I helgen går italienarna till valurnorna för att rösta ja eller nej till en mycket omdiskuterad och kritiserad reform. Förutom genomgripande förändringar av rättssystemet skulle den även innebära ändringar i grundlagen. Rättsreformen har initierats av premiärminister Giorgia Meloni och hennes högernationalistiska koalitionsregering, som framför allt har argumenterat för att de föreslagna förändringarna skulle effektivisera det långsamma italienska rättsmaskineriet.
Meloni har också vid flera tillfällen både öppet och hårt kritiserat enskilda domare, inte minst för att ha upphävt beslut att skicka migranter till Albanien och därmed tvingat regeringen att föra tillbaka personerna till Italien.
Det italienska rättssystemet brottas visserligen med problem, såsom långa och utdragna juridiska processer, men experter menar att vanliga medborgare inte alls skulle påverkas av de ändringsförslag av konstitutionen som rör rättsväsendet som nu ligger på bordet.
Förslaget är inriktat på att dela upp domar- och åklagarväsendet, som i dag tillhör samma magistratur, och skapa två separata organisationer med olika karriärvägar. Reformförslaget handlar också om att försvaga det oberoende och självständiga Consiglio superiore di magistratura (domstolsrådets högsta råd – direkt motsvarighet saknas i Finland). Sedan diktatorn Benito Mussolinis och fascismens fall har rådet haft omfattande makt och en stark konstitutionell ställning i förhållande till den exekutiva makten. Enligt förslaget ska en ny disciplinärnämnd instiftas.
För regeringen Meloni är det här ett prestigeprojekt och den går hårt fram för att få igenom ett ja. Den politiska oppositionen backar i sin tur upp nej-sidan.
Det är dock viktigt att se att reformen, som liksom så många andra italienska lagar är döpt efter den sittande (justitie)ministern (som i det här fallet heter Carlo Nordio) är ett led i den inrikespolitik som Meloni och hennes regering driver.
Ett annat reformförslag från regeringen som ligger på bordet, och som också skulle innebära en ändring av grundlagen, handlar om att införa ett premierato, ett system med direktval av premiärminister. Det är alltså ännu en reform som skulle stärka den exekutiva makten, det vill säga premiärministerns roll på bekostnad av presidentens ämbete. Även en ändring av vallagen har föreslagits så att det skulle gå att rösta på premiärministern direkt på valsedeln.
Båda dessa är reformförslag som försöker stärka den verkställande makten (premiärministern och regeringen) på bekostnad av den lagstiftande (parlamentet) och den dömande makten. Därmed är syftet att skifta den maktbalans som varit fundamentet i den italienska demokratin sedan efter andra världskriget och fascismens fall. Dessutom infördes en ny säkerhetslag förra året, som begränsar möjligheterna att uttrycka socialt missnöje och kriminaliserar civil olydnad. Exempelvis hotar Italiens nya säkerhetslag klimataktivister med fleråriga fängelsestraff och höga böter. Det har också blivit förbjudet att protestera mot stora infrastrukturprojekt och ockupera byggnader. Människorättsorganisationen Amnesty Italien kallar det en lag av historiska mått som kriminaliserar fredliga protester.
Den reform av rättssystemet som Meloniregeringen nu vill driva igenom bedöms inte utgöra samma hot mot rättsstatsprinciperna som de reformer som Ungern och Polen har genomfört och som fått EU att protestera högljutt. Sammantaget pekar ändå den inrikespolitiska inriktningen åt ett visst håll. Att Meloni försöker stärka sin roll genom politik som har auktoritära drag och att regeringen vill kontrollera eller till och med kriminalisera socialt missnöje – det är ett vägval som på sikt riskerar att försvaga den liberala demokratin i Italien.
Foto: Christin Sandberg.
