Det är farligt när fredsansträngningar börjar likna en fars. Med skygglapparna på blir perspektivet snävt. Vi blundar för det större sammanhanget som alltid styr länder som USA, Kina och Ryssland.
Den journalistiska utrikesbevakningen är idag lika med bevakningen av Nato, EU och kriget i Ukraina samt dess huvudaktörer USA och Ryssland. Visst görs det allvarliga försök att försöka förstå vad som händer också inom USA och Ryssland. När det gäller USA letar man febrilt efter orsaker till tudelningen inom landet – med en illa dold förhoppning om en radikal vändning i utrikespolitiken. När det gäller Ryssland ligger fokus på landets ekonomi – som man hoppas ska tvinga också envisa hökar som president Vladimir Putin att kompromissa när det gäller fredsvillkoren med Ukraina.
När det gäller EU är det nästan genant att betrakta agerandet – eller kan man ens kalla det unionen gör för att agera? Det förefaller mest som om det skulle handla om att reagera.
Ändlösa möten, än på distans, än i Bryssel eller på annan ort. Frigörandet av frysta ryska medel för att bygga upp Ukraina har man talat om i fyra år men enighet är svår att nå. Det är en svår nöt att knäcka. Trots att man i det rådande läget kan förstå resonemanget om att det är berättigat att använda anfallsparten Rysslands medel till godo för Ukraina är Belgiens oro för att dylika beslut på sikt kan medföra problem förståelig.
Kartor är en underskattad grund för att förstå världen.
Ryssland ligger kvar där det ligger och kommer knappast att försvinna, även om en liten grupp ännu i krigets början såg Rysslands sönderfall som en möjlighet. Fyra år senare ser det snarare ut som om Ryssland skulle bli ännu större genom att roffa åt sig flera procent av Ukrainas territorium.
I Finland har försvaret carte blanche av både regeringen och oppositionen för anskaffningar av vapen och en utökning av de militära satsningarna överlag. Det senaste förslaget gäller att Natos enhet för ledningssystem ska placeras i Finland. Beslut om detta ska fattas i februari 2026 vid Natos försvarsministrars möte.
Enligt försvarsminister Antti Häkkänen (Saml) skulle enheten utgöra ett stöd också för de Nato-enheter som redan finns i Finland.
Vissa internationella observatörer ser Finlands satsningar på vapen och vapensystem som dramatiska, eftersom Finland aldrig gav upp sitt territoriella försvar – och genom årtionden har hållit fast vid att landet har ett trovärdigt försvar.
Nu betonas plötsligt bara bristerna. För man vill ha ännu mera så länge det är politiskt möjligt.
Hela säkerhetskonceptet ändrades. Det har krympt från att omfatta också social rättvisa och samhällsfred till att öka resurserna för de hårda militära förmågorna. Givetvis är det en utmaning att skapa balans när osäkerhet råder. Men samtidigt är denna balans viktigare än någonsin för den politiska trovärdighetens skull, oberoende av vilken färg regeringen har.
Men det är svajigt överlag.
”Det blir allt svårare att fullfölja utrikesjournalistikens grunduppgift: att förklara hur världen ser ut och varför – inte att förklara hur våra ledare önskar den såg ut”, skriver frilansjournalisten Liselott Lindström i en krönika i oktobernumret av tidskriften Journalisten.
Hon talar om hur utrikesbevakningen i allt högre grad blivit ett tunnelseende där fokus ligger på Ukraina och Mellanöstern och den förändrade världsordningen medan resten av världen faller bort.
När sedan någonting sker på annat håll – Lindström tar upp kriget i Sudan – blir journalistiken ett sökande i det tomrum som har uppstått.
Jag skulle gå längre än så. Det är ofta ett famlande i mörkret som i avsaknad av kontinuerlig bevakning leder till fel analyser. Detta gällde också Ukraina när Rysslands ”små gröna män” olagligt annekterade Krim 2014.
Ukraina hade legat i glömska åtminstone sedan Orangerevolutionen i början av 2000-talet. Ändå fanns det en utveckling som ledde till annekteringen av Krim.
Ibland är det tyvärr mörkt i ändan av den tunnel Lindström tar upp.
Kriget i Sudan är ett internationaliserat geopolitiskt slagfält men omnämns sällan som ett sådant, skriver Lindström. Ointresset från EU:s sida är lite paradoxalt – var det inte just Afrika som EU med vår kommissarie Jutta Urpilainen i spetsen skulle fokusera på under det förra parlamentets mandat?
Vad blev kvar i handen, kan man fråga sig.
Lika haltande är bevakningen av Latinamerika. När Venezuela når nyhetsrubrikerna handlar det om hur en stor aktör – USA – beter sig. Krigsfartyg som USA skickat till området eller om fullmakt för underrättelsetjänsten CIA att genomföra operationer mot diktatorn Nicolás Maduro inom landet. USA:s president Donald Trump har utlyst en belöning på 50000 dollar åt den som lyckas gripa Maduro som Trump beskyller för att vara ”den största knarkhandlaren i världen”.
Maduro lär inte längre våga vistas i sitt palats och om han visar sig i offentligheten ser han till att han har en ogenomtränglig sköld av vanliga människor omkring sig så att eventuella angrepp skulle resultera i ett stort antal civila offer.
USA vill fokusera mer på Asien, heter det. Men Latinamerika är USA:s bakgård. Vilka ledare som sitter vid makten i dessa länder är inte egalt för USA. Sedan början av året har USA förklarat ett dussin latinamerikanska organisationer ska betraktas som ”främmande terroristorganisationer”. Den senaste i raden är den så kallade Solarnas kartell, som består av de högst uppsatta officerarna.
Enligt tankesmedjan InSight kan Solarnas kartell samarbeta med brottsliga organisationer men den är inte en våldsutövande knarkkartell i samma bemärkelse som de vinstinriktade organisationerna inom knarkhandeln.
Att kombinera kampen mot knark med kampen mot terrorism ger Trump ett effektivare vapen i handen än vad sanktionerna kan erbjuda när det gäller att göra sig av med misshagliga personer, enligt InSight. Men att USA skulle ge sig in i ett krig mot Venezuela bedömer InSight inte som troligt.
En kontinuerlig bevakning av det som sker också i andra länder än Ukraina, Ryssland och USA leder till bättre grund för säkerhetspolitiska analyser som träffar rätt.
Och kunde öppna för flera idéer om hur konflikter kunde lösas – och förebyggas. Var än i världen det kör ihop sig.
