Ny Tids recensent Sofia Nyberg har sett Förgät mig på Svenska Teatern och reflekterar kring karaktären Gunnel, kvinnan som inte vill bli ihågkommen. Kanske kan hennes attityd tolkas som en protest mot samtidens jag-centrering?
På Svenska Teaterns Amosscen kan man nu, från och med urpremiären 3.12.25, ta del av berättelsen om Gunnel. En berättelse som kanske egentligen inte borde berättas, för Gunnel vill inte bli ihågkommen. Fast det är redan försent vad gäller den saken, för Gunnel finns ju i regissören Milja Sarkolas sinne hursomhelst, eftersom Gunnel – verklighetens Gunnel – har kontaktat henne. Ja, ni har säkert alla läst om bakgrunden till föreställningen Förgät mig, alltså glöm bort mig. Men Gunnel har en egen twist på viljan att bli bortglömd, för hon vill bli bortglömd via hågkomst, alltså snarare förgätmigej (“Nej usch”, säger hon mitt i pjäsen, “förgätmigej är en invasiv art för ekosystemet”, fast det låter faktiskt som hon säger “för ego-systemet”).
Som ni märker är det här en tankemässigt mycket stimulerande pjäs, såväl filosofiskt som psykologiskt.
Hål i fjärde väggen
Föreställningen växer fram ur en grå scen, kanske man kunde säga EU-byråkratigrå, för det är i de korridorerna som Gunnel (Anna Hultin) har haft sin 40-åriga karriär. Tre gråklädda personer (Kristofer Möller, Nina Palmgren, Mitja Sirén) ställer i ordning rekvisitan parallellt med att de inleder berättelsen: “min bekanta satt i sin fåtölj, den var röd…”.
Tid och plats för varje scen specificeras genom att skrivas ut på de gråa dörrarna med en färg som successivt försvinner framför publikens ögon. Transformationen från synlig skrift till osynlig är ett uppfinningsrikt sätt att kondensera temat kring minne, glömska och förgänglighet.
Obemärkt glider berättandet över till Milja Sarkola, från en plats just på gränsen mellan scen och publik, ett snyggt sätt att sticka hål i fjärde väggen och markera hur fiktion och det som kallas verklighet rinner över i varandra. Scenografin är generellt värd att lyftas fram; med små nästan omärkbara medel gör den stora saker och på det sättet blir den samtidigt en sinnebild för varje individs betydelse här i världen, det vill säga en sinnebild för Gunnels huvudbry.
Anspråksfull anspråkslöshet
Föreställningen är uppbyggd kring en serie vinjetter som likt ett rörligt fotoalbum ger oss inblick i hur Gunnel har levt sitt vuxna liv. Efter pensioneringen far hon ensam runt i Europa, vandrar och cyklar och jobbar som städare på olika campingplatser. Alltid ensam. Alltid nöjd med att vara ensam. Alltid fri. Eller? I Anna Hultins Gunnel lyser ambivalensen igenom som ljuset i en dörrspringa. Det må vara att Gunnel tycker om ensamhet, men det råder ingen tvekan om att hon är rädd för närhet. Och för känslor. Motsatsen står att finna hos de rollfigurer som gestaltas av Mitja Sirén. Han är genomgående föreställningens Baloo i Djungelboken, lika underbart helgjuten och livssjälvklar.
Vinjetterna är ganska många, man hade kunnat rensa lite bland dem och satt än mer krut på växelverkan mellan Gunnel och Milja, för det är där det känns och bränns. Där är det också lekfullt, som till exempel då de kastar in en scen liksom på prov, för att utforska hur Gunnel skulle uppleva en parrelation. Nej, scenen avbryts, den föll inte Gunnel i smaken alls.
I något skede blir jag riktigt irriterad på Gunnel. Det blir Milja också, men av en annan orsak. Hon blir irriterad för att Gunnel vägrar öppna sig, att hon inte släpper in konstnären till sitt psyke. Jag däremot blir irriterad för att Gunnels anspråkslöshet är så jäkla anspråksfull, utan att hon alls tycks förstå det själv. Jag menar, man måste väl rimligtvis tycka att man själv är väldigt viktig om man gör så stor sak av att bli bortglömd, i mitt inre hör jag Golda Meirs ord: ”Don’t be humble, you´re not that great”.
Gunnel blir irriterad tillbaka, ja inte på mig, men på Milja och det är tydligt att hon känner sig missförstådd. Och här släpper min irritation för jag inser plötsligt att även jag har missförstått henne. Gunnel vill inte i första hand bli bortglömd, hon vill kommunicera någonting. Så vad vill Gunnel få sagt?
Behöver bekräftelse
Jag tror det är en protest, en protest mot jag-centreringen här i världen (“ego-systemet”, se ovan), mot alla våras (mer eller mindre omedvetna) övertygelse att just vi är universums centrum. Tänk om vi kunde bry oss mindre om oss själva och mer om världen runtomkring! Och här har ju Gunnel en poäng, även om hon hamnat så djupt i andra diket att vi finner henne just i det där första diket som hon ville undvika. Vi är alla människor. Vi står alla oss själva närmast. Också Gunnel.
Men hon brottas med sin betydelse. Hon tycker det är skrämmande att bli ihågkommen, säger hon. Det är som att hon vill vara frånkopplad allt och framförallt alla. Samtidigt är det just genom kopplingen till Milja som en psykologisk utveckling sker hos henne.
Milja tycks för Gunnel vara det psykoanalytikern Veikko Tähkä kallar utvecklingsobjekt. Det första tecknet på att hon utvecklas ser vi då Milja frågar varför hon inte skriver något själv, och Gunnel svarar att hon inte kan skriva på egen hand, att hon behöver bekräftelse. Det vill säga hon behöver någon annan. Följande tecken är då hon nästan av misstag säger att Milja är betydelsefull för henne. I slutet ser vi resultatet av utvecklingen då hon låter sig omfamnas av sina föräldrars vänners dotter efter en violinkonsert samt tackar ja till att gå på kaffe.
I sista scenen har fåtöljen blivit blå.
På frågan vem som parasiterat på vem kunde man svara: bägge och ingen. Milja och Gunnel har levt i fakultativ mutualism; de har dragit nytta av varann. Och vi av dem.
Text: Milja Sarkola och Gunnel
Regi: Milja Sarkola
Scenografi: Erik Salvesen
Kostym: Samu-Jussi Koski
Ljuddesign och musik: Hanna Mikander
Ljusdesign: Julia Jäntti
Maskdesign: Maria Karhu
Dramaturg: Maria Lundström, Kristofer Möller
På scenen: Anna Hultin, Kristofer Möller, Nina Palmgren, Mitja Sirén och Milja Sarkola.
Spelar fram till 28.3 2026.
Foto: Ilkka Saastamoinen.
