Vänsterförbundets nyvalde andra vice ordförande Otto Bruun fortsätter upprätthålla den finlandssvenska representationen i partiets ledning då Veronika Honkasalo stiger ner. Mannen bakom valmiraklet på Kimitoön tror på att Vänsterförbundet kan bli en verklig folkrörelse.
Blir man vald till partiets vice ordförande så är det ju nog självklart att man ställer upp i riksdagsvalet.
Det säger Otto Bruun då vi träffas på tågstationens café i Kuppis, Åbo. Det är då en vecka kvar till Vänsterförbundets partikongress i Vanda, där Bruun mycket riktigt blev vald till partiets andra vice ordförande, och således kommer att få stå sitt kast vad gäller riksdagsvalet 2027.
Bruun har gjort en kometkarriär i politiken. I kommunalvalet 2025 ställde han för första gången upp i ett allmänt politiskt val i Finland. Han hade flyttat till Dalsbruk på Kimitoön i Åboland några år tidigare och aktiverat sig mot en planerad nedstängning av Dalsbruks högstadieskola.. Kampen för skolan – och för övriga frågor på lokalplanet – ledde till att han skrev in sig i Vänsterförbundets lokalavdelning och beslöt sig för att ställa upp i både kommunalvalet och välfärdsområdesvalet. Bruun och Vänsterförbundet gjorde en aktiv gräsrotskampanj och under valkvällen blev det en skräll: Vänsterförbundet fördubblade sitt valresultat och blev med 17,5 procent av rösterna näst största parti i kommunen, efter SFP. Med sina 414 röster blev Bruun överlägsen röstmagnet och drog med sig alla Vänsterförbundets uppställda kandidater till fullmäktige. Inte bara det, med över 800 röster blev han också invald i Egentliga Finlands välfärdsområde Varha – den första och enda fullmäktigeledamoten från det SFP-dominerade Kimitoön. Idag sitter han också i Varhas styrelse.
I valdebatter och medieuttalanden var det under kampanjen många av Bruuns politiska motståndare som anlade en något förminskande ton mot ”nykomlingen” och antydde att han inte riktigt skulle ha förstått sig på politik och ekonomi. Vi som under de senaste två decennierna känt till Bruun och vetat vad han hållit på med fnissade lite roat: ”de har ingen aning om vem de har att göra med”.
Studentpolitik och medborgarrörelser
– Jag satt ju sex år i Helsingfors universitets studentkår på 00-talet, och var ordförande för deras företagssidas (HYY Yhtymät) styrelse år 2009, då när de ännu hade några fastigheter, berättar Bruun om början på hans karriär i det politiska.
– Jag gjorde alltså långa loppet där för Obunden vänster. Sen år 2009 blev jag ombedd att ställa upp i EU-valet för Vänsterförbundet.
Redan här kunde det alltså ha blivit starten för en partipolitisk karriär för Bruun, men han ville annorlunda.
– Då fanns det ändå ganska mycket lyft i olika folkrörelser, och det kändes som att utrymmet för att göra något annat slags politik från riksdagshåll eller andra sådana institutioner var ganska begränsat. De som kom in i riksdagen verkade ganska snabbt tämjas av den vardagliga politiken. Därför kändes det att gå in i partipolitiken som något som andra gör.
Bruun valde att istället försöka förändra världen genom medborgarrörelser. Han aktiverade sig bland annat i organisationen Maattomien ystävät, eller de jordlösas vänner, som tillsammans med andra europeiska organisationer arrangerade rättvisekampanjer för jordlösa i det globala syd.
– Det kändes som rätt ställe att engagera sig och försöka skapa ett slags tryck som skulle förändra politiken. Det har varit sådana perspektiv som man har haft med sig och det här folkrörelse- och föreningsengagemanget har nog levt kvar.
Det känns som att arbetet vid de här breda miljöorganisationerna gett mig en ganska bra bas för att prata om allt som handlar om skog, gruvor, markanvändning och rättvisa med koppling till miljön, och om hur ett lokalt perspektiv är viktigt i politiken,
Skolstängning blev gnistan
Då Bruun fick familj räckte inte längre inkomsten från snutt- och projektarbeten till, och hans sökte sig till stadigare arbete som sakkunnig på Finlands naturskyddsförbund, varifrån han sedan gick vidare till Naturskyddsföreningen i Sverige, där han arbetade i några år. Det som framför allt påverkade honom där var hur Naturskyddsföreningen fungerade som en folkrörelse – en erfarenhet som han tagit med sig till politiken.
– Det känns som att arbetet vid de här breda miljöorganisationerna gett mig en ganska bra bas för att prata om allt som handlar om skog, gruvor, markanvändning och rättvisa med koppling till miljön, och om hur ett lokalt perspektiv är viktigt i politiken, vilket kanske inte är självklart för alla som kommer från något slags vänsterbakgrund.
År 2020 avlade Bruun sent omsider magistersexamen i statskunskap vid Helsingfors universitet – där han med erfarenhet av sitt arbete vid Naturskyddsförbundet skrev sin pro gradu om tvisten kring spillvattnet från den gamla koppargruvan i Outo-kumpu. 2021 inledde han en forskarbana vid Östra Finlands universitet, där han skriver sin doktorsavhandling om rättvis omställning inom jord- och skogsbruk. Samma år tog också familjen sitt pick och pack och flyttade från Stockholm till Dalsbruk, där Bruun genast aktiverade sig i lokala föreningar, vilket sedermera ledde till partipolitisk aktivism. Enligt honom själv handlade det delvis om att han tyckte att det saknades en röst som lyfte fram viktiga lokala frågor.
– Jag tror en av de där stunderna var då Dalsbruksskolan var nedläggningshotad och alla tyckte att det var en jättedålig idé att den skulle läggas ned, men många var cyniska gentemot kommunpolitiken och ville inte gå ut med sina åsikter offentligt. Många ville inte driva frågan, utan var på något sätt från början inställda på att det ändå kommer att bli ett nederlag, och att det därför inte är någon vits att kämpa.
– Det var kanske en sån där stund då jag började tänka att kanske min roll inte endast är att vara med i föräldraföreningen, utan att uppfattningen av delaktighet och påverkan kanske skulle må bra av att man driver en fråga starkt utåt.
Gå från det lokala till det globala
Samtidigt kände Bruun att den politiska glidningen högerut i samhället också gjorde att medborgarrörelsernas möjlighet att påverka krympte och att det överlag fanns ett allt mindre tryck från folkrörelser mot makthavarna i samhället. Som han uttrycker det – att det fanns en tyst och uppgiven acceptans för att samhället bit för bit justeras i en mer orättvis och odemokratisk riktning.
– Det leder till mindre förtroende folk emellan till och ett allt mer individualiserat samhälle – och att man från utsidan följer med utvecklingen utan att känna delaktighet.
Bruun säger att det då, för ett par år sedan, kändes som om Vänsterförbundet var ett parti som försökte göra politik på ett annat sätt och formade en lovande plattform för att bygga alternativ. Han såg att det fanns ett vinnande koncept i de stora städerna, och funderade på hur den strategin kunde omsättas också på mindre orter. Folkrörelsetanken är något som Bruun nämner ofta, liksom kampen i det lokala.
– Folk måste känna att de kan påverka sin egen framtid och har en röst.
Bruun beslöt sig för att försöka kanalisera den rösten genom att aktivera sig politiskt och ta strid för både Dalsbruksskolan och för de lokala hälsovårdstjänsterna på Kimitoön, som ständigt hotades av Varhas nedskärningskrav och brist på förståelse för särlösningar som behövs i skärgården. Genom detta, säger han, blev det också naturligt att börja prata om rikspolitik, eftersom roten till de lokala problemen ligger i den högerpolitik som förs från regeringshåll. Bruun och resten av Vänstern på Kimitoön började aktivt kampanja, diskutera på sociala medier, knacka på i lärarrummen och fråga lärarna vad de tyckte i skolfrågan, gjorde en utredning i skolfrågan och gick i clinch med SFP på Kimito-ön och Åboland i lokaltidningarnas insändarspalter. Det fungerade – skolstängningen avvärjdes (tills vidare) och Varha har nu backat i fråga om flera försämringar i hälsovårdsnätet på Kimitoön. Vänstern på Kimitoön visade att det gick att påverka saker.
Våga utmana!
Att det var skolfrågan som ledde till Vänsterförbundets framgång på Kimitoön sticker Bruun inte under stol med – men han poängterar att det är just i sådana här lokala frågor som det finns öppningar för vänstern också i andra små kommuner. Vänsterförbundets språkrör Kansan -Uutiset kallar redan Vänsterförbundets framgång i Kimitoön för ”Kimitoö–fenomenet”, och skriver att det är ett bevis på att partiet kan röna framgång också på landsbygden. Bruun håller med:
– Jag tror man måste bygga upp en verksamhetskultur med ett helt lokalt perspektiv. Hur vill vi att den här orten ska utvecklas ur ett vänsterperspektiv? Så måste man förankra det i sin lokala förening eller lokala grupp som känner sig som vänstersinnade. Man måste gå in i lokala politiska frågor och visa att vi behövs här. I fråga om skolfrågan på Kimitoön så tror jag att det främst av allt handlade om att vi bröt tystnaden. Många var oroliga, men ingen i Dalsbruk ville riktigt gå in och rakt ut utmana maktstrukturerna i kommunen.
Enligt Bruun kan nyckeln till framgång på andra håll vara just det att man vågar utmana fast det känns som om man är för liten och för marginell för att kunna påverka. Då bollen är i rullning kan man plötsligt röna framgång på ställen man inte hade väntat sig. Som exempel fick Vänsterförbundet i kommunalvalet flertalet röster från traditionella SFP-fästen som den yttre skärgården och Västanfjärd.
– Man bör fundera på hur man agerar i en situation så att fler får komma till tals i det offentliga samtalet, och ibland kan det räcka med att man börjar skriva insändare eller organiserar träffar kring en fråga som det diskuteras för lite om.
Fastna inte i SDP-kritik
Vänsterförbundet höll som sagt sin partikongress i Vanda i november. Sedan den förra kongressen 2022 har partiets medlemsantal stigit från 10 000 till 14 000. Det finns ett tydligt lyft, speciellt i städer som Åbo och Helsingfors där partiet på allvar börjar hota de stora partierna. Också i Svenskfinland rör det på sig. Som Ny Tid visade i sin analys efter kommunalvalet går vänstern framåt också på de mindre svensk- och tvåspråkiga orterna, till exempel i Lovisa, Raseborg och till och med Korsholm. I Åbo har Johan Ekman etablerat sig som en stark röst och i Vasa har bland annat Dan Bäckman visat framfötterna.
En orsak, tror Bruun, är att socialdemokraterna, som traditionellt varit starka på orter som Raseborg och i Österbotten, för tillfället har svårt att hävda sig som ett trovärdigt vänsteralternativ.
– I en tid då vi behöver bygga ett starkt försvar av demokratisk politik och koncentrera oss på att göra samhället mer jämlikt och göra stora framsteg i miljöpolitiken så vill socialdemokraterna gå mot den politiska högern och göra nåt slags nostalgisk kompromiss med Samlingspartiet. Jag tror ändå inte att Vänsterförbundet har något att vinna på att fastna i en kritik av SDP. Vänsterförbundet får nog driva sitt eget race här och hålla fast vid att vi ska vara den som kommunicerar ett väldigt tydligt alternativ till regeringen och också fördjupa argumentationen till exempel kring skattelättnaderna för de allra rikaste och samfundsskatten. Om Vänsterförbundet gör ett bra resultat i valet så är nog sannolikheten att Socialdemokraterna och De gröna kommer att spegla Vänsterns alternativ och styra sin politik ditåt.
Vill vi verkligen få till stånd en förändring i politiken så räcker det inte att Vänsterförbundet får 10 procent av rösterna i valet. Jag tror absolut att det finns en möjlighet för Vänsterförbundet att få över 15 procent av rösterna.
Femton procent möjligt
– Det är just därför vi behöver jobba för en stor valseger. Valskrällar styr politikens konjunktur. Nu finns det ett utrymme till vänster att växa och jag tror att vi behöver utnyttja det utrymmet och stärka vår egen rörelse.
Framtidstro och självtillit är något Bruun efterlyser i arbetet inför riksdagsvalet 2027.
– Vill vi verkligen få till stånd en förändring i politiken så räcker det inte att Vänsterförbundet får 10 procent av rösterna i valet. Jag tror absolut att det finns en möjlighet för Vänsterförbundet att få över 15 procent av rösterna. Kommer man ens nära så handlar ju mycket också om marginalerna. I samband med det förra valet nosade partiet på flera mandat som det till slut inte fick – så med en liten ökning kan det snabbt slå över så att man har marginalerna på sin sida.
Valframgång handlar också om psykologi, menar Bruun. Tror man själv på en skräll och kommunicerar det utåt, kan det hända att allt fler hoppar på tåget och ställer upp som kandidater och det bildas en uppåtgående spiral som göder sig själv.
– Exemplet Zohran Mamdani tror jag ska vara vägledande här; det går att på ett år skapa betydande skiften i det politiska landskapet.
I en intervju för Kansan Uutiset inför partistämman sa Bruun att han anser att de kommande tre åren är bland av de viktigaste i vår historia, eftersom högerpolitikens framfart gör att det finns så mycket att förlora.
– Här kan Vänsterförbundet framstå som det partiet som har de mest trovärdiga alternativen. Att skapa den tron och skapa den rörelsen är det som just nu inspirerar mig själv allra mest.
Foto: Janne Wass
