Tidskriften Kontradiktions releasefest och Dropkick Murphys spelning – poeten och musikern Rickard Eklund reflekterar kring ensamhet och tillhörighet och hur kulturen kan kanalisera båda.
KVÄLLEN LIDER MOT SITT SLUT / det sägs att lidandet är bra för poeten / att man ska sätta fingret på det // men jag är ingen bra poet / (ingen sätter fingret på mig) // Om existens är en egenskap av andra ordningen / så existerar inte jag // jag är sjukt sjuk / med en rädsla för sjukhus / går helst till tandläkaren // sätt fingret på min tunga, tack.
Jag känner mig ensam. Hela tiden. Hemma, när jag har gäster, på den fullsatta bussen, i Whatsapp-grupperna, på scen under slutsålda konserter och i publiken på bokmässan.
Det sägs att läsning är en individuell upplevelse, och att man genom att dela den berövar åhöraren på själva äventyret. Musik, däremot, sägs vara motsatsen – det är något man upplever tillsammans. Jag är verksam inom bägge konstformer och beundrare av enskilda artister och framgångsrika författare. Framgång genererar som vi vet fans, och om en artist gör något som tilltalar många, börjar beundrare så småningom samlas klädda i liknande färger, sjungande samma kampsånger. Om det stämmer – varför känner jag mig fortfarande så ensam?
Poesi ska inte läsas, den ska upplevas, tänker jag där jag sitter på spårvagnen, sent i oktober, på väg till ishallen från Kontradiktions releasefest på Laterna Magica i Helsingfors. Kontradiktion är en digital finlandssvensk tidskrift för experimentell poesi, och dikten som tvinnar i mitt huvud är skriven av poeten och skribenten Alva Rosengren. Återigen: ”det sägs att lidandet är bra för poeten.” Stämmer inte. Det är en myt, och jag tror att Rosengren ironiserar. Och när hon filosoferar vidare ”Om existens är en egenskap av andra ordningen / så existerar inte jag”, får jag känslan av att Rosengren beskriver varandet som något mer påtagligt än bara eftereffekter av andra egenskaper. ”Jag existerar också” vill jag svara, där jag sitter med de andra åhörarna bland stolsraderna. Läs vad jag skriver, hör när jag talar, se mig för allt jag försöker bli; sätt fingret på min tunga, tack. När dikten projiceras i ett videoklipp på den vita duken bland alla sällsynta bokpärmar på Laterna Magica – fragmenterad, uppläst mot en dyster bakgrund, synthesizers och knastrande ljudmattor; ibland ett ord i taget, ibland två strofer samtidigt – känner jag ett paradoxalt tillstånd av tillhörighet och ensamhet. I videoklippet sitter en ung kvinna med ett vinglas i ett badkar. Är det poeten själv?
Paradoxalt tillstånd
Jag beundrar det innovativa i Kontradiktions upplägg, men jag önskar att numren kunde servera mindre poesiportioner. Jag hade samma känsla när de hade release i Vasa – det är för mycket av det goda på en gång. Jag behöver få sitta ensam med dikten ett tag till; en poet med vinglas i badkaret. Alla verk finns i och för sig på www.kontradiktion.fi och jag kan alltid återvända till Rosengren senare, men vad är i så fall orsaken till releasefesten? Rosengren verkar för mina öron vara en röst från framtiden och Kontradiktion blir en plattform för dikten – det lilla meddelandet som måste få mer klick och som ingen i Svenskfinland dessvärre vet något om. Än. Nu måste någon säga hennes namn. Skriv Rosengren i rubriken – Kontradiktion i ingressen. Framtid framom försvinnande.
Klockan är 20:50 när jag inser att jag kommer att bli sen till spelningen i Helsingfors ishall. Vanligtvis skulle jag trycka in airpodsen och stänga ut pladdret, men Rosengrens dikt tvinnar fortfarande i skallen och inträdesbiljetten brinner i fickan. Jag behöver inte försvinna i det här ögonblicket – att uppleva allt, överrösta ensamheten, kräver sin insats. Jag skulle kunna öppna alla dörrar till spårvagnen, streama live och släppa in så många som möjligt. Kanske kulturen är lösningen, prövar jag istället – hellre det än att försvinna bland 500 identiska hotellrum i centrum.
Som tur är berättade en vän att han hade en biljett till en konsert i ishallen, men att han inte skulle hinna dit. Det finns inte tid att hinna både till releasefesten och konserten, men jag känner mig manad att få det att funka och ta hans ståplats. ”Hälsa min bror att jag gärna skulle ha kommit”, säger han när jag tar biljetten. Jag har dock svårt att släppa tanken om det där paradoxala tillståndet av tillhörighet och ensamhet och ju närmare ishallen jag kommer, desto starkare blir känslan.
Vid fotbollsplanen bredvid hallen har två juniorlag en träningsmatch. På bänken sitter en ensam pojke i civila kläder – troligtvis skadad. Han följer varje rörelse på planen och föreställer sig hur han själv skulle ha gjort. Han knyter näven, sparkar i konstgräset och jag känner igen mig. Jag påminns om lusten att försvinna in i mina airpods, men låter bli.
Inne i ishallen bekräftas förväntningarna. Det här är inte mitt folk, inte mitt sammanhang. Jag kommer att tänka på komikern George Carlins kända citat om ideologiska grupperingar: ”pretty soon they have little hats. And armbands. And fight songs. And a list of people they’re going to visit at 3 am.”. Mitt första intryck av konserten är snarare ett studieobjekt, men jag förvånas över att bandets välbekanta gröna färg saknas på merch-borden. Från högtalarna ekar Al Barrs röst: ”United we stand, divided we fall. Together we are what we can’t be alone.”
Parollerna blir liksom affirmationer som påminner mig om att poesi är en individuell upplevelse, medan musik upplevs tillsammans. På ryggen framför mig står det ”For The People.” Skillnaden mellan Dropkick Murphys och Kontradiktions releasefest kunde inte vara större – likväl är de båda födda ur små rum.
Ensamhet kostar staten 15 miljarder euro per år – en t-shirt kostar 20 spänn. Jag borde tamefan få den gratis.
Framgång framom framtid
Det är förbluffande hur framgångsrika Dropkick har blivit. Men inga artister blir framgångsrika, om vi vägrar bry oss om det främmande. Kan framgång främja det främmande? frågar jag mig. Dropkick Murphys är onekligen ett briljant punkband, i samma anda som Flogging Molly och The Pogues och jag kan inte låta bli att fantisera hur det skulle vara att se dem spela på små scener i Österbotten – på anrika Club 25 i Vasa eller legendariska Viking Bar i Närpes. Handen på hjärtat, hur många ”små” spelningar har du sett det senaste året?
Basisten Ken Casey berättar i ett skede hur bandet bildades 1996, och backstoryn låter som varje ståuppkomikers första gig. Efter att ett annat band slagit vad om att Casey inte skulle våga bilda och uppträda med eget band på en spelning med tre veckors varsel, blev Dropkick Murphys ett fordon för motstånd och fan anamma. Komikerna i onsdagsklubben, de som står på scenen i Olivers Inn i Vasa, spelar kanske om 30 år, precis som Dropkick Murphys, på utsålda arenor världen över. Sådant gillar vi. Framgång ger framtidstro.
Det är ungefär i det här ögonblicket som kroppen försiktigt börjar röra sig; ensam tillsammans med alla andra. Enligt nationella folkhälsoenkäten är emotionell ensamhet vanligare hos män än kvinnor i min ålder. En rimlig gissning är att 90 procent av publiken i ishallen är män. Jag undrar hur många av dem som känner sig ensamma. De ser dock inte ensamma ut – snarare ordentligt berusade och bekymmersfria. Kanske borde jag också supa mig redlös. Det sägs att män saknar någon att anförtro sig åt, men frågan är om vi vill. Kanske vill vi bara inte känna något alls.
När det ökända videoklippet med Donald Trump och Jeffrey Epstein visas på den stora skärmen och sångaren frestar publiken att sjunga med i ”First Class Loser”, skrattar flera i publiken – andra passar på att avlägsna sig. Grupperingarna tydliggörs. Jag märker att jag inte är ensam om att notera publikens plötsliga oenighet – några i min omgivning nickar i samförstånd, som om vi förstod orsaken till uppluckringen på parketten. Att glädjas med andras upplevelser är också en upplevelse, tänker jag. Kvällen börjar lida mot sitt slut och jag börjar känna mig hemma.
I Orpos regeringsprogram står det att ”konst och kultur har ett egenvärde [och] kulturen har stor betydelse för medborgarnas resiliens, den övergripande säkerheten bla bla bla…” Vem bryr- sig vad de lovar? När den där ena låten från The Departed äntligen spelas, överröstar jag ekot av den kulturklippande regeringen för full hals: ”I’m shipping up to Boston, woaaa!” Jag överväger till och med att köpa en t-shirt med texten ”Fighting Nazis since ’96” på vägen ut. Ensamhet kostar staten 15 miljarder euro per år – en t-shirt kostar 20 spänn. Jag borde tamefan få den gratis. Vilken framgångssaga Dropkick Murphys ändå är. Och vi som går ut från ishallen älskar framgång framom allt annat. Framgång framom framtid.
Nej, för sjutton! Nu glömmer vi ju Alva Rosengren. Jag glömde bort mig i testosteronruset och de förföriska slagorden. Det håller ju inte om vi bara fortsätter skriva om det som redan lyckats. Jag förstår lockelsen i att skriva om sådant folk vill läsa – men hur ska vi då hitta något nytt? Kan Alva Rosengren vara förband åt Dropkick Murphys? Ryms det lilla i ishallen?
Ishallen vs ensamheten
Utanför ishallen träffar jag brodern till mannen jag fick biljetten av. Biljettbrodern. Vi ägnar en tanke åt andra artister som spelat i ishallen, och åt dem som kommer att spela där i framtiden. Vi strävar efter att bygga lokaler, och söker sedan en orsak att fylla dessa lokaler med folk. I kampen mot ensamhet känns ishallen liten och obetydlig. Hur många ryms i ishallen? Sju, åtta tusen?
Rod Stewart innehar rekordet för en konsert med 3,5 miljoner besökare, har jag läst. Det är ofattbart mycket. Live Aid 1985 sägs ha setts av 1,9 miljarder människor samtidigt, men det är i och för sig något helt annat. De satt ju inte där tillsammans – många såg konserten hemma. Med dagens streamingmöjligheter skulle en musikal på Yle Arenan hypotetiskt kunna slå det rekordet. Men kan vi verkligen inkludera konserter som man kan lyssna på medan man sitter på toaletten när vi talar om publikrekord? Vi måste dra gränsen någonstans. Biljettbrodern frågar vad jag tyckte om konserten. Skitbra, överdriver jag. Han går igång på min hyperbol, berättar nostalgiskt om sin punkperiod i ungdomen, om alla låtar han kände igen och hur han denna kväll, trots att han passerat det beryktade femtio-strecket, rusade in i moshpiten. ”Jag fistbumpade Al Barr!”, tillkännager han stolt.
På vägen tillbaka till hotellet pratar vi vidare om konserten, men jag känner en lätt besvikelse över att jag inte var bättre förberedd. Var är alla mina Dropkick Murphys-anekdoter? Han frågar hur poesikvällen på Laterna Magica var, och jag försöker beskriva den så gott jag kan – om experimentell poesi, om hur man krånglar till det om man försöker förstå – men konstaterar till slut att han borde ha varit där. Biljettbrodern föreslår att vi äter en hamburgare före tolvslaget. Alva Rosengrens dikt tvinnar fortfarande i skallen, men jag nämner aldrig ensamheten.
Sätt fingret på min tunga, tack.
