätta hans verk. Det är inte en överdrift att säga att det är en utmaning. Texten finns i Revolution och existens: läsningar av Andrej Platonov (Ersatz, 2017).
Novellsamlingen är på intet vis en dum ingång till författarskapet, men ett bättre val torde vara en av romanerna.
Andrej Platonov:
Den tvivlande Makar.
Översättning: Kajsa Öberg Lindsten.
Ersatz, 2025.
