Vi ska ju bara cykla förbi är en öm gestaltning av flickvärldens vara, skriver Salla Aldrin Salskov.
Vi ska ju bara cykla förbi – Ellen Strömbergs prisbelönta ungdomsroman om småstadstjejerna som går sista året i högstadiet, om deras framtidsdrömmar och vardag – har satts upp på Åbo Svenska Teater i regi av Ida Kronholm, som tillsammans med Strömberg står för manus och dramatisering. På scen ser vi ÅST:s skådespelare Daniela Franzell i rollen som den bångstyriga men sårbara Malin, som föräldrarna närmast övergett till följd av en skilsmässa. Manda, den mer typiska högstadietjejen – en slags girl next door – spelas av Mathilda Kruse.
Gedigen helhet
Liksom i romanen inleds föreställningen med att Malin och Manda fördriver tiden i sandlådan i en övergiven lekpark där de ”obsessar” över någon kille, i detta fall punkaren Pugg och hans bandkompis John, det är på gränsen till vad som blir närmast outhärdligt att bevittna. Här liknar pjäsen romanen. Att en kille får 95 procent av tonårsflickans uppmärksamhet, och att hon är redo att förvandla sig till närmast vem som helst för att behaga, beskrivs realistiskt och med en ömhet som även präglar romanen. Samtidigt kan skildringarna tolkas som en kritik av (destruktiva) könade maktrelationer och mönster i vår kultur.
Scenografin är avskalad. Vi befinner oss på någon mindre ort. Lekparken som är ritad mot en grå bakgrund ser slafsigt ihoprafsad ut, på scen står en cykel lutad mot ett träd, bredvid några rangliga träställningar vars glansdagar tycks ha varit på 80-talet.
Tillsammans utgör Manda och Malin en dynamisk duo vars vardag innehåller både tristess och närmast ohanterlig extas, en känslomässig berg- och dalbana som gestaltas med en intensitet som kastar publiken rakt in i kärnan av tonårstjejers vara: fester, killar, smink och skvaller, dagdrömmeri om livet sen, och strategier och trix som krävs för att navigera skolvärldens gruppdynamiker. Pjäsen avhandlar även de existentiella svårigheter som aktualiseras i gränslandet till vuxenvärlden; vem man är, vem man vill bli, eller vem man kan bli. Frågor som varvas med ångest inför kollektivets blick, flickors ständiga jämförande sinsemellan om vem som är snyggast, snällast, coolast, och sexigast. Jag slås även av skildringarna av det dyrbaraste med vänskapen – kärlek och tillit, men även svek, misstänksamhet och utmaningen att kunna förlåta.
Hantverk förtjänar beröm
I Strömbergs och Kronholms dramatisering ligger fokus på dynamiken mellan väninnorna. Omvärlden och dess händelser gestaltas via deras dialog och genom inblickar i deras tankevärldar. Under första akten känner jag en viss besvikelse över att inte få möta bokens andra karaktärer, och tonårsfesterna! Men besvikelsen går strax över. Strömbergs och framförallt Kronholms hantverk förtjänar beröm här. Trots att vi i pjäsen enbart får följa Manda och Malin, och stiftar bekantskap med resten av berättelsen (föräldrarna, skolvärlden, festerna, killarna och kompisarna) enbart via deras monologer och dialoger, utgör teaterversionen en otroligt fin helhet.
Manuset, framförallt dialogen, är välskriven; vi serveras en levande ungdomsjargong vars realistiska framställning kastar åtminstone denna recensent rakt tillbaka till den egna tonårstiden på 90-talet. Drickandet och hånglandet på någon random fest, svärmandet för någon jappe och de otaliga timmarna med väninnan där tiden går till att gårdagens händelser avhandlas och ältas om och om igen, skildras trovärdigt – även om den egna tonårstiden nu i efterhand framstår som avsevärt råare än den som skildras på scen.
Föreställningen lämnar ett känslospår, ett avtryck, inte bara intellektuellt utan också kroppsligt.
Fulländad skildring av tonårstiden
Franzell är sin skådespelarstil trogen, hon gestaltar Malins punkighet och dramatiska personlighet genom att ta ut svängarna till det yttersta, något som i en annan roll kunnat uppfattas som överdrivet. Men här gör hon en övertygande rolltolkning av den punkiga Malin och levererar dialogens repliker finslipat och med en träffsäker tajming.
Medan Franzells kroppsliga, vildvuxna närvaro och mimik dominerar föreställningens ton, är Mathilda Kruses något mer lågmälda gestaltning av Manda nästintill fullkomlig. Mandas dramatik utspelar sig framförallt inombords och Kruse lyckas förkroppsliga och förmedla den tonårstypiskt osäkra och ibland stormiga inre världen bakom ett coolt, tidvis kaxigt, yttre. Det övertygar till den grad att man undrar om hon på scen förvandlats till en 16-åring.
Då Manda får en oönskad dickpick i samband med ett meddelande om att hon på bilden hon just lagt upp (för att se snygg ut) verkar kåt, katalyseras varje tonårsflickas mardröm: att ses som horig och slampig när man vill framstå som lite het, men fin. Kruses Manda dras åt två håll – tagen av uppmärksamheten men äcklad av dess form. Scenen får mig att tänka på feministen Sara Ahmeds resonemang om hur vissa känslor via associationer klibbar sig fast vid vissa objekt. I detta fall är det misstanken om slampan som fäster sig som en klump i magen, en äckelkänsla som kletar fast trots att vem som helst rationellt förstår att det är avsändaren som egentligen bär skammen.
I Vi ska ju bara cykla förbi övervinner dock Manda sin skam med mod och svarar killen på ett sätt som både kan läsas som föreställningens pedagogiska budskap, men som även fungerar som en påminnelse – i en post-#metoo-anda – om feminismens faktiska förändringskraft.
Vi ska ju bara cykla förbi fungerar bäst med Kruse och Franzell i sandlådan. Därför är det lite synd att man avslutar med en punkig musikscen som nog är både riot grrrl-aktigt energisk och upplyftande, men den känns onödig. Som ett påklistrat tillägg, för att driva hem en poäng om girlpower.
Helheten hade gärna fått hållas samman via den stämning som flickornas relation ger upphov till. För föreställningens affektiva och känslomässiga vändningar väcker inte bara associationer och minnen från den egna skoltiden, utan lyckas – liksom romanen – förmedla tonårsflickans vara i hela dess skala. Föreställningen lämnar ett känslospår, ett avtryck, inte bara intellektuellt utan också kroppsligt. Och det är dess största förtjänst. Jag går hem i ett vintersnöigt landskap och tillvaron känns meningsfull. Klyschigt uttryckt, men sant. Den effekten har Vi ska ju bara cykla förbi.
Åbo Svenska Teater:
Vi ska ju bara cykla förbi.
Baserad på en roman av Ellen Strömberg. Dramatisering: Ellen Strömberg och Ida Kronholm. Regi: Ida Kronholm. Skådespelare: Daniela Franzell och Mathilda Kruse.
Scenografi: Jon Fredriksson.
Musik och ljuddesign: Iida Hägglund.
Kostym: Ellinor Hellström och Camilla Reuter. Mask: Sabina Segerström
Ljus: Antti Niitemaa.
Koreograf: Soledad Howe.
Spelar fram till 22.4 2026.
Foto: Pette Rissanen
