Ny tid intervjuar författaren och konstnären Daniel Malpikka angående debatten om att författare som skriver på andra språk än finska och svenska nekas medlemskap i de finländska författarförbunden.
1. Vilka problem skapar det för författare att inte få medlemskap i ett författarförbund?
– Problemet är inte symboliskt utan strukturellt. Medlemskap medför professionellt erkännande, arbetarskydd, representation i förhandlingar, tillgång till stipendier och residenser, samt möjligheten att påverka kulturpolitiken. Annanspråkiga författare stängs ute från fältets centrala professionella ramverk. Att tjänster erbjuds icke-medlemmar kompenserar inte för full institutionell tillhörighet. Ur en annan synvinkel kan också redan existerande medlemmar dra nytta av den expertis och de branschnätverk som dessa författare skulle kunna bidra med i förbunden.
2. Är Finlands svenska författareförening bättre stadd att inkludera annanspråkiga författare än finska Kirjailijaliitto?
– Jag ser inte det här som en tävling mellan de två förbunden. Grundproblematiken har redan studerats av Kultur för alla och andra. Finland är det enda nordiska landet där medlemskap i det största författarförbundet är bundet till språket man skriver på. Därför är tanken om att grunda ett tredje skilt förbund problematiskt. Bedömning av litteratur över språkgränserna är inte ett undantag i det europeiska landskapet; det är standardpraxis inom institutionerna. Frågan är därför inte vilket av förbunden som ska ta sig an ärendet, utan om båda är villiga att revidera sina stadgar i ljuset av dagens flerspråkiga litterära verklighet.
3. Hur bör vi gå vidare?
– Ett första steg skulle vara att öppet ställa frågan till medlemmarna: borde författare som arbetar på andra språk få möjlighet att ansöka om medlemskap? Vi borde få diskussionen vidare från antaganden till ett klart formulerat val. Norge kan här fungera som exempel. Om det litterära rådet saknar kompetens i ett visst språk, tillsätter förbundet expert-utvärderare och baserar sitt beslut på deras rapport. Det är också viktigt att skilja på medlemskriterier och förbundens arbetsspråk. En förening kan ha svenska som sitt huvudsakliga arbetsspråk och samtidigt vara öppen för författare som skriver på andra språk.
