Glory Days innehåller till skillnad från tidigare verk av Peter Sandström få associativa flöden och idédrivna utsvävningar, skriver Christoffer Steffansson.
Som någon som uppskattat många av Richard Linklaters filmer var det ledsamt att se hans Hit Man från 2023. Inte för att den var tråkig – tvärtom skrattade jag en hel del för att många av hans manér var så typiska – utan helt enkelt för att den var dålig. Den var så dålig att den rentav fick mig att retrospektivt se sprickor i hans tidigare filmer. Om Hit Man verkligen var så här psykologiskt och moraliskt simpel kanske det betydde att jag viftat bort ställen i Linklaters tidigare filmer som egentligen pekade på mer djupgående problem?
Det är inte riktigt lika allvarligt med Peter Sandströms Glory Days, men medan jag läser den slår mig nog tanken flera gånger: är inte detta bara en sämre version av hans Laudatur från 2016? Vilket dessutom får mig att tvivla på att Laudatur faktiskt var så bra som jag kommer ihåg.
Det djuriska i människan
Handlingen och tematiken i Glory Days är klassiskt sandströmsk: en sävlig och melankolisk manlig huvudkaraktär gör en fysisk resa från Åbo upp till Österbotten, vilket också blir en resa såväl i det förflutna som i det inre, med fokus på relationer till familjemedlemmar.
Handlingen kretsar egentligen kring huvudkaraktärens mamma – han ska åka upp till den lilla staden Betlehem med taxi för att fira hennes 110-årsdag. Systern spelar inte heller en helt oviktig roll: hon är, precis som i Laudatur, närvarande genom sin frånvaro, och det tycks finnas en vag och erotisk koppling mellan henne och huvudkaraktärens relationer till sina älskarinnor eller kvinnor han är förtrolig med, som han kallar ”Schwestrar”. Ändå skulle jag säga att det är relationen till pappan, Beirut, som är mest central, precis som i Laudatur.
Som i Laudatur kommer huvudkaraktären ihåg hur han åker omkring i trakten Murjas i en Taunus med sin pappa. I Laudatur heter det att sådana trakter är ”zoner där det som vi brukade kalla den normala verkligheten var satt ur spel”, där man istället var tvungen att förlita sig på ”instinkt och outtalade folkminnen”. Det handlar med andra ord om landskap som gränsar till det otidsliga omedvetna, där barnet med sina magiska lekar och sin fantasi befinner sig alldeles under ytan, och det djuriska i människan också ligger på lut (vilket inte minst visas genom alla referenser till djur: älgar, mullvadar, kråkor, grisar, papegojor etc.).
Pappans och hans generations krigstidserfarenheter läcker in i vardagen i form alla möjliga knasigheter: Beirut bygger en skyttegrav på gården, två av Beiruts bröder gräver upp deras egen pappas lik för att försöka hitta hans ur, Beiruts tredje bror påminner genom sin vana att sitta uppe på en telefonstolpe med kråkorna om Kroon från Laudatur som längtar efter att hissas upp i en flaggstång.
Kort sagt finns det något Lynchskt i hur det mest vardagliga och trygga, den österbottniska landsbygden, förfrämligas, och i hur en kuslig och oregerlig stämning med en udd av våld, men även erotik, ligger och trycker.
Nivåskillnaden beror kanske ändå allra främst på att stilen ger intryck av att vara mer obearbetad och enkel i Glory Days. Meningarna är kortare och mer atomistiska, som om det ibland fanns hack mellan dem, till skillnad från Laudaturs rika och associativa ordflöden.
Enklare stil
Att allt funkar sämre i Glory Days än i Laudatur beror nog dels på att boken helt enkelt känns mindre sammansatt och mer rörig, mer konstig för konstighetens skull än som att den bygger upp till något – de kusliga stämningarna når inte heller samma intensitet. Nivåskillnaden beror kanske ändå allra främst på att stilen ger intryck av att vara mer obearbetad och enkel i Glory Days. Meningarna är kortare och mer atomistiska, som om det ibland fanns hack mellan dem, till skillnad från Laudaturs rika och associativa ordflöden.
Det är inte helt sällan som Sandström helt enkelt gör långa uppräkningar som mest blir tomma: ”Det här är min barndoms landskap. Cyklar med höga styren. Knattrande mopeder. Smäckra vespor. Karusellen. Kamelen. Den grillade korven. Aporna. Papegojan. Bollarna. Bullarna”.
De mer oväntade och idédrivna utsvävningarna som är Sandströms starkaste sida – och där hans språk kommer allra mest till sin rätt – finns nästan inte alls i Glory Days. Visst, någon gång kommer det en helt okej beskrivning av hur bilder av en gammal kärlekspartner kan framstå som en atlas som inte längre stämmer, eller av hur huvudkaraktärens mammas diskande fungerar som musik som avspeglar hennes humör, från ballader till punk och hårdrock. Men de här passagerna går inte att jämföra med till exempel Laudaturs två sidor långa meditation över minnesspåren som anteckningsblocken man plockar med sig från hotell bär på – bland det bästa jag någonsin läst av en finlandssvensk författare (jag önskar att jag kunde citera hela segmentet, men får nöja mig med att referera den intresserade läsaren till sidorna 39–40).
Manlig patetik
Boken innehåller en hel del trådar jag inte hunnit plocka upp, till exempel relationen mellan huvudkaraktären och taxichauffören Boris Laake, och deras reflektioner kring konst, dynamiken mellan huvudkaraktären och hans ”Schwestrar” som av oklara skäl söker sig till honom, och alla möjliga lätt absurdistiska situationer. Men allt detta blir lite för vagt för att verkligen fånga in mig.
Huvudkaraktären reflekterar: ”Kärleken uppstår ur ingenting. Sedan kan den dö.” Och på ett annat ställe: ”Vi är helt enkelt till för att leva. Så enkelt kan det vara. Och svårt”. Och på ett tredje, om sina ”Schwestrar”, men även i förhållande till sina barn och sin fru: ”Jag älskar dem alla. Därför måste jag låta dem gå”. I Glory Days är det som att den manliga patetiken tar över lite för mycket, som att huvudkaraktärens ganska banala reflektioner, flyktighet och resignation också blir bokens grundton snarare än något som verkligen utforskas.
Peter Sandström:
Glory Days.
Schildts & Söderströms, 2025.
