I Finlands nya säkerhetsdoktrin försvinner all förståelse för avspänning

215

Historien visar att det alltid finns alternativa vägar att gå. När ett nytt kallt krig står för dörren, och militär upprustning står högst på den politiska agendan, är det viktigare än någonsin att ha en förståelse för kapprustningens dynamik. 

När regeringen planerar att upphäva Finlands kärnvapenförbud för att ”maximera” Finland säkerhet är det återigen ett uttryck för enögdheten i säkerhetspolitiken. Man förmår inte se att verklig säkerhet alltid är fråga om en balans mellan olika säkerhetsaspekter.  

Finlands nya säkerhetsdoktrin som medlem i militäralliansen Nato går ut på att det enbart är maximal militär avskräckning som stärker Finlands säkerhet. Under Natos beskydd behöver vi inte längre oroa oss över att ”provocera” vårt östra grannland. 

Det finns inget syre för att ens tänka ordet avspänning. 

 

Vi lever i en allt farligare värld. Ryssland utgör ett verkligt hot mot sina grannländer. Inom den ryska nationalistiska mytologin ses landet som ett mäktigt imperium: först som tsarvälde och sedan i form av Sovjetunionen. Ryssland anser sig ha en berättigad intressesfär och till exempel Kiev och Ukraina är viktiga i den ryska mytologin.  

Men trots att Ryssland har sin egen imperialistiska agenda ska vi inte bli blinda för upprustningsdynamiken – alltså att olika aktörers agerande påverkar varandra.  

Kapprustningens dynamik blev tydlig för mig när jag läste forskarna Frida Strannes och Trita Parsis bok Illusionen om den amerikanska freden (2023) där de redogör för USA:s utrikespolitik under och efter kalla kriget. Under kalla kriget avlöstes tider av ökad kapprustning och militära spänningar av perioder av tillfällig avspänning.  

Upphettningen och nedkylningen i stormaktsrelationerna var inte fråga om något naturfenomen utan berodde på USA:s och Sovjetunionens ledares benägenhet till diplomati framom att spänna de militära musklerna.  

I sin bok visar Stranne och Parsi hur ekonomiska intressen hos militärindustrin i kombination med den ideologiska antikommunismen bidrog till att USA ofta valde en väg av upprustning och konfrontation istället för diplomatiska ansträngningar:  

”Något av allt som framgår tydligt när man studerar historien är hur återhållsamma krafter, diplomati och analyser vars slutsatser varit att Washington inte instinktivt behöver se hot överallt, ofta har fått se sig besegrade av krafter som inte velat göra några eftergifter, inte kunnat tänka sig att kompromissa om utrymme och som ansett att priset för att utveckla USA:s styrkeposition aldrig kan vara för högt.”  

De lyfter fram hur USA även efter kalla kriget, när landet stod kvar som den enda supermakten i världen, fortsatte på linjen att militärt ingripa för att främja sina intressen. De menar att USA:s strävan efter total dominans efter kalla kriget, i stället för att bygga upp en konstruktivare relation till det nya Ryssland (som uppstod i spillrorna av Sovjetunionen) redan sådde fröet till ny upprustning och konfrontation.  

 

I den övriga västvärlden har man däremot ofta ansett att USA:s enväldiga dominans inom världspolitiken främjar fred – idén om Pax Americana. USA har betraktats som den ”goda” stormakten eftersom landet ansetts stöda frihet och demokrati.  

Det perspektivet ger till exempel vår president Alexander Stubb uttryck för i sin bok Vallan kolmio (2025) där han bland annat skriver att USA har varit ”demokratins och den fria världens fyrbåk”.  

Stubb, liksom många andra inom Samlingspartiet, har länge velat se ett finskt Natomedlemsskap. För dem har ett medlemsskap symboliserat att bli en fullvärdig del av ett USA-lett väst.  

Inom det lägret vill man av ideologiska skäl vara en del av den ”rätta” sidan i kampen om vilken världsordning som ska dominera (den bilden målar i alla fall Stubb upp i sin bok). Men med denna ideologiska utblick är det svårare att se hur också den ”egna sidan” är en del av kapprustningsdynamiken – som ökar den militära osäkerheten i världen.  

Att öppna dörren till kärnvapen på finskt territorium är att bli en part i det nya kalla krigets stormaktsupprustning.  

Petteri Orpo har nu meddelat att regeringen och presidenten planerar en skrivelse om att inga kärnvapen får placeras på finländskt territorium under fredstid, rapporterar Helsingin Sanomat. Men frågan kvarstår varför detta inte kan skrivas in i själva lagtexten?  

 

De försvarspolitiska ledarna, som alla är samlingspartister, har inte kunnat ge någon bild av vilka konkreta säkerhetshot mot Finland ett slopande av kärnvapenförbudet svarar mot.  

Yles politikreporter Sofia Kajander analyserade (6.3) frågan i Svenska Yles podd Politiken och konstaterade att hon inte förstår vad lagändringen skulle ha för praktiskt syfte annat än att underlätta för USA att verka militärt på finländskt territorium. 

I regeringens pressmeddelande finns formuleringar som stöder Kajanders analys: ”Finland bör för sin del göra det möjligt att upprätthålla och utveckla alliansens försvar och vid behov genomföra det fullt ut. En lagändring tryggar verksamhetsförutsättningarna förutom i Nato också i det bilaterala och multilaterala samarbetet.” (Min kursiv.)  

DCA-avtalet om ett försvarssamarbete mellan Finland och USA nämns inte i pressmeddelandet, men är högst relevant i sammanhanget. När avtalet förhandlades fram ansågs det vara viktigt att få in skrivelser om att USA måste respektera Finlands suveränitet och lagstiftning. Då innehöll Finlands lagstiftning ett totalförbud mot kärnvapen på finländskt territorium. Därför ansågs det inte nödvändigt att explicit skriva in ett sådant förbud i avtalet.  

Formuleringen om att lagändringen ”tryggar verksamhetsförutsättningarna” för Finlands samarbetsparter ger mot den här bakgrunden en besk smak i munnen.  

Det senaste kärnvapenavtalet mellan USA och Ryssland löpte ut i februari utan att ha förnyats. Putin meddelade att Ryssland är villigt att ändå hålla fast vid avtalet ett år till om USA gör det samma, men Trump avfärdade det.  

En värld utan några internationella kärnvapenavtal är en farlig värld, som ingen borde vilja ha. Ändå bejakar vår allierade Trump denna värld. Våra ledande politiker konstaterar bara att det gäller att anpassa sig i stället för att konsekvent arbeta för mindre kärnvapen och fler internationella överenskommelser om restriktioner.  

Samtidigt som världen har blivit farligare, vilket kräver anpassning, måste vi hela tiden vara vaksamma på att denna “anpassning” inte bidrar till en ännu farligare värld.