I samband med att Vänsterförbundet med långa tänder godkände beslutet att Finland skulle ansöka om medlemskap i Nato konstaterade dåvarande partiordförande Li Andersson att ett gemensamt europeiskt försvar skulle ha varit en bättre lösning, men att det tåget var för sent att hinna till vid tidpunkten då Ryssland invaderade Ukraina och väckte farhågor om att kriget skulle sprida sig i Europa. Vi som motsatte oss ett Natomedlemskap har inte tillräckligt idogt arbetat för ett alternativ, uppgav Andersson.
Idag är det säkert många som önskar att ett starkare europeiskt försvarssamarbete existerade sedan tidigare, och upprustning pågår över hela kontinenten. Vänstern har – sedan urminnes tider, kan man nästan säga – varnat för att förlita sig för mycket på USA i säkerhetsfrågor. En annan sak är sedan att Vänstern på grund av sin aversion mot upprustning inte heller haft ett gemensamt europeiskt försvar som kärnfråga.
Om vi inte står upp mot en fascistisk och imperialistisk regim så blir vi i slutändan antingen offer eller medlöpare.
I Finland och Sverige drog man lättnadens suckar då våra länder blev Natomedlemmar och genom artikel fem garanterades amerikansk undsättning om Ryssland fick för sig att utvidga sitt krig. Nu då Donald Trump vapenskramlar mot nordiskt territorium har lättnaden förbytts i skrämselhicka.
Europa är beroende av USA såväl militärt som ekonomiskt. Det är därför naturligt att europeiska ledare uttrycker sig försiktigt i förhållande till USA:s imperialistiska strävanden och brott mot internationell rätt. I normala fall skulle kritik mot amerikansk utrikes- och säkerhetspolitik inte vara särdeles riskabel. Vi lever ändå inte i normala tider – med Trump vid rodret är vad som helst möjligt.
Någonstans måste ändå gränsen gå för Europas hukande gentemot Förenta staterna. Trump har i dagsläget redan försökt göra Gaza till en amerikansk-israelisk koloni och bombat ett suveränt land som inte utgjort någon som helst säkerhetsrisk samt de facto utfört en statskupp i Venezuela. I skrivande stund sneglar Trump & Co också på Irans oljetillgångar, som kan bli förevändningen för ännu ett ”befrielsekrig”. För att inte tala om att Trumpregimen på fullt allvar har talat om en tvångsannektering av Grönland – även om tongångarna mildrades något under mötet i Davos för en vecka sedan.
Trump motiveras av smicker, det vet vi. Men lika mycket respekterar han styrka. Han är inte imponerad av europeiska statsledare som med hundögon stryker runt hans ben i hopp om att bli skrapade bakom öronen. Hans regim testar nu gränserna för hur långt de kan gå i sina imperialistiska ambitioner utan att omvärlden reagerar. Europa vinner i det långa loppet ingenting på att ge avkall på de värderingar som vårt gemensamma europeiska projekt vilar på – regelbaserad ordning, demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Om vi inte står upp mot en fascistisk och imperialistisk regim så blir vi i slutändan antingen offer eller medlöpare. Speciellt om den regimen är världens mäktigaste. Europa måste våga stå på egna ben och för de värderingar som vårt europeiska samarbete står och faller med. Annars är vi bara en liten lort.
