När har du senast skapat något? Så där konkret, med dina egna händer? För mig har skapandet ofta inneburit att jag skapar saker i mitt huvud. Jag tänker, skriver och planerar. Att skapa med en pensel, sax eller lim sker sällan. Just därför känns det befriande att låta tankarna ta form i något så konkret som papp. Det känns viktigt att när jag gör det befinner jag mig utanför min vardag, i Stockholm.
Att återse Stockholm är att minnas det förflutna. Några veckor innan resan brister jag ut i gråt då jag tänker på Stockholm vintern 2006. Tårarna flödar då sorgen och saknaden infinner sig igen. Det var här mamma dog.
Den tiden var så märklig. Tack vare en sjuksköterska på Stockholms sjukhem kan jag ändå minnas de svåra stunderna med tacksamhet. Och till och med skratt. ”Du ska sen inte tända några ljus här”, sade min mor vid sin dödsbädd. Efter att hon dog insåg jag att hon tänkte på risken med att tända tändstickor i ett rum med syreflaskor. Mamma vet att jag älskar ljus, så det var en behövlig påminnelse. Mitt resesällskap odlar också humor: ”Ja, den palliativa avdelningen skötte ju sitt uppdrag bra eftersom hon dog.” Det är så lätt att vara med en människa som både vet vad som piggar upp och vad som tröstar.
En vinterhelg i Stockholm blir som ett färggrant kollage av kreativitet, vila, god mat, samtal och möten med nya människor.
Stockholm 2026 är en annan stad än Stockholm 2006. Jag är en annan. Jag känner mig lättad över att jag inte är ofrivilligt ensam längre. Jag styr stegen mot Kulturhuset Stadsteatern vid Sergels torg för att ta reda på utbudet i helgen. Gärna teater, men jag är öppen för annat.
Det sägs att det gör gott för människan att bli förundrad. I Konstverkstan väcks min nyfikenhet. I högtalarna spelar jazz, utrymmet är ljust, rymligt och inbjudande. Både barn och vuxna välkomnas. En blå affisch inbjuder besökare att komma in och skapa små världar av papp. Verksamheten är gratis för alla under 20 år och vuxna ska betala 50 kronor.
Jag går lite trevande in i rummet och ser mig omkring. Nästa alla bord är upptagna, deltagarna sitter och småpratar och skapar. De uppmanas att experimentera med återvunna material och tekniker. Inom kort delar jag bord med en mamma och hennes dotter. Dottern har en tydlig vision över vad de ska skapa. Det är treåringen som är projektledare. Det visar sig att vi har fler gemensamma beröringspunkter. Mamman är arkitekt, likt min mammas kusin som fyllt 92 år nyligen.
Det är en bra strategi att prata och skapa med händerna samtidigt. Jag blir mindre självkritisk och till min egen förvåning börjar jag med att klippa ut bokstäver. Den värld av papp som börjar ta form är en spegelbild av mitt liv. Det jag drömmer om är min verklighet. Det är en skön upptäckt.
Jag är på resa utan barn, men tänker ändå på dem. Hit till Konstverkstan vill jag ju absolut ta dem, till en oas av kulturella uttryck, skapande och vad jag uppfattar som fina människor som det är lätt att få kontakt med.
En vinterhelg i Stockholm blir som ett färggrant kollage av kreativitet, vila, god mat, samtal och möten med nya människor. Och teater! Resan blir en källa för inspiration och en välbehövd andningspaus från vardagen i Helsingfors. Jag känner mig fri, bekväm och glad! Bevisligen går livet vidare efter död, sorg och svåra stunder. Amor vincit omnia.
