Peter asui talossa på Espoon Teatteri undersöker relationen mellan människa och djur och uttrycker en strävan efter sanning snarare än förlösning, skriver Camilla Thelestam.
Genom att sänka sig ner i simbassängens blå, smekande vatten lyckas Pipsa Lonka i sin nyaste pjäs som handlar om relationen mellan människor och andra levande varelser få oss att häpna över människans arrogans. Den oskyldiga berättelsen om en delfin blir plötsligt något helt annat.
I Peter asui talossa ‒ delfiini pisteestä pisteeseen tvingar hon oss att se de tusen sätt vi kuvar och underkastar andra. Hur människan vill ta på sig rollen som välgörare i de mest fantasifulla sammanhang, även när det är hon som förorsakar det största lidandet. Därför vill Lonka i pjäsen inte tala om förlåtelse. Det som sker gör det som ett resultat av ett val. Det borde vara en tid sedan vi levde med en helt människocentrerad världsbild där allt värderas utifrån hur det kan tjäna mänskliga syften. Men är det?
Tillvarons dramatik
Pipsa Lonka är just nu husdramatiker på Viirus, där pjäserna Den andra naturen (2018) och fyra dagar av närhet (2023) uppfördes. I dem försökte hon beskriva den nästan obeskrivliga relationen mellan människa och djur. Den aktuella pjäsen gav Lonka ut som bok redan 2024 och föreställningen ges på Espoon Teatteri.
Som bok är den en sällsynt gripande, poetisk berättelse. Också på scenen inleds pjäsen med författarens tentativa resonemang om hur hon ska gå tillväga. Hur hon ska skriva, hur hon alls kan beskriva något som egentligen inga ord når. Hon har alltså inga svar, utan bara en förundran över det hon ser och upplever.
Startskottet till Peters historia för Lonka blev en gammal dokumentär om ett experiment i St. Thomas i Karibiska havet under 1960-talet där man lät en frivilligarbetare, Margaret, bo i ett hus tillsammans med en delfin, ”Peter”. Huset var fyllt upp till knäna med vatten. Varför? Jo, för att delfinen skulle lära sig engelska. Och lite som en familj skulle de två ju tillbringa så mycket tid som möjligt tillsammans,. Experimentet som idag verkar tokroligt genomfördes med största allvar och kom att leda till ett självmord. I dokumentären tolkar en veterinär det så att Peter valde att begå självmord på grund av brustet hjärta. Fabeln ska trösta oss.
Strävan efter sanning
I Espoon Teatteri befinner oss vid kanten av en stor bassäng där tre personer i frottébadrockar (Anna Airola, Ria Kataja och Ida Kuningas), återberättar Peters historia för oss. Det sker i ett avslappnat, neutralt tempo, som för att ge oss tid att tugga på det sagda. Att ta det till oss. Många, många upprepningar hör till pjäsens verktygsback.
Berättelsen får sin scenkraft genom bild- och ljudarbetet och Peters berättelse visualiseras av WAUHAUS-kollektivet och regissören Juni Klein med hjälp av bilder, videor och smalfilm över tre skärmar runtom bassängen; ljus som ibland filmaktigt klipps in i svart och en ibland skärande, elektronisk ljudvärld. Men själva berättelsen framskrider lugnt. Pipsa Lonkas filosofiskt resonerande formuleringar för oss framåt. Ibland får vi höra Peter ”prata”, delfiner låter roliga, lite som lekande barn. Delfiner ser också snälla och småleende ut. ”One, two, three, Peter”, upprepar Margaret om och om igen. Det är lätt att inta en moderlig-faderlig position gentemot delfinen. Vi föreställer oss att den är ett barn ‒ eller kanske en människa med ett annat språk eller till och med en utomjording som vi måste få kontakt med. På engelska.
Jag vill inte komma med någon spoiler men experimentet blir alltså inte lyckat, delfinen lär sig inte engelska. Istället blir det en berättelse om lidande. Ett lidande som människan skapat.
Och som Lonka så många gånger i texten påpekar: detta är sant. En sanning som hon finner svår att sätta ord på, en sanning som så ofta skulle beskrivas i form av en fabel. Men det vill hon definitivt inte. Hon vill inte erbjuda en förlösning för oss genom ett lyckligt slut eller ens ett ädelt mål. Istället visar hon hur det dokumentära här blir en fabel och då blir det istället teatern som bär på en strävan efter sanning.
Så småningom växer berättarens många återkommande frågor från snöboll till isberg; ett isberg som vi bara förmår se toppen av, men som kastar en enorm skugga under det synliga. Fortsätter man efter föreställningen grunna ser man snart människans avtryck överallt. Man kan lätt ersätta delfinen med det främmande överlag, med människor som är annorlunda än oss själva och andra djurarter. Hur behandlar vi dem? Försöker vi ens förstå?
Vi befinner oss egentligen kvar i den antropocentriska världen som bara verkar skapa allt högre och strängare skiljelinjer kring inte bara människan och andra levande varelser utan också olika kategorier av människor. Man behöver inte ens vara delfin eller varg ‒ det räcker att vara snäppet annorlunda för att tvingas ner i en underkuvad ställning.
Espoon teatteri: Peter asui talossa ‒ delfiini pisteestä pisteeseen.
Manus: Pipsa Lonka. Regi: Juni Klein. Scenografi: Ville Seppänen. Video- och ljusplanering: Ville Seppänen, Ville Toivanen. Ljudplanering: Jussi Matikainen, Heidi Soidinsalo. Kostymdesign: Riku Suvitie. Konceptet för scenutförandet: WAUHAUS.
Spelar fram till 7.5 2026.
Foto: Jonatan Sundström.
