År 1997 publicerades Donald Westlakes The Ax, en mörk thriller om en avskedad produktionschef som i jakt på ett nytt jobb börjar mörda sina konkurrenter. År 2005 utkom en utmärkt filmatisering av The Ax i Frankrike, med den politiska filmens grand old man Costa-Gavras som regissör.
Tjugo år senare hugger noir-mästaren Park Chan-wook tänderna i samma stoff. Ursprungligen ville Park flytta handlingen tillbaka till USA och filma där, men han fick inte grönt ljus av Hollywood. Det blev Sydkorea i stället.
Slutresultatet är lika högklassigt som Parks filmer Oldboy och The Handmaiden: snyggt, skruvat, brutalt – dock med ett samhällsperspektiv.
Estetiskt sett är No Other Choice motsatsen till Costa-Gavras film. I huvudrollerna syns snyggingen Lee Byung-hun från Squid Game och den bildsköna Son Ye-jin, en kontrast till de alldagliga José Garcia och Karin Viard hos Costa-Gavras. Skillnaden mellan den dystra franska småstadsmiljön och de hisnande vackra koreanska landskapen är milsvid.
I mitt tycke förför Park oss, lite som Alfred Hitchcock. Han skapar spänning kring några sympatiska och attraktiva personer, men vägrar att förlösa den. I stället lämnar han oss mitt i en öken av ovisshet och förvirring.
Vi bjuds in i en familjeidyll i ett drömhus. En hederlig self-made man, en kärleksfull hemmafru, två barn, två hundar. Allt rasar samman efter att mannen fått sparken på grund av nedskärningar.
Hos Costa Gavras frågar mannen sina olycksbröder om de kanske har lust att skjuta fabrikens ägare. Hos Park gråter han efter en intervju, till sina olycksbröders förtret. Sedan startar han sitt krig i familjens namn. Först är han ovan och ovig (se en dråplig scen med en blomsterkruka). Annat blir det när han tar fram pistolen som hans far använde under Vietnamkriget.
Inte sällan riktar han sina illdåd mot dem som var vänliga mot honom. Medan han spanar efter ett offer blir han biten av en orm. Offrets intet ont anande fru gör sitt bästa för att suga ur giftet, en kvasierotisk scen som avlöses av en grym kamp om pistolen, till tonerna av Cho Jong-pils låt ”Den röda dagsländan” som är känd i hela Östasien: ”Kanske är jag fortfarande ett barn? Mamma, varför gråter jag och saknar dig?”
Precis som i Parasite av Bong Joon-ho står familjen i fokus här. Visst misstänker mannens anhöriga att han bryter mot reglerna i denna Squid Game, men den som ger sig in i leken får leker tåla.
Finalen får mig att minnas Chaplins Moderna tider.
Teman som familjehem, arbetslöshet och pappersindustri ligger den finländska publiken varmt om hjärtat. Till och med en sådan företeelse som kalsarikännit, kalsongfylla figurerar här.
En mästerlig film för finsmakare, dock knappast för Ken Loach-fans.
No Other Choice.
Thriller, samhällssatir. 139 min.
Sydkorea. 2025.
Regi: Park Chan-wook. Manus: Park Chan-wook, Lee Kyoung-mi, Don McKellar, Lee Jaa-hye, efter en roman av Donald Westlake. Foto: Kim Woo-hyung. Musik: Jo Yeong-wook, Cho Jong-pil. I rollerna: Lee Byung-hun, Son Ye-jin, Park Hee-soon, Lee Sung-min.
