Jag har gjort upp planer att träffa min vän, men en halvtimme före den bestämda tidpunkten får jag ett sms: ”Sori, jag kan inte träffas, är bara så stressad och behöver en self care-kväll idag.” Jag blir besviken, men inser samtidigt att det troligen är jag själv som nästa vecka trycker på skicka till ett liknande meddelande.
Självisolering har på TikTok marknadsförts som ”self-care”. Det lilla samvetskvalet som viskar i örat när man avbokar planer i sista stund blir man av med genom att påminna sig själv om att ”I don’t owe anyone anything.” Dessa mantran som snurrar runt bland unga på nätet är inte farliga i sig. Tvärtom kan de vara nyttiga för att lära sig sätta gränser. Att vila och lyssna inåt är klokt för en generation som ständigt balanserar på gränsen till utbrändhet.
Men när avbokningarna upprepas utformas ett socialt liv där allt obekvämt filtreras bort. Det som blir kvar är ett liv fritt från stress – men också från kompromisser, självrannsakan och människor som inte passar in i den kurerade harmonin. Följer man råden på TikTok gäller följande: Ifrågasätter din kompis att du beställer en tredje öl en vardagskväll? Kapa bandet. Har din kusin en bebis som aldrig slutar böla? Skippa släktmiddagen. Glömde pojkvännen att tömma diskmaskinen? Gör slut. Allt för att skydda din inre ro.
När man vänjer sig vid att alltid ha det bekvämt blir en tung dag snabbt en ursäkt för att stanna hemma i stället för att gå ut och träffa sina vänner. Att ge upp är det nya normala, konstaterar Eveliina Lempiäinen i sin kolumn ”Perumisesta on tullut liian helppoa”(”Det har blivit alltför lätt att avboka”) i Ylioppilaslehti (20.9 2024).
Hon skriver att om man ordnar en fest kan man räkna med att färre än hälften av dem som tackat ja faktiskt dyker upp. Ursäkter behövs inte – det räcker med att hänvisa till sina gränser eller ett tömt socialt batteri.
Vem kan klandra den som avbokar? Varför gå ut, hälla i sig onödiga alkoholkalorier och lyssna på en halvbekant som tjatar om sitt nya träningsprogram? I stället kan man ge efter för convenience culture: stanna i soffan med pop-ristikot en fredagskväll, wolta, lägga en ansiktsmask och vakna upp i tid för morgonlenkki.
Det finns en hunger efter gemenskap bland unga, men paradoxalt nog verkar många tro att den ska uppstå av sig själv – som om gemenskap vore något man hittar, inte något man bygger.
Gen Z:are är mer ensamma, har mindre sex, rör knappt droger eller alkohol – och är samtidigt den mest ångestfyllda och deprimerade generationen hittills. Varför stannar vi inne och doomscrollar när det är gemenskap vi behöver? Coronapandemin höll oss inomhus och online när vi egentligen borde ha varit ute och lekt odödliga. Enligt psykoterapeuten och författaren Eloise Skinner (som har kontot EloiseAllexia på Instagram) har teknologin bidragit till att vi lever isolerade och sterila liv. Hon menar att den ”för oss bort från sociala rum och möten ansikte mot ansikte – och leder oss i stället in i våra egna privata sfärer.”
Den oupphörliga exponeringen för andras prestationer på sociala medier skapar ett envist tryck att leva upp till orealistiska standarder. Vår generation lyfter själva fram social ångest och utmattning – både på grund av världsläget och ekonomiska realiteter. Framför allt har det aldrig varit enklare att ha allt och ändå förbli passiv.
Det finns en hunger efter gemenskap bland unga, men paradoxalt nog verkar många tro att den ska uppstå av sig själv – som om gemenskap vore något man hittar, inte något man bygger. Samma mönster syns i studielivet.
Som aktiv i universitetets ämnesorganisation hör jag gång på gång en stark längtan efter en gemensam samlingsplats. Men när evenemang ordnas med låg tröskel dyker det sällan upp fler än en handfull personer. Till och med suparevenemangen tar stryk. ”Tidigare såldes biljetterna till ett populärt studieevenemang slut på bara några minuter – nu går de inte åt ens på flera månader”, sammanfattar Aaro Huttula, ordförande för Bileinsinöörit, i Helsingin Sanomat (29.9.2025).
Vi försöker undvika lidande istället för att se det som en naturlig del av livet, skriver Åbo ärkestifts biskop Mari Leppänen i kolumnen ”Tarvitsemme kykyä elää haurauden kanssa” (”Vi behöver kunna leva med bräcklighet”, Helsingin Sanomat, 21.10.2025). Hon menar att vi, i gemenskap med andra, kan hantera livets svåra stunder, fatta beslut och känna livets godhet.
Jag håller med – men för att uppleva stöttande gemenskap måste vi först bli bättre medmänniskor. Inte bara när det är lätt. Utan också när det är svårt. Det kan innebära att plocka upp en kompis från flygplatsen halv två på en tisdagsnatt, lyssna på din hjärtekrossade vän trots att du har en tenta nästa dag. Det kan också vara att vakna tidigt en söndagsmorgon för att dra till kyrkan på söndagsmässa eftersom din vän absolut måste få i sig kyrkkaffe.
Enligt Simone Weil bygger våra relationer inte på rättigheter, utan på skyldigheter mot varandra. Gemenskap kan inte effektiviseras eller modelleras enligt våra egna behov. Trygghet och mänsklig känsla uppstår när vi blir sedda, hörda och accepterade i livet, och vänskapens uppoffringar är värda det. För att orka dra mig ut i höstkylan på söndagsmässan återvände jag till min husgud bell hooks. För henne var kärlek en kraft som förändrar. Hon ansåg att kärlek är handling, inte enbart en känsla.
Efter att till slut ha tröttat ut mig själv (och alla andra) med klagomål om finnarnas brist på samhörighet och smalltalk-färdigheter bestämde jag mig för att faktiskt prata med grannarna i hissen. Jag började hålla upp dörrar för folk, fråga om hjälp i matbutiken istället för att alltid googla.
Plötsligt möttes jag av leenden och vänlighet. Det är först när jag tar med korsordet på ett kafé och frågar grannbordet om hjälp, istället för att vända mig till ChatGPT, som jag känner mig som en del av något. För den ultimata formen av self care är att bry sig om sina förhållanden till andra.
