Sebastian Johans nya roman Svanhopp arbetar med ett välbekant upplägg, Anna Remmets saknar något som gör att läsaren möter motiven som om det vore för första gången.
En vuxen son minns sin döda far. En excentrisk man som inte var särskilt närvarande som förälder och dessutom rejält alkoholiserad. Det är ett väletablerat och inte så originellt motiv författaren och kritikern Sebastian Johans, född 1978 på Åland men bosatt i Sverige, valt till sin nya roman Svanhopp.
Minnesbilder från sonens barndom och ungdom på 80- och 90-talen varvas med ett ”nu” där han sitter hos sin psykolog och berättar. Romanen går inte in djupare på det, men liksom Johans verkar han ha flyttat från Finland eller Åland till Sverige. Det visar sig snart att minnena läsaren tar del av, berättade i tredje person, är det som sonen berättar för psykologen. ”Det var ju ditt förslag. Att ta det som en berättelse.” säger sonen när psykologen frågar varför han talar om sig själv i tredje person. Som sagt: upplägget känns minst sagt välbekant.
Försonande drag
Pappan och mamman skiljer sig. Pappan är på många sätt urtypen för en ”charmig slarver”. Han är redaktör för en tidskrift som ingen verkar läsa och är överraskande nog utbildad psykolog men har bara arbetat som det under korta perioder. Han köper ut sprit till sonen från sjunde klass eftersom han inte är ”den där borgerliga farsan som tjatade om tennis och inte såg sonen som en människa i sin egen rätt.” Vid en tidpunkt jobbar han på en verksamhet för personer med intellektuell funktionsnedsättning och tar för vana att hämta upp sonen i skolan med bilen med de funktionsnedsatta i och ta med dem alla på utflykt. Hans förmaningar när sonen skäms över att visa upp sig i sådant sällskap visar både upp hans mest försonande drag, hur hårt han håller på människors lika värde, och hans oförmåga att sätta sig in i sitt barns känslor.
Som sonen lakoniskt beskriver tiden efter pappans död:
Är det något jag har tränat på så är det att härbärgera sorg. /…/ Det är en ofrånkomlig följd av att ha en förälder som bär sina sorger i ögonen och skvätter omkring sig som en blöt katt som ruskar pälsen. Dina tårar, din bitterhet, ditt uppror, din smärta, dina tillkortakommanden, dina beroenden, dina fruktlösa omstarter, din melankoli, din längtan, din tydligt manifesterade kärlek.
Han har aldrig pengar och självmedicinerar, som han säger, med diverse substanser vilket också blir hans död. Många är gångerna då far och son går på tragikomisk skattjakt i faderns hem på jakt efter de mynt som han i sin slarvighet tappat på golvet men som han akut behöver när han är pank. Vid ett tillfälle ger de sig på en prydnadssak gjord av mynt för att få loss dem.
Upplägget att berätta sitt livs historia för en psykolog och dessutom kommentera den som just en berättelse känns ändå lite för konstruerat för att det ska bli riktigt intressant.
Lyftet saknas
Svanhopp pendlar med andra ord mellan det tragikomiska och det bråddjupt tragiska. Detta är knappast heller något originellt för den litterära tradition av pappa-skildringar som romanen ansluter sig till, men trots att pappan nästan är karikatyrartad går Johans den vemodiga balansgången relativt bra. Också rörelsen mellan de olika tidslagren flyter fint.
Men ändå sitter jag med känslan av att romanen saknar något som lyfter den, något som gör att man tycker sig möta de välbekanta motiven som om det var första gången.
Ramberättelsen i terapifåtöljen, som utgör något av en metanivå där sonen betraktar sin egen historia delvis utifrån, fungerar sådär. Det är stundtals ganska underhållande att följa det outtalade maktspelet mellan honom och hans psykolog Greger, som också skildras som en ganska parodisk stereotyp av en psykolog. Denne glider mer eller mindre subtilt över från det ifrågasättande som är en psykologs roll i samtalet till något som liknar passiv aggressivitet. ”Jaha, det låter uppbyggligt” säger han till exempel lite spydigt när sonen berättat om sin reaktion på pappans död, och lägger till ”Kanske lite tillrättalagt, rent av?”
När sonen säger att pappan faktiskt var en ganska skicklig psykolog när han väl arbetade tycks Greger av någon anledning bli provocerad (hotad?) och börjar ifrågasätta pappans utbildning och kompetens på ett sätt som går långt utöver en psykologs försök att problematisera ett vuxet barns romantiserande av sin förälder.
Det är lätt att förstå tanken bakom ramberättelsen. I Gregers fåtölj kan författaren genom sonen själv reflektera kring och på så vis skapa distans till de klichéer som nästan oundvikligen omgärdar denna typ av far-och-son-skildringar.
Upplägget att berätta sitt livs historia för en psykolog och dessutom kommentera den som just en berättelse känns ändå lite för konstruerat för att det ska bli riktigt intressant.
Ovanlig beskrivning av manlighet
Något som däremot sticker ut är beskrivningen av skammen pappan känner över sin tjocka kropp. Sådant är ovanligt i skildringen av män och skär sig mot bilden av den grandiosa person som i övrigt målas upp. Jag vet faktiskt inte om jag någon gång i skönlitteraturen mött en vuxen man som ständigt går på nya bantningskurer och försäkrar alla om att denna gång kommer det fungera och ett nytt liv börja. Det gör att porträttet blir mer intimt och att scenen i bokens slut där pappan genomför titelns svanhopp på ett offentligt badhus blir genuint rörande. I sin barnsliga stolthet över sin skicklighet i att utföra denna tillsynes meningslösa konst struntar han i alla blickar på sin kropp och showar för sonen.
”Om man tittar riktigt noga hinner man se att han småler mot sin egen spegelbild som dyker upp i vattnet mikrosekunden innan han klyver ytan utan en enda krusning. ’Jag sa ju att jag skulle visa dig hur man dyker’ /…/”
Säkerligen är det ingen slump att ordet ”svanhopp” för tankarna till ”svanesång” och att svanhoppet blir en av de minnesbilder som får avsluta Sebastians Johans berättelse om en död far.
Sebastian Johans:
Svanhopp. Roman om död far.
Nirstedts, 2025.
