Födelsedagstårtan smakar tårgas när ockupationens dystopi väcks till liv på Svenska Teaterns Amos-scen.
Den palestinska tonåringen Ahed Tamimi blev världsberömd år 2017 då en viral video spred sig som en löpeld över internet. Videon, som visar hur den då 16-åriga flickan konfronterar tungt beväpnade israeliska soldater som invaderar hennes hemby Nabi Saleh på Västbanken, blev en effektiv symbol för palestinskt motstånd mot den israeliska ockupationsmakten.
Naturligtvis straffades Tamimi: hon arresterades, sattes i israeliskt fängelse, utsattes för misshandel och tortyr samt trakasserier som fortsatte även efter att internationell uppmärksamhet tvingat Israel att släppa ut henne.
Det är alltså passande att Josefin Iziamos Jag är Ahed inleds i en klaustrofobisk, kameraövervakad liten fängelsecell. Här får Ahed, spelad av Iziamo själv (med omedelbart igenkännbart kräppat hårsvall) berätta sin historia. Ömsom vänder hon sig till publiken och ömsom till sina anonyma fångvaktare, representerade av en liten övervakningskamera i cellens hörn.
Manuset är baserat på Ahed Tamimis egna vittnesmål från en uppväxt under ockupationens skugga, präglad av föräldrarnas aktivism och därpå följande repressalier, rivningsorder mot egna eller grannars hem, släktingar nedskjutna på öppen gata som blöder ihjäl medan soldaterna blockerar ambulansen från att komma fram. Allting deprimerande bekant för var och en som följt situationen i det ockuperade Palestina långt före det ökända datumet 7 oktober och den därpå följande branta eskaleringen av sionismens etniska rensningsprojekt.
Överraskningar är överlag inte den här föreställningens huvudpoäng. Snarare får den sin energi och intensitet av Iziamos egna inlevelse och uppenbara engagemang som hon kanaliserar in i en sprakande rolltolkning. Skildringen av mardrömmen ur ett barnperspektiv som gör den absurd, ibland rentav svart komisk, påminner lite om Lea Ypis beskrivning av uppväxten under den albanska diktaturen i hennes självbiografiska roman Fri från 2021.
Men där Ypi kunde erbjuda ett slut som trots en viss bitter bismak ändå kunde klassas som “lyckligt” i och med den förtryckande diktaturens fall, så hänger framtiden som en blytung mörk skugga över Aheds berättelse. I dag är hon i tjugoårsåldern, och senast hon arresterades var 2023. Denna gång var det inte omvärldens påtryckningar eller en godtycklig israelisk “rättsprocess” som befriade henne utan en gisslanutväxling mellan den israeliska militären och Hamas.
Den mest minnesvärda stunden i föreställningen kommer då en födelsedagstårta plötsligt skärs upp, och delas ut till några i publiken som för att bjuda med oss att fira Aheds sjuttonde födelsedag, som hon tvingades tillbringa i sin iskalla cell. Tårtbiten jag får i min hand känns fräsch, fuktig och inbjudande, men i situationen känns den plötsligt motbjudande. Min hand stelnar medan jag funderar om jag förväntas ta en tugga. Även det brutala förhörsscenen som spelas upp på videoskärmen etsar sig fast i minnet: sättet som kameran ryckigt och hetsigt zoomar in på de anonyma fångvaktarnas plutande läppar och spända biceps och skrev för på ett obehagligt realistiskt sätt tankarna till det sexuella våld som i dag präglar den israeliska militärapparaten och allt större delar av civilsamhället (se exempelvis affären kring fånglägret Sde Teuman och tortyrbödeln sedermera nationalhjälten Meir Ben Shitrit.
I en nattsvart samtid då israeliska pansarbilar rullar genom Västbanken dag och natt, medan soldaterna som fortfarande inte lämnat Gaza regelbundet bryter mot vapenvilan och flyttar fram sina gränspositioner för att bryta upp den demolerade enklaven, väljer föreställningen ändå att klinga ut i en ton av trotsigt hopp. När en fiende vill förinta dig och utplåna själva minnet av din existens är varje andetag en seger.
I dag skulle det antagligen vara omöjligt för Iziamo att besöka Västbanken så som hon en gång kunnat göra, antagligen också omöjligt att skapa den här föreställningen, berättar hon efteråt under frågestunden. Israel har saboterat och blockerat till också nätuppkopplingen till Västbanken så att till och med kommunikationen i dag är sporadisk. Ändå finns det andningshål: på något sätt har hon lyckats få kontakt med Aheds pappa och berättat för honom att den här föreställningen gjorts. Själv har Iziamo överraskats av det entusiastiska mottagande som hennes gästspel fått i Finland, med slutsålda föreställningar och en stor intervju i Helsingin Sanomat. Kampen fortsätter: oavsett hur mycket somliga kanske önskar det så har världen inte glömt Palestina.
En fotnot: i skrivande stund 32 palestinier, bland dem sju barn, frusit ihjäl i Gaza sen Israel inledde sin blockad som bland annat begränsar mängden tält och filtar som får tas in i enklaven. Organisationer som The Sameer Project kan dock fortfarande ta emot pengadonationer online från omvärlden och gör vad de kan för att förvandla dessa donationer till konkret hjälp. Du hittar dem till exempel via donationssajten Chuffed.org.
