I sin bok Rörelsesocialism vill Toivo Jokkala och Per-Anders Svärd ge alternativ till mainstreamvänstern. För att lösa de kriser som vi befinner oss i behövs socialismen, men den måste omdefinieras. Recensenten Tom Karlsson kommer att tänka på millenieskiftets globaliseringsrörelse.
De flesta som deltagit i demonstrationer eller civil olydnad har säkert fått frågan varför man inte hellre ställer upp i val, för att demokratiskt påverka samhället. Toivo Jokkala och Per-Anders Svärd besvarar frågan i sin bok Rörelsesocialism. Tjugosju teser om samhällsförändring underifrån.
Världspolitiken i dag för tankarna tillbaka till kolonialismens jakt på råvaror. Det är som om världsledarna skulle sitta och spela Afrikas stjärna, med hela världen (och kanske övriga planeter) som spelplan. Det gör ont, då fossilkapitalismen ömsar skinn. Den gröna omställningen är inte nödvändigtvis så grön om den ska kombineras med en kapitalistisk tillväxtekonomi. Den kan tvärtom leda till nya motsättningar, nya ekologiska problem, nya kriser.
Om man med ett ord vill definiera den epok vi nu befinner oss i, så skulle ordet ”polykris” passa väl. Det är fråga om en mängd olika kriser som sammanfaller och förstärker varandra och där lösningen på ett problem samtidigt kan förvärra ett annat och skapa nya. Det är som den mytologiska hydran och lösningen ligger därför inte i att försöka klara en kris i gången, utan det gäller att döda hydran.
Det här är också utgångspunkten för Jokkala och Svärd, då de i boken Rörelsesocialism försöker bidra till att döda hydran, som här får namnet Kapitalism.
På kort sikt kan en aktiv parlamentarisk vänster påverka staternas verksamhet. Det är ändå inte där drömmar, idéer och teorier om en annan värld föds.
Rötter i frihetlig socialism
Författarnas diagnos av vad samhällskroppen lider av är övertygande, men inte särskilt ny. Det här vet de som vill veta. Det finns och har funnits en mängd partier som påstår sig stå för förändring. En del reformistiska, andra revolutionära. De finns för alla smakriktningar; socialistiska, kommunistiska, feministiska, miljöpartier, djurrättspartier, piratpartier, cannabispartier och en massa andra partier som slåss mot varandra för att få våra röster. Hittills har det inte gått så bra, trots att man ibland jublar över några procent framgång i ett val. Även en så kallad vänsterregering kämpar ändå för att hålla hydran levande men en aning snällare.
”Enskilda enfrågerörelser är ofta för svaga för att utverka bestående förändring när de ställs inför kapitalets kraft. Därför behövs en rörelsekoalition – en ”enhetsfront” eller en ”rörelse av rörelser” – för att samla den styrka som krävs för att förskjuta maktförhållandena i samhället.”
Jokkala och Svärd har sina rötter i den frihetliga socialismen, men boken är inte propaganda för någon speciell organisation eller renodlad ideologi. De är rätt så pragmatiska och kallar sin grej för ”folkrörelsesocialism”. I sin bok slår de fast sina tjugosju teser; odogmatiska, praktiska och öppna för vidare diskussioner i till exempel studiecirklar.
”När politiken blir en födkrok får vi snart ett skikt av politiker, partifunktionärer och partibyråkrater som har större intressen i att bevara den rådande ordningen än att rubba den. För oss är det i stället människors självverksamhet och demokratiska organisering som är utmärkande för det socialistiska projektet. Socialism är inget som kan förverkligas av makthavarna och sedan skänkas som en gåva till folket. Tvärtom är socialism något människor gör själva.”
Socialism måste omdefinieras
Författarna är tydliga med att socialismen är nödvändig för att det ens ska finnas en möjlighet att lösa de enorma kriser världen befinner sig i. Men ordet ”socialism” måste definieras. Det är väl också här författarnas ståndpunkt skiljer sig från mainstreamvänsterns betoning på staten, partier och parlamentarism. Författarna menar inte att riksdagsarbete skulle vara helt meningslöst. På kort sikt kan en aktiv parlamentarisk vänster påverka staternas verksamhet. Det är ändå inte där drömmar, idéer och teorier om en annan värld föds. De ser snarare att förändringen blommar upp ur ett samarbete mellan människor engagerade i olika folkrörelser, som dessutom inte begränsas av nationella gränser.
Boken hyser inte någon större tilltro till en vitalisering av arbetarpartierna, trots diverse försök med vänsterpopulism och triangulering. Däremot hoppas de på att arbetarrörelsens andra ben, fackföreningssrörelsen, som folkrörelse, kan vara en viktig och nödvändig del av den antikapitalistiska kampen. Men, också här ställer de sig kritiska till de toppstyrda facken, som nu dominerar fackföreningsrörelsen och ofta fungerar som smala intresseorganisationer, som ger service åt passiva medlemmar.
Relevanta paralleller?
Resonemanget i boken påminner i ganska hög grad om vad globaliseringsrörelsen och World Social Forum och dess lokala grenar gjorde för några decennier sedan. Jag hade önskat att författarna hade diskuterat styrkan och svagheten i denna ”rörelse av rörelser”. Det är kanske ändå där man kan ta avstamp för en ny våg av folkrörelsesocialism.
Då samsades olika globala folkrörelser i en gemensam kamp som för en tid kändes lovande. Bland dessa rörelser fanns också syndikalisterna i svenska SAC, som också står Jokkala och Svärd nära.
Boken handlar ändå inte om just den här rörelsen. Om man vill stifta närmare bekantskap med syndikalistiska idéer kan man istället läsa Rasmus Hästbackas bok Vad vill syndikalismen? En ideologisk grundskiss. Han visar där hur också en liten fackförening kan ha betydelse genom att kombinera basdemokrati och federalism och inte glömma att det är fråga om klasskamp.
Toivo Jokkala & Per-Anders Svärd:
Rörelsesocialism. Tjugosju teser om samhällsförändring underifrån.
Verbal, 2024.
