Föreställningen Sweet Spot på festivalen Sivuaskel bjöd på en underbart raffinerad känsla av freudiansk unheimlichkeit som påminner om en japansk kvalitetsskräckfilm skriver Otto Ekman, som ändå imponerades mera av Harald Beharies verk Undersang på Hangö Teaterträff.
Amie Mbye äntrar strålkastarljuset på Dansens hus under festivalen Sivuaskel. Jag kastar mig omedelbart ut på en resa över tid och rum. Närmare bestämt ett drygt halvår tillbaka, till en skuggig, fuktig skog någon kilometer utanför Hangö centrum, där jag hade nöjet att se Harald Beharies förra verk Undersang på Hangö Teaterträff.
Även då var det Mbye som uppenbarade sig för publiken först, då hon genom lövverket framträdde som ett samtidigt skräckinjagande och outgrundligt fascinerande folkloristiskt väsen. I föreställningen Sweet Spot är hennes ansikte, precis som då, förvridet i en av de mest effektivt skräckinjagande och minnesvärda grimaser jag någonsin haft nöjet att få uppleva på eller utanför en scen.
Hennes glittrande ögon växlar mellan barnslig uppsluppenhet och dimmig rusig extas, men bakom fasaden skymtar ett bottenlöst mörker. Underkäken tycks nästan hakas ur led då hennes mun plötsligt växer till en avgrund kantad av glänsande skarpa tänder som känns som om den kunde svälja hela min själ. Medan hon låter blicken glida över publiken och fryser oss stela som rådjur framför en billykta utstöter hon ett bisarrt, nästan gulligt kluckande och kvittrande ljud som påminner om fågelsång. Snarare än en billig, adrenalinstinn chockeffekt skapas här en underbart raffinerad, krypande känsla av freudiansk unheimlichkeit som påminner om en japansk kvalitetsskräckfilm i hur den i sina intensivaste stunder nästan får åskådaren att ifrågasätta sin egen verklighetsuppfattning.
Småningom får Mbye sällskap på scenen av resten av ensemblen som framträder i tur och ordning, medan det mystiska kvittret växer till en kör. Klädkoden varierar från lätt till icke-existerande: de första raderna bjuds på en rätt så ingående och varierande anatomisk lektion genom den akrobatiska koreografin.
Själv saknar jag ändå skogen: Lillmärsans lummiga lövverk och dess suggestiva spel mellan skugga och ljus, kontrasten mellan sommarens grönskande värme och den plötsliga lite spöklika skuggan och kylan mellan granarna, utgjorde en ypperlig fond för den brutala, sensuella stämningen som Beharie frammanar. Den mörka och sparsmakat inredda scenens ödslighet skapar nu istället en skarp kontrast till de svettiga, spända musklerna som rycker i förgrunden.
En fin detalj i Karoline Bakken Lunds scenografi är den mystiska metallkonstruktionen som dinglar ur taket och ibland skapar lätta klingande ljud i luften. Även den är motsägelsefull, i sin skira skönhet påminner den om en vacker ljusstake eller juldekoration, samtidigt som den förvrida, skelettliknande formen också för tankarna till något slags bisarrt futuristiskt-organiskt tortyrredskap à la H.R.Giger.
En viss vildmarksstämning uppstår ändå i salen då folkmusikern Ester Thunander drar fram sin fiol. Den skandinaviska folkdansens vilda, melankoliska toner tycks hypnotisera de stönande och frustande andarna på scenen och knyta ihop deras disparata rörelser då de tar varandras händer i en cirkelformation.
Jag tänker på hur folkmusiken och -dansen, som i dag gör ett så beskedligt och tämjt intryck med visfestivaler och hembygdsföreningar, ändå har rötter som sträcker sig tillbaka till förkristna traditioner och ritualer uppbyggda kring sex, död och andeväsen som en gång i tiden rent av setts som hotfulla. Det hedniska, förkristna Nordeuropa fortsätter också i dag att kittla och fascinera: se på Ari Asters vid det här laget över halvsekelgamla Midsommar eller Robert Eggers Northman eller hans nu aktuella Werwulf som får sin premiär i december 2026.
Att ensemblen till största delen består av icke-vita, med en utpräglat queer, erotisk prägel över den knapphändiga scenklädseln, koreografin och estetiken kan väl knappast längre kallas supersubversivt på en dansscen år 2026 (eller kanske håller det sakta på att bli det igen, men det är en annan diskussion). Så är det inte heller enkelspårig provokation som är den största behållningen i Beharies verk. Han kan konsten att mixa en cocktail som uppnår såväl balans som skärpa med subtila medel.
Dansens hus: Sweet Spot
Koncept och koreografi: Harald Beharie
Samarbetspartner: Karoline Bakken Lund
Medverkande och på scen: Loan Ha, Carlisle Sienes, Harald Beharie, Amie Mbye, Irene Theisen and Ester Thunander
Skulptur och Scenografi: Karoline Bakken Lund
Musik: Ester Thunander
Komposition: Ingvild Langgård
Ljud: Ingeborg Staxerud Olerud
Ljus: Gunnar Innvær
Dansens hus 30-31.1
Sivuaskel-festivalen pågår 30.1-7.1.
Foto: Tale Hendnes
