Fred byggs inte av pansar

252

Som politisk rådgivare lärde man sig att veta när det var rätt tid att ställa frågor, när det var rätt tid att erbjuda svar och när det var rätt tid att vara tyst. Min egen erfarenhet är att de politiker som når längst inte bara tolererar, utan faktiskt också önskar lösningsförslag från sina rådgivare.

En annan lika stark erfarenhet är att under den gamla, inte alltid så goda tiden, särskilt bland de politiker som försökte hålla fast vid ett påhittat monopol och privilegium att diskutera utrikes- och säkerhetspolitik, inte tålde särskilt mycket kommentarer från rådgivare – ibland inte ens frågor. Kalla krigets anda, att det finns en enda sanning, var för stark i dem. Renlärighetens eviga svar var viktigare än verklighetens nya frågor.

Finlandiseringens sista apostlar upprätthöll sin egen liturgi tills omvärlden hade förändrats så tydligt och grundligt att liturgin inte längre bars upp av något.

Kalla kriget borde ha lärt oss finländare hur farligt det är när bara en sanning tillåts. Då vaktade Kreml och Kekkonen på renlärigheten. Media följde efter. Sovjetunionen upplöstes, höll en tio års paus i sitt systematiska förtryck av mänskliga rättigheter och gjorde en comeback under en ny ledning, namn och flagga. Ovannämnda apostlar fortsatte ändå bevaka­ gamla dogmers renlärighet fram till den 24 ­februari 2022.

 

I dag är vi lyckligt befriade från Moskvas inflytande – men vi har fått en ny sorts renlärighet. Den handlar om den ensidiga tolkningen av ordet säkerhet.

Om någon kritiserar avvisningslagen eller återinförandet av personminor möts de av moraliserande blickar eller öppet hån. När ordet säkerhet uttalas, verkar vissa mena att EU-rätten och internationella människorättskonventioner omedelbart slutar gälla. När ledande grundlagsexperter förklarar att regeringen bryter mot rättsstatens principer är det bara att strunta i det när den politiska enigheten om säkerhetsbehoven är tillräckligt stark.

Återigen är det en sanning som gäller. I det nuvarande klimatet finns det få politiker som vågar ifrågasätta den enda sanningens verklighet eller som vågar tala om rättsstatsprincipen och den jämställda välfärdsstaten som våra viktigaste säkerhetsfaktorer. Det är en farlig väg.

När ordet säkerhet uttalas, verkar vissa mena att EU-rätten och internationella människorättskonventioner omedelbart slutar gälla.

En annan rejäl utmaning för Finland är Europas svaghet. Europeiska unionen har aldrig varit strategiskt svagare än nu. Samtidigt önskar vi i EU att USA kunde vara vår ambassadör i världspolitiken. Det är både farligt och tragiskt: USA står inte för det som vi önskar.

Snarare talar USA över Europas huvud och diskussionen förs antingen med Kina eller Ryssland. Den hårda sanningen är att EU:s röst är så svag att till och med de budskap vi skickar till Washington sällan blir en del av USA:s egna samtal med Moskva eller Peking.

Inte ens när EU:s ledare förnedrat sig i en aldrig tidigare skådad charmoffensiv gentemot Donald Trump – en president som konsekvent förlöjligat unionen – har våra budskap blivit hörda.

När USA, Kina och Ryssland formulerar spelreglerna för den nya världsordningen är EU ofta inte ens i rummet – än mindre vid bordet.

Varför? För att den som inte har makt att forma verkligheten inte heller får rätt att definiera den. Därför måste Europa själv bli sin egen ambassadör. Och för det krävs mer än rustning.

 

Europa – och Finland – har under lång tid misslyckats med att förstå så kallad soft power. I och med det har vi tappat vår relevans.

Soft power innebär förmågan att forma världen genom kultur, idéer, teknik, utbildning, forskning och diplomati – utan att tillgripa tvång. Det är kraften i att vara attraktiv, trovärdig och nödvändig. Den viktigaste frågan Europa kan ställa sig lyder: Hur kan vi bli relevanta igen?

En del av svaret består i soft power som kräver investeringar. Utmaningen är att just nu sugs nästan allt politiskt syre i EU in i försvarsindustrins behov.

Var är Europas life science-revolution, förmåga att industrialisera 5G och 6G, AI-språng, teknologiska genombrott, hållbara industripolitik, ren energi och utvinning av egna kritiska mineraler och utbildningssystem som lockar världens mest begåvade unga människor?

Utan dessa pelare kan Europa aldrig bli strategiskt autonomt. Strategisk autonomi betyder inte isolering – det betyder förmågan att stå på egna ben. Och den förmågan bygger på tre saker: teknologisk styrka, ekonomisk konkurrenskraft och social stabilitet.

Ändå låter Europeiska unionen USA och Kina springa ännu längre före i allt detta – samtidigt som vi själva springer åt fel håll.

 

I slutet av kalla kriget gjorde Sovjetunionen ett ödesdigert misstag: man byggde framtiden på vapnens logik. Den överlägset största delen av forskning, investeringar och politisk prioritering drogs in i försvarsindustrin – tills resten av samhället kollapsade under sin egen tyngd. Det var ett strategiskt misstag som inte bara uttrycktes som en förlust i ett krig, utan fick en världsmakt och världens största land att försvinna helt och hållet.

För att vara klar och tydlig: Sovjetunionens kollaps och upplösning är kanske det bästa som någonsin har hänt mänskligheten och världen. Ett genomkriminellt system fick det som det förtjänade. 

Men Sovjetunionen föll inte för att det saknade missiler. Det föll för att det saknade framtid. Det är så stormakter dör: inte med explosioner, utan med stagnation.

Om EU låser sina politiska prioriteringar genom rustning – och låter USA och Kina fortsätta dominera teknologi, forskning, innovation, energi och medicinsk självförsörjning – då riskerar vi att bli en säker kontinent som saknar relevans.

Europa måste rusta – ja. Men Europa måste också skapa, utveckla, utbilda och inspirera för fred byggs inte av pansar. Fred byggs av styrkan att stå på egna ben.

Och den styrkan har Europa fortfarande möjlighet att vinna tillbaka – om Europa inte upprepar Sovjetunionens strategiska misstag.