Det blodiga kriget i Sudan präglas av andra staters starka inblandning, men handlar också om djupa klyftor i ett land där samhällelig representation aldrig kunnat utvecklas, säger Redie Bereketeab, biträdande professor i sociologi vid Nordiska Afrikainstitutet.
Rapporter från kriget som bröt ut i Sudan 2023 mellan paramilitära Rapid Support Forces och regeringens armé vittnar om avrättningar av civila, våldtäkter, etnisk rensning. Hittills har över 150 000 personer mördats i konflikten. Ändå har det internationella samfundet mer eller mindre ryckt på axlarna. Medier har rapporterat sporadiskt om konflikten, men de djupgående perspektiven har saknats.
Att förstå kriget är inte lätt eftersom dess rötter sträcker sig till tiden före Sudans självständighet 1956, säger Redie Bereketeab, biträdande professor i sociologi vid det Nordiska Afrikainstitutet i Uppsala.
Sudan är, säger Bereketeab, i själva verket ett rikt land; det är rikt på jordbruk, boskap och mineraler, inte minst guld.
– Man brukar tala om Sudan som Afrikas brödkorg.
Det som skapat både möjligheter och spänningar är den strategiskt viktiga positionen, Sudan har varit en sorts bro mellan Mellanöstern och Afrika, och landet har präglats av sin tolerans och kulturella rikedom. Men läget har också attraherat krafter som vill påverka denna nyckelposition.
– Det finns egentligen alla förutsättningar för att Sudan kunde vara ett framgångsrikt och stabilt land, men ända sedan 1950-talet har Sudan plågats av en lång rad konflikter.
Redie Bereketeab. Foto: The Nordic Africa Institute.
Representativa institutioner
Bereketeab påpekar att militärt och civilt styre har växlat i landet genom dess historia och att detta skapat oro och brist på kontinuitet.
– Varken det militära eller det civila styret har kunnat komma till rätta med Sudans mest grundläggande problem, som är att stats- och -nationsbygget inte har kunnat förverkligas.
Med statsbygge avser Bereketeab stabila institutioner. Det avgörande är att de är inkluderande och att medborgarnas deltagande och aktivitet främjas. Institutionerna måste med andra ord vara representativa. Detta är särskilt viktigt i ett multietniskt samhälle, likt det sudanesiska.
– Om inte varje etnisk grupp och intressent har en röst och är representerad uppstår det problem vi ser i Sudan nu. Där har vissa etniska grupper bosatta runt Khartoum dominerat i sjuttio år.
Majoriteten i landet har uteslutits från styrningen, och det har lett till att de exkluderade grupperna tagit till vapen istället.
Det första inbördeskriget i Sudan som pågick från 1955 till 1972 bestod av en konflikt mellan norra och södra Sudan med massakern i Juba 1965 som en blodig nyckelhändelse. Mellan 1965 och 1972 ägde två krig rum i södra Sudan, en period som följdes av en fred som varade i tio år med en viss form av autonomi. 1983 startade det andra inbördeskriget i Sudan och det varade ända fram till 2005. När det avslutades bröt istället andra konflikter ut, exempelvis i Darfur och Kordofan.
Det pågående kriget utkämpas mellan två tidigare allierade arméer, RSF ledda av Mohamed Hamdan Dagalo, ”Hemedti”, och Sudans armé ledd av Abdel Fattah al-Burhan. En utlösande händelse var att den långvariga presidenten Omar al-Bashir avsattes 2019, vilket gav upphov till hopp om förändring. Sedan skedde en kupp mot den interimregering som hade tillsatts. RSF har sina rötter i den ökända milisen Janjaweed, som tillsattes för att slå tillbaka mot rebeller i Darfur och som enligt många (dock inte officiellt av internationella brottmålsdomstolen ICC) gjorde sig skyldig till folkmord år 2003-2005.
Samhällskontrakt
Förutom statsbygge lyfter Bereketeab också fram nationen och nationsbyggande som centralt för att förstå konflikten. Med nationsbygge menar han skapandet av en gemensam nationell identitet och en attityd som delas av alla etniska grupper av att tillhöra samma nation. Bereketeab talar om ett samhällskontrakt som är en delad förståelse av vad staten och nationen är och att det finns visioner för vad de ska vara. Det vill säga samhällskontraktet består av en sorts samförstånd. Om detta saknas brister gemenskapen och detta uttrycks genom konflikter, som ytterst sett bottnar i en bristande vilja att leva tillsammans.
– Det leder till en kronisk situation av krig och konflikter. Det här är det grundläggande problemet som Sudan är gisslat med.
Förutom att civila dödas råder det idag brist på mediciner, rent vatten, mat och andra grundläggande förnödenheter.
– De civila, oavsett om de är kvinnor, barn, äldre, handikappade eller män, betalar sist och slutligen alltid priset i en väpnad konflikt.
En sak vi måste ha klart för oss här är ändå att stats- och nationsbygge bara kan skötas av sudaneserna själva, ingen utomstående kan göra det.
Ekonomiska intressen
På frågan om vilket ansvar det internationella samfundet bär för dagens konflikt i Sudan säger Bereketeab att det är viktigt att skilja mellan aktörer som har makt att påverka och de som inte har det. De nordiska länderna saknar, menar han, en sådan konkret möjlighet.
– En sak vi måste ha klar för oss här är ändå att stats- och nationsbygge bara kan skötas av sudaneserna själva, ingen utomstående kan göra det.
Det finns flera länder, Bereketeab nämner Förenade arabemiraten, Egypten och Saudiarabien, som är aktivt involverade i konflikten som har intressen att bevaka i den. I synnerhet Förenade arabemiraten har utpekats som en av de främsta sponsorerna av RSF, något som har sin bakgrund i ekonomiska intressen bland annat kopplade till guldgruvor.
– Så länge de här parterna fortsätter att gödsla kriget kommer det att pågå. I nuläget är det bara USA som kan få Förenade arabemiraten och Saudiarabien att dra sig tillbaka och sluta pumpa in vapen.
USA är nämligen allierat med de parter som är involverade i kriget. Men för att de ska sluta blanda sig i kriget måste de här tre länderna övertygas om att deras intressen kan garanteras på något sätt.
Små länder, som de nordiska staterna, kan hjälpa till med humanitär hjälp, men makten att förändra finns på annat håll, påpekar han.
Bereketeab återkommer till nyckelfrågan: Sudans öde kan inte avgöras av någon annan än sudaneserna själva. Det är de som bygger landet och bygger framtiden. Det som måste hända nu är att få ett stopp på kriget och få dem som eldar under konflikten att dra sig bort.
Foto: UN Photo/Albert Gonzalez Farran, The Nordic Africa Institute.
