I Människosläktet av Robert Antelme (översättning Daniel Pedersen och Olof Bortz) är Förintelsen som man förmodligen tänker den blott ett ibland skrikande eko från ”de barn som kvävs”; en tystnad ”hos askan spridd över en slätt.” Antelme (1917–1990) var en del av motståndsrörelsen Mouvement de Libération Nationale, som också innefattade hans fru Marguerite Duras och den kommande presidenten François Mitterrand. Gruppen infiltrerades och Gestapo kunde sommaren 1944 gripa Antelme och andra medlemmar. Via fängelset skickades han till Buchenwald och sedermera dess satelitläger Gandersheim. Antelme kom där att tillbringa ett år.
Gandersheim var i egenskap av arbetsläger en bland många metoder för att ta död på för nazismen misshagliga individer. I det här fallet skulle flygplan tillverkas av framför allt politiska fångar, vilka samtidigt svältes med målet att de skulle duka under för det långsamma mordet. När de allierade närmade sig lägret mot krigets slutskede, sändes de som var vid liv på en marsch vars slutdestination kom att bli Dachau. Det var där Mitterrand och andra ur motståndsrörelsen kom att finna Antelme. Duras skriver i sin Smärtan han Antelme knappt var mer än ett skelett överdraget med skinn. I Marie Werups översättning: ”Tvärs igenom kunde man se ryggkotorna avteckna sig … huden hade blivit som cigarettpapper.” De allra flesta av hans lägervänner hade då mördats.
Likt många andra lägerskildringar är Människosläktet, som publicerades första gången 1947, inte bara en återgivning av lägererfarenheten, utan också ett koncentrat av vad människor är kapabla (och inte kapabla) till att göra när allt dragits till sin spets. Gulagöverlevaren Varlam Sjalamov konstaterade i sina berättelser från Kolyma att människor är förmögna till vilka gemenheter som helst bara betingelserna är fel. Antelme konstaterar något liknande i Hämnd?, det vill säga att det inte är en viss sorts människor som är kapabla till dessa gemenheter: ”Nazismens brott är inga undantag utan tillhör en möjlig art av mänskligheten”. Denna tanke återkommer också i Människosläktet.
En recensent med någon som helst självaktning borde naturligtvis skriva något i stil med att det aldrig får hända igen. Vad läsaren borde fundera kring är hur läger endast är ondska stegrad till sin yttersta extrem. Ignoransen eller ondskan frodas och tillåts i ett grunt, enkelt och farligt sätt att tänka, det vill säga att man inte kan ”ta stryk och ha rätt, inte vara smutsig och äta potatisskal och ha rätt.” Stryk och potatisskal kan naturligtvis betraktas som symboler, det vill säga utbytbara mot vilket förakt för svaghet som helst.
Vad gör oss till en del av detta människosläkte? Jag vet inte, jag misstänker att det handlar något om att som utsvulten välja huruvida man ska dela med sig av en torr brödsmula eller inte.
Robert Antelme:
Människosläktet.
Översättning: Daniel Pedersen och Olof Bortz..
Faethon, 2024.
