Sent i höstas, höggravid och alltmer inomhus, hörde jag från vänner och grannar att ICE höll på att trappa upp verksamheten i vår del av Queens. ICE Watch-grupper rekryterade volontärer att patrullera gatorna, fotografera fordon och arresteringar och rapportera till en stadsomfattande databas. Vi visste att agenter med dagliga kvoter samlades på parkeringsplatsen utanför en närliggande mataffär varje morgon och spred ut sig för att ”jaga”. Det viskades om att gränspatrullchefen Gregory Bovino skulle dyka upp i New York efter Chicago. Istället åkte han till Minnesota. I december skickade DHS över tusen agenter till Minneapolis för Operation Metro Surge.
Jämfört med andra städer var lokalbefolkningen relativt förberedd. Hundratals hade deltagit i ICE Watch-träningar, och Minneapolis har en lång historia av aktivism, starka samhällsnätverk och politiska traditioner.
Motståndet var viljestarkt och levande, och det behövdes. Tusentals häktades under några intensiva veckor. Sedan började de mörda poeter och sjuksköterskor. Den 7 januari sköts den 37-åriga amerikanska medborgaren Renée Good genom sin bilruta på väg hem från att ha fört sitt barn till skolan. Den 24 januari sköts sjuksköterskan Alex Pretti av en ICE-agent medan han dirigerade trafik och filmade ICE.
En ledare för Proud Boys kommenterade i The Atlantic: vi behöver inte visa oss på gatan. ICE gör vårt jobb åt oss.
På ytan ser det som händer i Minneapolis vansinnigt ut. Men från perspektivet av decennier av antifascistisk organisering är det inte förvånande. Nynazisterna och vit makt-aktivisterna har funnits där hela tiden. Skillnaden är att de nu är ute i det öppna, med presidenten bakom sig. En ledare för Proud Boys kommenterade i The Atlantic: vi behöver inte visa oss på gatan. ICE gör vårt jobb åt oss.
Att motståndet varit så starkt hänger samman med Minneapolis långa historia av antirasistisk organisering. När jag bodde där stötte jag regelbundet på äldre aktivister som deltagit i Anti-Racist Action på 80- och 90-talet. De verkade missnöjda med vad vår generation höll på med, men de försvann aldrig.
Sen början/mitten av februari har gränspatrullchefen Gregory Bovino avsatts från sin roll som befälhavare och ersatts av Trumps ”gränstsar” Tom Homan. Han i sin tur meddelade att ”Operation Metro Surge” i Minneapolis är över. Men skadan är skedd: tusentals gripna, familjer splittrade, barn och vuxna som inte vågat lämna sina hem på flera veckor. Runtom i landet sitter mellan 68 000 och 73 000 personer i ICE-förvar, majoriteten utan brottsdom. Ändå: det som hände i Minneapolis känns som det första exemplet på verkligt effektivt motstånd mot Trumps politik. Det långsamma, decennielånga arbetet med att föra en tradition vidare från generation till generation har bidragit till verklig förändring i en av de mörkaste vintrar landet genomlevt.
Varför påminner vintern 2026 mig så mycket om sommaren 2020? Delvis på grund av enorm förändring i mitt liv, delvis på grund av det som händer i världen. Död/arresteringar av enskilda liv presenteras igen som ständigt stigande abstrakta siffror. Samma känsla av att livet som det var har upphört. Också igenkännbart från 2020 är förstörelse som ter sig så enorm att vardagen avbryts, får folk att söka upp varandra på gatorna. Sorgen blir kollektiv, protesten en daglig praktik, tills demonstranterna överträffar polisen i antal. För dem som befinner sig mitt i det kan katastrofen upplevas som en början på en helt ny värld.
