Maija Hurmes bilderbok Var kommer alla dagar ifrån? är förankrad i barns förmåga att ställa frågor och pröva idéer. Viktor Johansson, professor i pedagogik, och Anna Svensson, ateljerista och förskollärare, placerar boken i en tradition av filosofisk litteratur för barn.
– Hur skulle det vara om jag var en sjöjungfru? Skulle jag tro på människor då? frågar Hjalmar.
– Kanske skulle det vara helt som vanligt, säger Eva.
– Skulle jag då fundera över hur det är att vara människa? undrar Hjalmar
Kanske borde vi stanna upp och fundera över vad Hjalmar och Eva undrar över här. Frågorna är rika på ett sätt som öppnar för många tankestigar och snåriga samtal. En sådan snårskog av tankar blir en invit till en läsning som blir ickelinjär och kanske inte heller cirkulär utan snarare upplöses själva idén om en riktning i läsningen. Men vi kanske ändå börjar i början av boken, så kan vi i alla fall komma in vad allt det här handlar om. Och någonstans måste man väl börja? Eller måste man det?
Maija Hurmes bilderbok Var kommer alla dagar ifrån? inleds med en fråga ställt av ett barn, Eva: ”Är vi framme snart?”, som direkt kan besvaras av den vuxne, Mormor. ”Vi är redan där”. Boken drivs sedan framåt av en annan typ av frågor. Den vuxne träder åt sidan i berättelsen och barnen undersöker den ö där de tillbringar sommaren. Endast vid ett fåtal tillfällen gör sig mormor hörd. Frågorna och undersökningarna börjar ofta i undringar kring något påtagligt i Eva och Hjalmars närhet. Upptäckten av en ö i en sjö på en ö i en sjö leder fram till Evas fråga ”Hur små saker kan det finnas?” och minnet av en groda fastfrusen i samma sjö leder till frågan ”Hur tyst kan det vara?”.
Barns egna frågor
Hurmes bilderbok och de sätt den framställer de många frågorna som barnen ställer rör sig i en tradition av filosofisk litteratur för barn. En sådan tradition är forskningsfältet och den pedagogiska praktik som kallas Philosophy for Children (P4C). eller filosofi med barn. Ända sedan 70-talet då Matthew Lipman och Anne Margaret Sharp började forma P4C-rörelsen har en uppsjö av bilderböcker och romaner producerats som underlag för att föra filosofiska samtal med barn. En del av dem har varit berättelser skrivna för att lyfta en särskild filosofisk fråga eller tänka kring en särskild filosofisk idé. Det kan handla om att väcka en diskussion kring kunskapsteoretiska frågor om vi kan veta något om vad andra människor tänker eller känner, eller om vi kan veta om vi det vi uppfattar som verkligt inte är en dröm eller någon slags simulation. Det var också ofta berättelser som fungerade som underlag för diskussioner om etiska frågor såsom exempelvis om det är rätt att ljuga i en viss situation eller om det finns tillfällen då det är rätt att stjäla. Ofta användes denna litteratur med tillhörande lärarhandledningar för att fortsätta samtalet tillsammans med olika barngrupper.
Samtidigt som Lipman och Sharp satte igång sitt arbete med P4C-tradition började en annan filosofi intressera sig för barns filosofiska tänkande. Gareth Matthews skrev till en början om filosofiska problem som verkade vara återkommande i barnlitteratur, men kom snabbt att inse att barnlitteraturens filosofiska teman speglade filosofiska funderingar som barn själva har. Matthews visar i flera böcker med ingående exempel från samtal med och mellan barn att, i skarp kontrast till utvecklingspsykologiska antaganden om olika stadier i utvecklingen av barns tänkande, så tänker de filosofiskt både kring klassiska filosofiska problem och formulerar sina egna problem.
Matthews nära vän Stanley Cavell har, även om han är mer känd för annan filosofi, byggt vidare på dessa idéer och menar att barndomen bjuder på sina egna filosofiska problem. Enligt Cavell uppstår barnens filosofi inte i deras liv som steg i en linjär utvecklingstrappa, något som utvecklingsteoretiker i Jean Piagets efterföljd ofta får det att verka som. Barnens filosofi är snarare ett uttryck för eller svar på vilka typer av livsproblem de möter i sin vardag. Det kan handla om saker som har med frågor om den egna identiteten att göra, vad ett särskilt ord betyder, eller klimatfrågor. Det är inte så svårt att inse att barns filosoferande kan innebära en rörelse mellan en mängd olika frågor.
Matthews visar i flera böcker med ingående exempel från samtal med och mellan barn att, i skarp kontrast till utvecklingspsykologiska antaganden om olika stadier i utvecklingen av barns tänkande, så tänker de filosofiskt både kring klassiska filosofiska problem och formulerar sina egna problem.
Likar i frågandet
Barndomens, eller snarare barndomarnas, mångfald av frågor har också uppmärksammats av senare utvecklingsforskning som fokuserar på barns förmågor att fråga och pröva idéer. För oss som lever med barn i vardagen – som föräldrar och lärare – är det knappast förvånande att samtidens utvecklingsforskning har kommit att anamma förmågan att röra sig mellan olika frågor och idéer.
Denna barnsyn är tydligt närvarande i Var kommer alla dagar ifrån?. Sida efter sida i boken spinner barnen ett nystan av olika frågor i förhållande och i kontrast till den ö de befinner på. Till en början är varje uppslag koncentrerat på ett tydligt tema, men efter ett par bladvändningar strömmar frågorna fram i olika riktningar. På samma uppslag kommer frågorna: ”Hur känns friheten?”; ”Varför kan jag inte klättra på väggen som en ödla?”; ”Var försvinner musiken när jag lyssnat på den?”; ”Varför är man ibland ledsen fast man är på ett fint ställe?”.
Var kommer alla dagar ifrån? ger en upplevelse av att de filosofiska frågorna kommer från barnen, eller kanske till och med att filosofin i sig börjar i barns rörelser genom världen. På så sätt ansluter sig boken till en rad av filosofer som på olika sätt vänt sig till barns sätt att närma sig språket och vuxenvärlden som en filosofins början. Hurmes bok är en inbjudan att läsa tillsammans med barnen på ett sätt där vuxna samtalar med barnen som likar i undersökandet av filosofiska frågor. För barnen kan att filosofera vara en lekfull undersökning, men för den vuxne läsaren, särskilt den vuxne som läser med barnen, kan läsningen och samtalen bli vad Cavell kallar filosofi, en utbildning eller en skolning för vuxna.
Gemensam bildningsprocess
När Anna, som är förskollärare, läser bilderboken för en barngrupp i förskolan påbörjas en frågande rörelse. Vi, barn och vuxna som läser och undrar, rör oss narrativt från rymden med ett antal stopp i flera länder och världar på vägen och tillbaka till jorden igen. Eller var befinner vi oss egentligen? Är det en bro från affären i kvarteret vi ser? Visst finns det likheter. Alla (barn) i gruppen hittar något att krocka fast i under de olika läsningarna av boken. Ibland läser vi flera sidor, och nästa gång endast ett uppslag. Efter att ha prövat oss fram landar vi i konstaterandet att en fundering i taget oftast fungerar bäst för oss.
Notera att vi i läsningen är barn och vuxna som rör oss genom frågandet. Bokens många frågor erbjuder således en möjlighet att vara i en frågande bildningsprocess tillsammans med barn – filosofi blir bildning för barn och vuxna. Under senare år har detta betonats av företrädare av filosofi-med-barn-pedagogiken. Till exempel menar den argentinske filosofien och pedagogen Walter Kohan att frågandet är tillräckligt i sig och att det finns en poäng med att vara kvar i frågandet snarare än att söka spetsfundiga svar. Det innebär att filosoferandet inte får ett slut. I Annas läsning av boken med barnen är det just den upplevelse vi har av boken.
Ett annat sätt att betrakta den växlande rörelsen genom världen – på ön där barnen befinner sig, och mellan frågorna och de olika riktningarna i barnens undran – är att se dem som en slags osystematisk form av vad litteraturvetaren Toril Moi beskriver som vardagsspråkskritiska sätt att närma sig till litteratur. Mois vardagsspråkskritik utgår från Ludwig Wittgenstein, J. L. Austin och Cora Diamond och innebär bland annat att litteraturvetaren i mötet med en text och de olika aspekterna av texten ställer sig frågan ”Varför detta?”.
Eva och Hjalmar ställer inte bara varför-frågor, men deras frågor tycks ha en sådan funktion i deras rörelse över ön. Mycket av vad de möter, oavsett om det handlar om tankar, sinnesintryck och idéer eller mer påtagliga saker i deras omgivning, ger upphov till ett undrande som tycks motsvara varför-detta-frågor i en organiskt osorterad form.
Trassel av riktningar
Varför-frågan kan givetvis ställas om boken också. En återkommande del i många formaliserade samtal i filosofi-med-barn-pedagogiken är att först ställa frågor om och diskutera boken en läst med barnen för att klargöra strukturen på texten, vilka karaktärer som är med, vilka händelser och problem som leder berättelsen framåt. Sedan diskuteras filosofiska frågor om innehållet och teman i boken, som exempelvis svåra val som karaktärerna står inför.
När vi läser med barngruppen skapar bilderbokens frågor fler och fler funderingar och inget svar är självklart. Det ryms så många olika svar i våra samtal. Illustrationerna och frågorna öppnar upp för fortsatta samtal och tycks nästintill vara oändliga. Är det Gud som har alla svaren? Eller Eva och Hjalmars mormor? Är det vi? Efter några sidor blir formatet, att röra sig mellan olika frågor, bekant för barnen, och vi stannar upp mer än vi kommer vidare i boken. Kan komma vidare lika gärna vara att bläddra bakåt? Ja, vi kan bläddra hur vi vill och ändå komma vidare, eller stanna kvar. Bilderbokens form öppnar för att olika resor kan göras med boken. Dessa resor följer inte det vanliga narrativets linjära riktning utan läsningen blir ett trassel av olika riktningar. Läsningens rörelse fram och tillbaka mellan olika frågor möjliggör att barnen och de vuxna skapar flera olika narrativa rörelser med texten. Varför-frågan ställs därför lika mycket till oss, våra frågor och våra rörelser med boken. Kanske blir till och med barnens lek med frågorna en del av vad boken kan göra.
På förskolan har vi tidigare under läsåret läst Hanna Lundströms och Maija Hurmes samlingsvolym Rassel, prassel, poesi och vi ser likheterna i de poetiska illustrationerna av Hurme som även de väcker funderingar och känslor som möjliggör filosofiska samtal som dröjer sig kvar och kan röra sig vidare in i förskolans vardag.
Hurmes bok kan förstås läsas som en linjär berättelse utan att stanna upp eller låta frågorna vecklas ut i olika riktningar. Men det är nästa att göra våld mot texten och bilderna. Som läsningen med barngruppen visar kan det ta ett par gångar att vänja sig vad det kan innebär att komma vidare i boken och att kanske aldrig nå till ett avslut på samma sätt som med andra berättelser. Kanske är det Evas fråga, ”Är vi framme snart?”, och Mormors svar, ”Vi är redan där” som bäst beskriver vad det innebär att läsa Var kommer alla dagar ifrån?.
På så sätt ansluter sig boken till en rad av filosofer som på olika sätt vänt sig till barns sätt att närma sig språket och vuxenvärlden som en filosofins början. Hurmes bok är en inbjudan att läsa tillsammans med barnen på ett sätt där vuxna samtalar med barnen som likar i undersökandet av filosofiska frågor.
Svindlande sublimitet
Barnens många frågor i boken når oss inte i ett kulturellt vakuum. Det finns en mängd bilderböcker utgivna under senare år som på olika sätt möter barns filosofiska och existentiella tankar. Om vi bara tänker på böcker av nordiska författare är det säkert många som minns Hur långt når Alfons?, Gunilla Bergströms rimmande fundering över var en människa börjar och slutar. Vi kanske tänker på nobelpristagaren Jon Fosses bok Kant om ett barn som erfar de existentiella frågornas svindlande sublimitet utan att nöja sig med det samtal hans Kant– och Nietzsche-läsande far erbjuder. Eva Sussos och Anna Höglunds Alla frågar sig varför är ett annat alternativ. Där utvecklas barnens frågor och sätts i relation till deras livssituation samt till ett citat av en berömd filosof som framställs i form av ett djur. Alla frågar sig varför har inte samma lekfulla rörlighet från fråga till fråga som Var kommer alla dagar ifrån? men ger å andra sidan lite mer tid till att stanna kvar i frågan och uppleva den existentiella tyngd den har för barnet som frågar.
I Om dagen tar slut låter Lisa Hyder och Per Gustafsson läsaren stanna i samma fråga under hela boken. Bokens jag undrar bekymrat över vad det innebär att välden någon gång kommer att ta slut och vi får följa denna undran i olika situationer och samtal med olika personer. Även här ges en annan fördjupning av frågan och ytterligare existentiell tyngd som Hurmes bok inte erbjuder i sig själv utan som kanske kommer av samtalen om den.
Möjligheterna som läsningen med en barngrupp ger i Var kommer alla dagar ifrån? skiljer sig emellertid från de andra böckerna och liknar våra erfarenheter av att läsa Jostein Gardners och Akin Duzakins bok Man undrar. Den är skriven och illustrerad i en lite annan stil än Hurmes bok, men precis som hos Hurme består den mestadels av en mängd olika frågor och bilder som är själva stommen i narrativet och läsningen. Att läsa sådana böcker med en barngrupp är som vi redan visat en inbjudan till gemensamma frågande samtal.
Under senare år har flera förespråkare av filosofi-för-barnpedagogiken utifrån olika minoritetsperspektiv riktat en mer kritisk blick på vilka frågor, material och särskilt val av bilderböcker so betonas. Vilka barn representeras i de frågor, miljöer, kulturer, etniciteter och barn som porträtteras i bilderböckerna? Med undantag för ett par uppslag i Sussos och Höglunds bok är människorna och framförallt barnen och miljöerna i de bilderböckerna som vi nämnt i huvudsak från en nordisk majoritetskultur. Där skiljer sig Hurmes bok. Hjalmars mörkare hudton verkar antyda att han har en annan etnicitet än både Eva och Mormor i boken. Vilken barnens relationer är vet vi inte. Kusiner kanske? Vi får heller inte veta så mycket mer utgående från miljön eller de frågor som ställs, som skulle antyda kultur och etnicitet hos barnen. Det är också oklart var ön de är på ligger, även om den ser ut att vara förlagd i en svensk eller finländsk skärgårdsmiljö.
Sådan frånvaro av kontext för barnens frågande kan vara lika problematisk som oproblematisk eftersom den kan ge boken en inkluderande möjlighet. De som läser får själva fundera över frågornas kulturella placering eller helt enkelt bara undvika sådana frågor. Ön blir ett kontextlöst paradis där alla och allas frågor är välkomna. Men då är risken att boken och våra samtal kring den universaliserar en majoritetskulturell bakgrund och låter en skenbar kontextlöshet dölja de många kulturella markörer som faktiskt finns där.
Å andra sidan blir det då ganska slående hur Hurme ger röst åt ett frågande kring etnicitet och kulturmöten genom Hjalmars undran, hur vi nu skall förstå sjöjungfrur, som kultur, etnicitet, eller något helt annat.
– Hur skulle det vara om jag var en sjöjungfru? Skulle jag tro på människor då? frågar Hjalmar.
– Kanske skulle det vara helt som vanligt, säger Eva.
– Skulle jag då fundera över hur det är att vara människa? undrar Hjalmar
Bild: Maija Hurme
Maija Hurme: Var kommer alla dagar ifrån?
Schildts & Söderströms, 2025.
