De öppna sluten gör att berättelserna lever kvar i en redan efter en enda genomläsning, samtidigt som det inte vore fel att säga att just öppenheten ibland känns som en gimmick, skriver Martin Högstrand om Mårten Westös novellsamling Den hemliga staden.
Jag har en förkärlek för noveller som, utan att den genast märks, har förmågan att konkretisera en idé. Eller, rättare sagt: En riktigt bra novell gestaltar inte en idé, utan skapar genom sin gestaltning föreställningar som genererar en bärande idé, inte tvärt om. I en riktigt bra novell känner jag inte ett behov av träda in i och vistas i en berättelses universum, jag känner inte behovet av fullständighet, utan känner snarare att en ögonblicksbild ur ett litterärt universum är tillräcklig för att novellen ska kännas meningsfull eller fullödig. I en bra novell räcker det med antydningen om en värld för att världen ska framträda.
I höst utkom Mårten Westös novellsamling Den hemliga staden, som innehåller nio noveller som alla kretsar kring varsin gestalt i staden Helsingfors. Novellerna är skrivna i aningen olika tonlägen och stilar, som om de uttryckte olika sidor hos Westös skrivsätt. Samtidigt kretsar novellernas teman kring vardagliga, om än djupt mänskliga, företeelser: rädslor, döden, ensamhet, moral, utfrysning, misslyckanden, konstens kraft eller uppbrott och relationer.
Novellerna är i mångt och mycket idédrivna och utmärks av öppna slut som manar fram tolkningar. Vid en andra genomläsning kan det som initialt tedde sig banalt ges ett annat skarpare ljus som fördjupar eller förvånar mig som läsare.
Stark öppningsnovell
Man kunde, om man var lagd så, säga att staden Helsingfors är huvudperson i boken, vilket också titeln till Den hemliga staden antyder, även om personerna i novellerna, vissa tecknade i tredjeperson, andra i jagform, stiger fram i egen rätt med egna temperament och med egna problem och situationer att genomleva. Alltifrån öppningsnovellen “Fallhöjd”, om en ung man på glid, fram till slutnovellen “Stilla natt”, om en taxichaufför i juletid, kunde man säga att boken, den stilistiska spretigheten till trots, lyckas samla sina teman och skapa en helhet som innehåller mycket gott.
Öppningsnovellens lödiga form och drivna karaktär sätter en stämton för samlingen som kanske inte infrias helt. Men man kunde ändå säga att helheten är tilltalande utan att jag kan lyfta fram fler än kanske två riktigt starka noveller.
Vissa av dem, till exempel novellen “Mittbacken”, sveper över större tidsmässiga perioder, andra över bara några timmar. Gemensamt för de flesta är att de förhåller sig fritt till karaktärernas minnesbilder och att de därför förhållandevis öppet gestaltar människornas bakgrunder och situationer. Just “Mittbacken”, om en ung mans resa genom sin sportkarriär, kunde, får jag en känsla av, ha gjort sig bättre som roman, medan andra noveller har funnit en form som korresponderar bättre med sitt stoff. Mårten Westö har en fin förmåga att uttrycka vår tidsanda och det sociala skikt han skildrar. Jag tycker om det aningen idédrivna anslaget och jag känner också oftast sympati för genomförandet. Genom några vardagliga iakttagelser förmår författaren ringa in personernas temperament och skapa inkänning kring dem, något som förstås hjälper till att dra in läsaren i deras dilemman och lyckor.
Speciell impressionism
Om man med ordet stilstark menar lättigenkännlig, är Westös bok stilstark på grund av främst Helsingforsteckningen och personernas sociala status. Å andra sidan kunde man säga att en styrka ligger i den vardaglighet som finns hos det jordnära i ordkonsten. De öppna sluten gör att berättelserna lever kvar i en redan efter en enda genomläsning, samtidigt som det inte vore fel att säga att just öppenheten ibland känns som en gimmick, ett självändamål.
En av mina favoritnoveller i samlingen är “Keitelevägen”, där en gammal fastighetsförvaltares sviktande hjärthälsa på ett vardagligt sätt gestaltas, i det hans till synes triviala liv ges betydelse på grund av känslan av en nära förestående död.
I den här typen av noveller, där den tematiska idén är betydelsefull, är det också viktigt att inga motiviska element känns överflödiga och att de kan bidra till något till det som ruvar under ytan (vad som blir hemligt i Den hemliga staden förblir oklart).
I novellen “Fantomlycka” introduceras en estnisk kvinna, som i och för sig bidrar till att få igång en inre process hos berättarjaget, men hon faller bort och får aldrig återvända. Det ger i någon mån novellen slagsida. Å andra sidan ger sådana, aningen formlösa noveller, genom sin speciella impressionism kompositionerna relevans, för så kan man ju se på livet självt: Somligt försvinner i tidens brokiga ström och återkommer inte mera, hur mycket vi än ville det.
Sammanfattningsvis är den här novellsamlingen som helhet betraktad ett slags undersökning av minneslandskapens kraft och närvaro i våra liv. Vi är hänvisade till våra minnen, samtidigt som livet pågår. Vi måste förhålla oss till både det förutsedda och det oförutsedda. Det slår mig efter läsningen av samlingen att novellerna mera gestaltar helheter av liv än ögonblick av klarsyn. Men det är inte något fel på det: Mårten Westös novellsamling Den hemliga staden är bra på att samla upp levt liv på liten yta för att uttrycka en erfarenhet som vi alla kunde enas om.
Mårten Westö.
Den hemliga staden.
Schildts & Söderströms, 2025.
