En skyskrapa i 25 våningar byggd i Sao Paolo i Brasilien i början av 1960-talet. Den blir Brasiliens stolthet, ett bevis på att landet är modernt, inte bara i den splitternya huvudstaden Brasilia, utan också i slummiga Sao Paolo.
Arkitekten hette Robert Zmekhol, invandrad från Syrien. Filmen om byggnaden – kallad Pele de Vidro, Hud av glas – är gjord av arkitektens dotter Denise Zmekhol.
Pappan försvann ur hennes liv när hon var tretton, eller snarare försvann hon ur hans, för efter skilsmässan hade far och dotter kontakt tills han i samband med ett gräl tog parti för sin nya frus tonårige son. Fadern krävde att dottern skulle be om förlåt av sin styvbror. Hon vägrade. Filmen om skyskrapan med sin fasad av glas är ett förlåt, och en kärleksförklaring till pappans kanske mäktigaste skapelse, och till det moderna Brasilien som man i början av 1960-talet trodde skulle bli ett välståndsland – inte en militärdiktatur.
När Zmekhol kommer till Sao Paolo för att filma huset har alla företag flyttat ut. Nu bebos det av husockupanter som vägrar släppa in henne för att dokumentera interiörerna. Förhandlingarna pågår hela den tid då filmarbetet görs åren 2019–2023. Huset är förfallet och nedklottrat. De flesta fönster är krossade, men det bor familjer i alla våningar. Kameran följer med dem utifrån och vi lär känna igen flera av dem där de lever sin vardag, hänger upp tvätt i köket, står och röker i fönstret.
Men in i pappans hus kommer Zmekhol inte, ockupanternas ledare står på sig: Tillträde förbjudet! Filmarna får kontakt med andra rörelser för hemlösa som berättar hur väl de tar hand om sina ockuperade hus, alla inflyttare får betala en anspråkslös hyra som sedan går till nödvändiga reparationer.
I Pele de Vidro däremot görs inga renoveringar påstår andra ockupantgrupper. Huset är obeboeligt, livsfarligt, men eftersom alternativet är gatan så …
Kameran följer med livet utanför huset. På dagen är allt fult och slitet, på natten lysande och vackert. Graffitikonstnärerna som tatuerat fasaden ända upp till översta våningen har riskerat livet för ett konstverk som inte är särskilt snyggt. Liksom ockupanterna har konstnärsgruppen ett politiskt budskap. De kallar sig Opus 666, vilket inte står för djävulsdyrkan utan för antikorruption. Ett faktum som känns makabert när huset en vacker natt står i ljusan låga, elden sprider sig uppåt och efter en stund ser man skyskrapan rasa samman. Associationen går till Nine/eleven: rök, brandbilar, poliser och folk springande för livet.
Dödsoffren är många och protesterna högljudda, demonstrationstågen väller fram på gatan och anklagar myndigheterna för ojämlikhet och korruption. Det visar sig att ockupantrörelsens ledare har försvunnit med månadskassan, den som samlades in dagen före branden.
Genast efter katastrofen talar stadens borgmästare och utlovar stöd, men säger också att bostadslösheten i Sao Paolo är enorm och stödet bara en droppe i havet. Några dagar senare intervjuas presidenten Jair Bolsonaro på tv (i ämbetet 2019–2022). Han kallar ockupanterna terrorister och lovar att de alla ska fängslas – en lösning på bostadslösheten det med.
Filmer i stil med Pele de Vidro kan årligen ses på arkitekturfilmfestivalen Ark Rex. Det är Helsingfors bästa filmfestival i mitt tycke, men alldeles för få har hittat den. Arrangören Tarja Nurmi bjuder in filmregissörer (som ofta också är arkitekter) från olika europeiska länder som publiken har tillfälle att diskutera med. Det är intimt som i Sodankylä, men varmare och myggfritt.
Missa inte Ark Rex nästa gång.
Ark Rex pågick 15–16 november 2025 i Helsingfors.
