Vär(l)den enligt Svenska Yle

377

Vi som bryr oss om Svenska Yle har lärt oss att ledningen där är en sjöfågel, kritiken rinner av – hur uppbyggligt den än formuleras.

Jag är en radiolyssnare. Under gymnasieåren i slutet av 1960-talet somnade jag med min transistor i sängen, lyssnande till Päivi Istalas Selkäpii, och på sommarstugan i Dragsfjärd har vi två utedass med varsin radioapparat. På senare år har dock Radio Vega delvis trängts ut av Yle Radio 1, eftersom Radio Vega inte svarar mot mitt samhällsintresse.

Det övergår mitt förstånd att den svenska radiokanalen fortfarande inte har ett lägereldsprogram som skjuter in sig på samhälle och ekonomi. Jämfört med hur mycket resurser kanalen viker för till exempel filmsnack och -recensioner är det ofattbart att denna vida sektor av samhället inte anses värd journalistiska satsningar.

 

Jag har några gånger initierat debatter om detta – men har stött på idel sjöfåglar. Än hänvisas det till Slaget efter tolv som i och för sig fyller en funktion. Än till poddar och nyheterna kl 17. Vi minns när 17-nyheterna räckte nästan hela timmen. Sedan försvann halva programmet och vi utlovades kompensation. Jag väntar fortfarande. Dock inte passivt, utan rattar i tilltagande grad in Yle 1 och dess timme mellan kl 8 och 9: analytiska diskussioner med kunniga debattörer. ( I höst har dock detta program flyttats till Radio Suomi, en kanal man annars inte har anledning att gå in på. Varför? Min tes är att man har studerat lyssnarsiffror och tror att den populärare kanalen ger fler lyssnare. Jag tvivlar.)

Ledningen för Radio Vega kan väl inte på allvar tro att – ursäkta – infantila poddar som Sällskapet och Tangetbordsriddarna m fl fyller en funktion som samhällsinriktad journalistik? Men annat kan man inte tro om man ser till frånvaron av återkommande, rubricerade program.

Hur hamnade vi här? Via en fixering på lyssnarsiffror, som förstärktes av den olycksaliga reform som via Yle-skatten gjorde Yle beroende av riksdagen, och som i sin förlängning hotar resurstilldelningen överlag. Regeringen Orpo har riktningen klar: Yle ska krympas. Samlingspartiet tänker så av så kallade principiella skäl – alla monopol ska bort, även om Yle inte är ett monopol – och Sannfinländarna för att nationalismen vill detaljstyra allt och alla, inte bli kritiskt granskad. De två övriga regeringspartierna verkar inte ha en uttalad Yle-policy.

 

Pressen från politiken har, vad jag kunnat se, aldrig mött seriös moteld av Yles ledning. Public Service-uppdraget måste stå ovanom siffernissarnas analyser. Den seriöst sågande journalistiken har en orienterande roll i en värld där journalistiken kringskärs av kommersiella offensiver vars uttalade mål inte är det faktiska resultatet: fördummade medborgare som är lättare att styra, och, på vägen dit, miljardklirr i kassan. Yles framtid får inte reduceras till en fråga om att ”alla måste spara när statsekonomin hostar”.

Radio Vegas eftermidagssändningar är i dag perforerade av ändlöst pladder och meningslös skvalmusik med målet att den inte ska skrämma bort lyssnare. En resursfråga? Säkert, men hur många konkreta försämringar kan man gömma bakom den termen?

 

Radio Vegas ledning är tydligen paralyserad under trycket från aggressiva och klåfingriga politiker och vikande lysssnarsiffror inte minst bland unga.

Den förstnämnda gruppen kan man sannolikt inte påverka – men man har väl en moralisk skyldighet att försöka? Den senare kategorin underskattar man gravt om man tror att infantilisering är räddningen. Tyvärr tyder det mesta på att det är så man tänker. I samma veva sviker man den trognaste lyssnarkategorin: de äldre. 

Allt medan feltänket bottnar i en felaktig ålderskategorisering. Intressanta och ambitiösa program engagerar alla. Det borde vara den klarast lysande stjärnan i alla publicservicebolag.