Att Helsingfors har en egen filmfestival för dokumentärer ska vi alla vara glada för. Festivalen samlas ofta intressanta filmer som erbjuder utblickar och oväntade vinklar. Sammanlagt brukar det röra sig om kring hundra filmer som visas på biografer i Helsingfors. När jag går på föreställningarna under årets upplaga av Docpoint imponeras jag av att publiken sannerligen hittat evenemanget. Flera av visningarna är nämligen slutsålda. Glädjande! Filmerna jag såg höll dessutom i allmänhet hög klass och som vanligt tänkte jag på bredden i dokumentären som konstform. Här är festivalens höjdpunkter för egen del.
Omsorg och liv
För kanske tjugo eller varför inte tjugofem år sedan såg jag på Yle en dokumentär om en långvårdsavdelning någonstans i vårt land. Allt var rått, hemskt och tröstlöst. Dokumentären (jag minns tyvärr inte namnet) skildrade hur svårt dementa personer långsamt låg och dog, och allt detta genom brutala närbilder, ljuset var skoningslöst och ljudmixen lyfte fram de kala väggarnas skärande ljud. Jag har nog inte hämtat mig från den dokumentären ännu.
När jag tog mig till Cinema Orion för att se den isländska filmen Jörðin undir fótum okkar (The Ground Beneath Our Feet) hade jag stålsatt mig för att kanske uppleva något liknande. Men så var det inte, tvärtom. Regissören Yrsa Roca Fannberg har själv jobbat som vårdare och hon hade redan en tid arbetat på seniorboendet, Reykjaviks äldsta, där filmen utspelar sig. Om jag fattat rätt gör hon inhopp där ibland ännu idag.
Perspektivet i dokumentären tolkar jag som en vårdares engagerade synvinkel, att utifrån sin erfarenhet säga något om en plats och dess människor. Roca Fannbergs roll som regissör är alltså förbunden med ansvar och närhet, och just det är vad filmen utstrålar. Två damer skrattar och röker på en bänk i ett soligt hörn; en man målar sin frus naglar röda; det serveras kaffe i matrummet, en säger ”vi har ju faktiskt delat rum du och jag!”; En kvinna tar nästan dansanta steg i en korridor, rollatorn är en del av koreografin; i en lång scen lär en klient en av vårdarna hur man bäddar en säng ordentligt; en man går över gården och sjunger en sorglig folkvisa för sig själv; några pensionärer slumrar framför tv:n i samlingsrummet; människor tränar stillsamt på ett gym; en kvinna andas rosslande, en man säger ”inte är du väl död än?”, ”nej det är jag minsann inte” (som i en Beckettpjäs). Och så vidare.
Döden är ständigt närvarande. Det är sorgligt, men regissören har valt att skildra omsorg och relationer på boendet, som ju onekligen framstår som ett ställe med väl tilltagna resurser.
För att skapa något annorlunda har regissören valt att låta filma dokumentären analogt. Fotot är genomgående vackert utan att ändå bli tillrättalagt. I somliga sekvenser blir greppet mer experimentellt, som en lång scen som förvandlar rynkig hud till planetära landskap.
Roca Fannberg skulle egentligen ha varit med på en Q&A efteråt vid sidan av en producent, en ljuddesigner och en foley-artist (!). Dessvärre hade hon förirrat sig till en annan biograf. Synd, eftersom det hade varit spännande att höra om hennes tankar kring filmen.
Jag upplever Jörðin undir fótum okkar som en kärleksfull beskrivning av en arbetsplats, en värld, en existentiell sfär. Regissören känner ju alltså dem som hon filmar och det märker man utifrån hur det görs, vilka vinklar som valts och vad man riktar kameran mot. Döden, sorgen och demensens dimmor finns naturligtvis där, inget har mjukats upp. Dör gör vi alla. Roca Fannberg har någonstans sagt att dokumentären handlar om liv, inte död. Och det är just så den framstår för mig också, som en skildring av livet som liv, inte med förleden slut- utan utifrån en varsam blick på ett här och ett nu. Jag gick från biografen rörd och tacksam över att ha sett det här konstverket på stor duk.
Grejandets glädje
Hur undviker man att Coloradoskalbaggen käkar på potatisodlingen? Hur får man rödbetorna att växa bra? Hur tar man bäst vara på morötter? Vill man veta hur det ligger till med det här ska man se Agatha’s Almanac. Jag är dessvärre själv ingen odlare, men ett stort nöje var det att i kring 90 minuter höra Agatha Bock, 90 år i slutet av filmen, instruera, förmana och berätta. Hon har gård i södra Manitoba (Kanada) där hon ägnar sig åt sina odlingar, från sådd till skörd. Agatha konserverar, lappar och lagar. Hon tar till vara på allt, från frön till tygbitar och plastpåsar. Vi får se henne visa hur man gör pierogi och hur man fixar ett dragigt fönster med tejp. “They call me the queen of tape!” Detta är verkligen en dokumentär som drivs av sin lyskraftiga stjärna.
Regissören Amalie Atkins har filmat (ibland själv, ibland med annan fotograf) sin ogifta faster under sex år, och denna tycks för det mesta njuta av uppmärksamheten. Friktionsfritt är det inte, som när Agatha skäller på Atkins (utanför bild) för att hon helt säkert har varit så idiotisk att hon tvättat jordgubbarna, och då ruttnar de med en gång! Agatha berättar och visar sitt kunnande, ibland får vi höra om hennes liv, exempelvis om de kavaljerer som uppvaktat henne men som det aldrig blev något med. Som en, som var katolik. Själv är Agatha mennonit (eller det antyds i varje fall) och det hade varit intressant att höra lite mera om hennes familj och dess rötter.
Agatha’s Almanac har en del gemensamt med Jörðin undir fótum okkar. Båda är filmade på 16mm analog film, båda förmedlar ett kärleksfullt perspektiv och engagerade relationer. Agatha är självständig, arbetsam och excentrisk. Amalie Atkins har bombsäkert låtit sig influeras av Albert och David Maysles’ kultfilm Grey Gardens (1975) med de två divorna som gjort outplånligt intryck också på mig. En själsfrände i genren finns kanske också i Agnes Vardas vilda och vackra Gleaners & I (2000) som också handlar om livets och naturens spirande överflöd som man ska bejaka snarare än förstöra och låta ruttna bort.
Fotot i Agatha’s Almanac är mättat och färgerna blir effektfulla. Kanske vältrar det någon enstaka gång över i ett lite fånigt nostalgiskt skimmer. Men ofta är det underbara bilder att sjunka in i, som när Agatha i sina färggranna stassar ses dra en jättestor melon på en kärra fram till sin slitna kåk, ett litet mirakel till sekvens. Eller när kameran vilar på Agathas otaliga burkar och lådor med noggrant handskrivna lappar. Alltid dessa lappar. Något som dock stör mig är den drömmiga musiken, som inte alls känns i synk med Agathas sträva person.
Detta är detaljer. Dokumentären visar arbetets och grejandets glädje, i en bemärkelse som alla de där arbetsförsvararna aldrig skulle begripa. Eller de skulle se det som skadligt att ägna sig åt diy-slit istället för att allt man gör bidrar till att marknaden pumpar på.
En talibankrigares värld
En ung man, en bönematta, ett automatvapen.
Huvudpersonen i Kabul, Between Two Prayers heter Samim och är lite över tjugo. Hans stora dröm är att bli självmordsbombare. Talibanerna har återtagit makten i Afghanistan. Samim verkar säker på att framtiden är ljus för honom själv och hans gelikar. Trötta och håglösa människor syns i periferin av bilderna. De handlar på torget, de tar sig fram på gatorna. Det såriga landet syns bara indirekt.
Aboozar Amini som regisserat filmen (och också Kabul, City in the Wind) tillhör själv hazara-minoriteten som förföljs i Afghanistan. Han fick lov att regissera på distans (jämför Jafar Panahi) för att han inte längre kan vistas i landet. Att filmen fick göras är ett resultat av att de talibanska myndigheterna gav grönt ljus, men vanliga människor på stan skulle helst inte få förekomma.
Samim är utposterad vid en vägspärr. En dag stoppar han och hans kollegor en kvinna som sitter i baksätet på en bil, hon anklagas för att ha druckit alkohol. Kvinnan säger att hon inte har något hem. Männen fortsätter att fråga ut henne, aggressivt. Vi får inte veta hur det hela slutar. Andra kvinnor syns knappt alls. Regissören har i intervjuer beskrivit kvinnors närvaro på gatorna i Afghanistan som ett slags spöken. Detta illustrerar Kabul, Between Two Prayers mycket väl.
När Samim inte befinner sig vid sin postering jobbar han hemma på sin åldriga fars gård. Han har två lillebröder som ivrigt vill följa honom i spåren. Vi ser en av dem, Rafi, läsa upp sin “favoritsura” ur Koranen. Recitationen görs med glöd. Filmmakaren frågar honom vad det som han läst betyder. Gossen säger sig inte ha en aning. Sedan svarar han på huruvida han är förälskad i någon just nu genom att fnittra blygt, en kontrast till de andra sekvenserna, när han försöker framstå som en hårding, bland annat genom att säga att ära är en exklusivt manlig dygd.
Utan anvisningar och kommentarer dyker vi här in i talibankrigarens och de indoktrinerade ungdomarnas värld. Samim framstår som en osäker kille som i oändlighet strider med frun i telefon, ägnar sig åt macho-häng med de manliga vännerna och hänfaller åt gråtattacker under bönestunden.
Regissören Amini låter publiken observera och dra egna slutsatser av vad de ser. Kabul Between Two Prayers är en komplex dokumentär. Det känns inte rätt att beskriva den som att den handlar om “fanatism” eller “talibaner”. Det går djupare än så. Det är porträtt i helfigur, med många sprickor och glapp. Spänningarna är många, och våldsamma.
Motstånd och repression
Från Iran hör vi som följer med pressen i Sverige och Finland inte mycket dessa dagar. Många tusen har dödats i protesterna, det exakta antalet är osäkert. Ledarna håller landet i ett järngrepp och nyhetsrapporteringen handlar just nu mest om förhandlingar mellan Iran och USA.
Det är kusligt att tänka på detta medan jag ser Cutting Through Rocks, Mohammadreza Eyni och Sara Khakis film om hur förändringens vindar blåser genom en by i de nordvästra delarna av landet när kommunens fullmäktige får en kvinnlig medlem i form av Sara Shahverdi. Hon är lite över fyrtio, frånskild, kör motorcykel och vågar säga vad hon tycker, också till män. Inledningsvis får vi se beundrande bybor som gärna lägger sin röst på henne och firar när hon blir invald. Hon vill bland annat säkra kvinnors ägande.
Sara, som arbetat som barnmorska, vill gärna visa för tjejerna att det går att leva på andra sätt än att en kvinna antingen ska leva med sin make eller med sin far. När hon besöker skolor försöker hon få flickor att lova att satsa på att utbilda sig istället för att gifta sig (barnäktenskap är ett utbrett fenomen). Motorcykeln blir ett löfte om något annat. Så hon tar med sig några unga adepter på tur. Männen i byn är förskräckta.
Motståndarna samlar sig till attack. De anklagar Sara för att förföra ungdomen i alla möjliga bemärkelser. Och anklagelsen bottnar i att hon inte är kvinnlig nog. Kanske kan hon genomgå behandling och bli man?
Cutting Through Grass uppvisar det iranska rättssystemets mest absurda och hemska sidor. Vi ser en 16-åring som försöker skilja sig från den mycket äldre man hon parats ihop med, och sedan det absurda rättsfallet där Saras könsidentitet prövas. Filmen handlar inte direkt om protesterna 2022, men ger en inblick i det motstånd som finns mot regimen i ett mindre sammanhang.
