Universitetsbiblioteket i Helsingfors firade nyligen ett jubileum: det har gått 180 år sedan den magnifika byggnaden togs i bruk. Kaffe, kaka och tal serverades, med förhoppningar om en fortsatt framtid som hela folkets Nationalbibliotek, öppet och tillgängligt. Kring jubileet svävade igen tankar om bibliotek och läsning i historiens ljus. Men hur skall man avläsa ett helt bibliotek? Biblioteket är en kunskapsform, återgiven i byggnader, hyllor och böcker. Hela inrättningen återspeglar kunskap och vetenskap i en viss ordning, Wissensordnung.
Ordningsprincipen gäller samlingarna och deras användande – börjande med själva böckernas uppställning och hur man förväntas uppföra sig. De klassiska biblioteken från 1700-talets slut till 1900-talet var mönster av ordning och symmetri i interiörer och fasader, med markeringar av vetenskapernas hela system. Ett bibliotek var en ”model of the mind”, en modell för sin egen tids kunskapsuniversum.
Men hur skall man få ordning på ett universum? Under antiken kämpade bibliotekarierna med rullar av pergament, senare med handskrifter i bokform, från Gutenberg framåt med tryckta böcker. Upplysningsfilosofen Diderot ansåg på 1700-talet att all mänsklig intellektuell förmåga skulle indelas i tre huvudkategorier: raison, förstånd, mémoire, minne och imagination, fantasi. De mest upplysta ordnade sina böcker enligt dem.
Helsingfors stadsbibliotek Ode ser ut som en flygfältsterminal – ett aktuellt livsstilsideal.
Till en början ordnade man universitetets böcker i Helsingfors enligt läroämnen, men redan 1845 slog nationalitetspolitiken igenom, i en Fennica-samling för litteratur utgiven i Finland. Allting inordnades inom arkitekturens ordning, i välvda salar med korintiska kolonnrader med en hög kupolsal som lärdomens mittpunkt. De stora salarnas symmetri upplöstes sedan av 1900-talets funktionalister. Alvar Aaltos bibliotek i Viborg från 1930-talet är ett exempel, ett annat det sköna, i överljus flytande Staatsbibliothek i Berlin, av arkitekten Hans Scharoun från 1960-talet. Rymd och rum för tankens frihet.
På 2000-talet kommer nya försök att skapa ordning genom arkitektur. Helsingfors stadsbibliotek Ode ser ut som en flygfältsterminal – ett aktuellt livsstilsideal. Inne möter en snårskog av kaféer, barnvagnar, schackspelare, mötesrum, datorskärmar och här och där litet böcker. Samma förändring har gått över de tidigare palatsartade museerna och arkiven. Ett museum är nu ofta en fönsterlös källarhangar – som Amos Rex – eller något slags tillbucklad wau-anläggning ovan jord.
Universitetsbibliotekets 180-åriga tillvaro har baserat sig på böcker som kulturens fundament, ”för alla bildade personer” enligt reglementet från 1845. För jämnt trettio år sedan öppnade biblioteket sin första www-sida, ett informationsblad i elektronisk form. Ingen visste då hur bokkulturen skulle förändras, till digital- och audioformer, som alla saknar en egen arkitektur – allt det som hörde till bibliotekens upplevelsevärld. Snart är vi där: det finns inga tryckta böcker mer, och ingen känner längre till det ordet: bibliotek.
