Det slår aldrig fel. Varje gång jag anländer till Stockholm Central och går ut på Vasagatan för att röka efter resan dyker det upp minst en person – ofta flera – för att tigga en cigg. ”Eh, jag röker inte egentligen, men …” Vad de menar är att de nog väldigt gärna röker, åtminstone ibland, men inte längre betalar för cigaretter.
Sverige är sannolikt det land där myndigheterna haft störst framgång med att indoktrinera social skam kring rökning i befolkningen. Sedan lagändringen 2019 ser man praktiskt taget ingen röka, åtminstone inte dagtid. På arbetsplatser är det fullständigt uteslutet med ciggpaus – man måste ”gå ett ärende på stan” om man vill ha en post-lunch cigg och sedan dölja sin förtappelse bakom soptunnorna vid Konsum.
Den största domänförlusten var ändå uteserveringarna. Och nu samma sak i Frankrike – et tu, Brute – cafékulturens och de svartbågade kedjerökarnas vagga.
I USA, Frihetens land, har man förstås gått hela vägen i väggen. Jag minns den panikartade reaktionen hos min vän i Santa Monica då jag tände en tagg på gatan utanför deras hus. Som om jag viftat med en laddad pistol. Det hade sannolikt väckt mindre förakt.
Jag kom att tänka på allt detta när jag i veckan såg bilderna på den danska delegationen till USA plocka fram smøgerne så fort de lämnat pressträffen. ”Ett gott tecken”, var bedömningen bland politiska experter: ”Det betyder att de är avslappnade efter mötet.”
Jag har svårt att föreställa mig Elina Valtonen eller Maria Malmer Stenergard med samma självklarhet och grace tända en Marlboro inför rullande kameror som Lars Løkke Rasmussen gjorde. Orsaken är förstås att han är boomer, född 1964, medan Valtonen och Malmer som ’81:or är tidiga millennials för vilka 1900-talet med allt vad det innebär inte är en lika tung albatross kring halsen.
Løkkes rökande (liksom Mette Frederiksens frisyrer) har i åratal ihärdigt bevakats och tolkats av den danska pressen. Under mellandagarna, mitt i den åter uppblossade konflikten om Grönland, kom nyheten att utrikesministern setts röka pipa igen. Det tolkades som ett gott tecken. Trendexperter berättade att det är en symbol för klassisk maskulinitet: ”Pipan symboliserar mannen som blickar ut över världens förfall och eftertänksamt leder oss tryggt i hamn.” Man minns hur Løkkes föregångare Poul Schlüter och Uffe Ellemann-Jensen, bägge piprökare, ledde dansk utrikespolitik under de sista tumultartade kalla krigets dagar.
Ja, jag saknar cigaretten I offentligheten. Leif Salméns obryddhet och Jörn Donners dryghet i tv-rutan. Christopher Hitchens nihilistiska hedonism och Umberto Ecos förfinade intellektualism. Sartre, förstås, både pipa och cigg. Till och med Sauli Niinistös lite skamfulla men godlynta sug efter ett bloss ännu långt in på 2010-talet. Obama som smygrökte …
Vi har kommit långt från Churchills feta penisförlängare, den enorma cigarren som symbol för makt. Idag är rökning närmast ett tecken på bristande självdisciplin och låg karaktär, eller en lika medveten som futil protest mot den fåraktiga massans naiva hälsoivrande och moralpanik. Alltid en ovälkommen påminnelse om sjukdom och död.
Men under ytan lever ciggen kvar. På en bröllopsfest i Stockholm i julas var det ”musik, dans, drinks och cigg” på menyn. Värdparet bjöd på öppen bar och hade ställt fram limpor med blå Camel ute på terrassen. Jag blev nästan tårögd. Visst kan de ännu, svenskarna.
