Talvi pöydän alla som spelas på Helsinki 98 är varken en svart komedi eller en renodlad tragedi. Vad vill uppsättningen egentligen säga, frågar Niklas Toivakainen. Frammanar pjäsen som handlar om att ge sig av från sitt hemland ändå stereotypa bilder av invandraren?
Teatergruppen Helsinki 98:s uppsättning av Roland Topors Talvi pöydän alla (Vinter under bordet) är en blandning av tragikomedi och romantisk komedi, med en kraftig underton av surrealistisk melankoli och längtan/nostalgi.
Pjäsen är en tragikomedi i den bemärkelsen att det är det tragiska, det svåra, smärtpunkterna, som transfigureras inte bara till komiska element, utan även till upplösande och försonande sådana. Till synes spelar invandraren Dragomirs (Jaakko Kiljunen) predikament huvudrollen här: han har lämnat sitt hem(land) och bor nu under ett bord i ett främmande land — en surrealistisk metafor för invandrarens “rättfärdiga” plats i den sociala rangordningen (“där hör de hemma”).
Pjäsen skulle ändå inte klara sig utan borgerskapets smärtpunkter, som vi stöter på via Dragomirs vänligt sinnade värd Florance (Taisiya Kostyuk) och hennes umgängeskrets. Här finns brist på spontanitet, på (erotisk) livskraft, på det konstnärligt bohemiska, på autenticitet. Och sen har vi smärtpunkterna som har att göra med svårigheten att uttrycka, och kanske även igenkänna (medge), sin kärlek — mellan Dragomir och Florence sprakar romantiska känslor.
Men som sagt, eftersom det nu varken är frågan om svart komedi eller tragedi, så upplöser sig alla dessa spänningar till slut i en försoning; Dragomir och Florance får till slut varandra och det som till en början visade sig vara ett hinder, deras sociala status, utgör nu de facto källan till deras lycka.
Pjäsens intrig har visserligen alla element som en tragikomedi innehåller — pjäsens informationsblad beskriver den som en ”surrealistisk tragikomedi”. Men regissören Uladzimir Ushakous tolkning och uppsättning påminner faktiskt mera om en romantisk komedi. Varför? För att den försoning som pjäsen slutar i är så total att de tragiska elementen liksom glöms bort, eller snarare omvandlas till något annat; som om de aldrig egentligen alls varit tragiska. Intrigen blir snarare ett typexempel på en romantisk komedi.
Så här utspelar sig den romantiska komedin, kanske till skillnad från tragikomedin, Talvi pöydän alla: inledningsvis bekantar vi oss med paret (Dragomir och Florence) som dock inte ännu vet — men vi vet att de båda redan anar — att de ska höra samman, romantiskt. Det kommande parets vardag fortskrider lugnt och harmoniskt, men dock alltför försiktigt, alltför avhållsamt för att kärlekens låga skall blossa upp.
Lyckligtvis anländer Dragomirs goda vän (eller var det kusin?) Gritzka (Maksim Pavlenko) och bosätter sig även han under Florences bord. Lyckligtvis, för denna Gritzka är en konstnärlig eldsjäl som sätter igång de tröga libidinala krafterna mellan det kommande paret.
Men så har vi förstås också de krafter som hotar parets lycka. Florences förläggare, den anständige herr Thyl (Ilkka Lampi) som är ute efter Florences hand, och hennes “bästa” vän Raymonde (Veera Anttila) som klart lider av avund (hon lockas av det exotiska och erotiska hos dessa invandrare/bohemer) och därför gör sitt bästa för att bryta upp det kommande paret, beröva Florence på den njutning hon själv drömmer om men inte törs förverkliga.
Som det enligt genren ska vara lyckas fienderna tillfälligt med sina planer — tiden är inte ännu mogen. Men bara tillfälligt. För medan Florence börjar lida av depression och befinner sig vid vanvettets brant då den erotiska kraften från hennes liv försvunnit och kvar står endast den borgerliga anständighetens gråhet, har våra två hjältar, Dragomir och Gritzka, blivit framgångsrika konstnärer. Och det blir Gritzka, som redan från början funktionerat som en slags erotisk förmedlare mellan Dragomir och Florence, som till slut förenar paret.
Vad är det vi egentligen inbjuds att tänka, känna? Kan vi undvika att gå hem från pjäsen med en romantiserad bild av invandraren som den libidinala livskraftens väktare och källa? Eller är det kanske även så att “invandraren” här står i skuggan av “den bohemiske konstnären”, som är den egentliga hjälten, det vill säga denna fantasis egentliga subjekt?
Och går vi inte likväl hem med den romantiserade bilden (romantiserad ur den “bohemiska konstnärens” perspektiv) av borgaren som den gråa och stela varelse som offrar allt vad liv heter för säkerhet och anständighet? Vilken lättnad; för en sådan sjuklig typ är den bohemiske konstnären, kanske även “den exotiske invandraren”, säkerligen det enda botemedlet. Eller så går vi hem med insikten om att i en sådan romantiserad uppsättning möts två fantasier, konstnärens/invandrarens fantasi om borgaren som den som i smyg längtar efter hens njutning/kraft å ena sidan och borgarens fantasi om konstnärens/invandrarens njutning/kraft å andra sidan, utan att två individer kan mötas tillsammans?
Detta är något att kontemplera. Och vill man ställas inför sådana frågor och samtidigt bli både lätt underhållen och estetiskt stimulerad (Pavel Semchenkos scenografi och videoprojektioner samt Samuli Kiveläs ljudlandskap är rätt fängslande), kan man alltid ta sig till Nordsjö och teater Helsinki 98.
Helsinki 98: Talvi Pöydän Alla
Manus: Roland Topor
Översättning: Martti-Tapio Kuuskoski
På scen: Taisiya Kostyuk, Jaako Kiljunen, Maksim Pavlenko, Veera AnttilaIlkka Lampi.
Regi: Uladzimir Ushakou
Scenografi, video, ljus, borschyr: Pavel Semchenko
Kostym, maskering: Anis Kronidova
Ljud, musik: Samuli Kivelä
Koreografi: Ilkka Lampi
Teknisk assistent: Artem Snisar
Producent: anonym på grund av Rysslands krigföring
Spelar fram till 15.12 2025.
