Paradoxerna hos Jean-Jacques Rousseau är enligt Tatjana Brandt inte ett utfall av psykologiska tillkortakommanden, utan snarare ett resultat av den oheliga alliansen mellan utopi och dystopi, skriver Martina Reuter.
Jean-Jacques Rousseau (1712–1778) är känd som upplysningstänkaren vars filosofi var ett passionerat uttryck för en djuprotad upplysningskritik, till och med upplysningspessimism. Dessutom levde han ett liv som var både hängivet och rotigt, fyllt med intensiva vänskapsband som ofta slutade illa. Till råga på allt dokumenterade han minutiöst sin egen version av alla dessa tillkortakommanden i sina postumt publicerade Bekännelser (1782).
Under 1780- och 1790-talen var Rousseau något av en superkändis, inte minst i Storbritannien. Han var från första början berömd uttryckligen för sina paradoxer. Då den något mera upplysningsoptimistiska filosofen Mary Wollstonecraft för första gången läste Emile (1762), Rousseaus berömda verk om uppfostrans villkor och principer, beskrev hon i ett brev till sin syster hur hon ”älskar hans paradoxer”. I verket A Vindication of the Rights of Woman (1792) tog hon sedan speciellt tag i paradoxen mellan hur pojken Emile och flickan Sofie bör uppfostras, och kritiserade ingående Rousseaus könssegregerade uppfostringsprinciper.
Saknar motstycke
Wollstonecraft och hennes samtida läste Rousseaus paradoxer i ljuset av hans antagna personlighetsdrag. Catherine Macaulay, vars kritik av Rousseaus kvinnosyn inspirerade Wollstonecraft, drar i sitt verk Letters on Education (1790) slutsatsen att Rousseau inte hade etablerat en dubbel standard för kvinnors och mäns moraliska handlande om han inte hade förblindats av sitt högmod och sin vällustighet. Tendensen att psykologisera Rousseau lever vidare i 2000-talets forskning och leder ibland till tolkningar som förbiser både historisk och filosofisk kontext. Rousseau var ingalunda den enda 1600- eller 1700-talsfilosofen som levde under äldre och mera förmögna kvinnors beskydd, som aldrig gifte sig och som hade mer eller mindre övergivna utomäktenskapliga barn. Rousseaus livsval var inte unika utan det unika ligger i hans skicklighet som autofiktiv författare.
Sedd i sin filosofiska kontext var inte heller Rousseaus idé om kvinnors och mäns skilda karaktärer i sig ett uttryck för kvinnoförakt. Han argumenterade emot idén att lika värde måste basera sig på likhet och identifierade i den vevan den problematiska relationen mellan människors ofrånkomliga olikheter och kravet på en jämlikhet som förmår överskrida dessa olikheter. Detta problem sysselsätter fortfarande dagens filosofer och statsvetare.
Trots mångfalden av biografiskt orienterade Rousseautolkningar saknar Tatjana Brandts Drömmaren Rousseau i stort sett förlagor. Trots fokus på Rousseaus komplicerade liv och speciellt på hans egna tolkningar av sina motgångar, undviker hon förenklande psykologiseringar. Detta beror bland annat på hennes finkänslighet inför hans autofiktiva passion, som hon parerar med egna reflektioner över livets och skapandets villkor. Hon fångar autofiktionens lockelse då hon konstaterar att Rousseau upplever sig ”så fri när han blir fiktiv”.
Detta är inte enbart en berättelse om Rousseaus kamp med sitt liv och skapande utan också en berättelse om Brandts egna utmaningar. Även humorn hjälper till. I stället för att snusförnuftigt dissekera Rousseaus autofiktiva representationer och deras ofta iögonfallande avvikelser från andra kända historiska källor tar Brandt fasta på de komiska dragen i denna diskrepans. Hennes dialog med hans autofiktion spelar en väsentlig roll, inte bara för tolkningarna av hans Bekännelser, utan också för diskussionerna om hans andra verk.
Rousseau var i många hänseenden medveten om det ideala samhällets paradoxer, också om han lika lite som någon annan kunde lösa dem.
Det ideala samhällets paradoxer
Brandt använder inte begreppen utopi och dystopi, men man ser dem skymta nära ytan. I hennes tolkning är Rousseaus paradoxer inte ett utfall av psykologiska tillkortakommanden utan snarare ett resultat av den oheliga alliansen mellan utopi och dystopi, som gör det svårt att föreställa sig en utopi som inte samtidigt innehåller drag av dystopi. Det är inte bara beskrivningarna av vänskapen med Françoise-Louise de Warens (1699–1762), av Rousseau kallad mamma också efter att de blivit älskande, som kombinerar underbar utopi med dystopiska drag. Den omöjliga balansgången återkommer i hans samhällsfilosofi: i det utopiska men samtidigt förlorade naturtillståndet, i den utopiskt fria men samtidigt hotande dystopiskt underkuvande allmänviljan, och i drömmen om ett samhälle bestående enbart av fria husbönder, som får uppenbart dystopiska drag när samma samhälle granskas av de hustrur, pigor och drängar som är beroende av sina husbönder.
Vi kan utopiskt drömma om ett samhälle där alla människor tillskrivs samma oberoende som Rousseaus fria husbonde och som tillsammans styr samhället med hjälp av allmänviljan, men det är inte sagt att detta samhälle skulle fungera utan att nya dystopiska drag smyger sig in. Rousseau var i många hänseenden medveten om det ideala samhällets paradoxer, också om han lika lite som någon annan kunde lösa dem. Den ”omöjliga konsten att leva i ett samhälle”, som ingår i Brandts underrubrik, kan ses anspela på de paradoxala elementen som förenar och skiljer åt utopier och dystopier.
Ibland lösa konturer
Också en läsare med relativt goda kunskaper om Rousseau och hans tankevärld har svårt att hitta betoningar att invända emot. Min enda direkta invändning gäller Louise Dupin (1706–1799). I Brandts tolkning skymtar hon förbi i formen av ”ännu en tjänst som guvernör hos en aristokratisk familj (de heter Dupin)”. I själva verket var Rousseau Louise och Claude Dupins sekreterare från ungefär 1745 till 1751 och den existerande kopian av Louises under hennes livstid opublicerade tidigfeministiska manuskript Verk om kvinnan är skrivet i Rousseaus handstil. Det var medan han arbetade hos Dupins som Rousseau läste på om debatten om relationerna mellan könen, som han senare omvärderade genom att argumentera emot idén om jämlikhet baserad på likhet. Både Rousseau själv och många forskare har skrivit ut familjen Dupin ur berättelsen om hans liv, men de håller på att skrivas in.
Drömmaren Rousseau är över lag ett välskrivet, tankeväckande och underhållande verk. Trots många förtjänster är Brandts berättelse ändå ställvis lite lös i konturerna. Detta beror delvis på att det ofta välfungerande associativa greppet ibland tappar fokus. Vissa ord och fraser blir också repetitiva. Rousseau och karaktärerna i hans liv är så ofta på ett eller annat sätt ”överspända” eller ”överhettade” att läsaren blir lättad när vår hjälte för en gångs skull är ”överkänslig”. Därutöver hade boken mått bra av en noggrannare korrekturläsning. Allt detta är skavanker som en förlagsredaktör enkelt åtgärdar. Med tanke på de finlandssvenska förlagens språk- och kulturbärande betydelse skulle man hoppas att Förlaget gav sina böcker en tillräcklig förlagsredaktörsresurs. Detta handlar i slutändan om arbetstimmar, det vill säga om pengar.
Tatjana Brandt:
Drömmaren Rousseau eller om frihet, fantasi och den omöjliga konsten att leva i ett samhälle.
Förlaget, 2025.
