Mycket av det som händer i Den lilla Prinsen bottnar i klassisk teatertradition som använder sig av små medel för att återskapa stora scener, men det finns också lösningar som känns påhittiga och fräscha, skriver Lotta Green om uppsättningen på Åbo Svenska Teater.
Den lille prinsen (1943) är en filosofisk barnbok av den franske piloten Antoine de Saint-Exupéry, skriven under exil i USA. Då boken utgavs blev den en succé över hela världen och beskrivs ofta som ett verk som öppnar sig på olika sätt, beroende på hur gammal man är eller vilket skede i livet man råkar befinna sig. Boken är laddad med iakttagelser och symbolik kring människolivet och dess mening, och ställer bland annat frågor om vuxenhet och ensamhet samt vad det innebär att vara någons vän.
I Åbo Svenska Teaters uppsättning av Den lille prinsen möter vi en pilot (Dick Holmström) som har kraschat i Sahara-öknen. Det stora, gråa flygplanet som i början filmiskt sänks ner på stora scenen i ett moln av rök är ett exempel på mästerligt användande av scenografiska medel. Det är enkelt men mastigt och snyggt planerat: jag har inte förväntat mig en så storslagen scen direkt efter att det lilla modellflygplanet först har fått representera flygningen.
Då piloten gett upp försöken att få igång planet och trampar omkring utan att veta vad han ska göra, dyker den lille prinsen (Oksana Lommi) upp som ett ljus ur ingenstans med sin lilla, näpna krona och sin gröna, långa jacka. Med sin ljusa stämma symboliserar prinsen barnets rättframma oskyldighet, när han apropå ingenting räcker fram ett papper och penna till piloten och säger: Kan du rita ett lamm till mig?
Detta inledande meningsutbyte är en av de betydelseladdade små tankenötterna som pjäsen generöst delar med sig av. Piloten kan inte rita ett lamm så att prinsen blir nöjd, så till sist ritar han en låda som är lammets hem och konstaterar att lammet finns inne i lådan.
Nyfiken prins har frågor om allt
Så småningom får vi följa med den lille prinsen på hans upptäcktsresor till andra planeter och himlakroppar där han stöter på nya livsvisdomar att ta ställning till. Lommi gör en tydlig och trovärdig tolkning av den lille prinsen som med ett barns nyfikenhet och iver kastar sig över alla nya frågeställningar han stöter på under sina eskapader.
Den tämligen lilla skådespelarensemblen består förutom Lommi och Holmström av Jerry Wahlforss, Julia Korander och Ingemar Raukola. De växlar sömlöst mellan rollfigurer som erbjuder ett välkommet pendlande mellan olika stämningar och karaktärer. Speciellt minnesvärd är Raukolas rollprestation som Den fåfänge, då han i discoutrustning dansar i takt till en liten trudelutt som upprepas så många gånger att själva upprepningen leder till många spridda gapskratt. Raukolas kroppsspråk i sig är också synnerligen komiskt. Även Wahlforss tolkning av Kungen som glider runt i en cykellåda är rolig och minnesvärd och den har en härlig nonchalans.
Efter den första akten har jag känslan av att det ännu borde braka till i något skede, och den andra akten tillför inledningsvis en välkommen energiinjektion, varpå det hela återgår till det stoiska lugn som så ofta råder på scenen. Jag uppskattar att regissören och dramaturgen Janne Pellinen har gett utrymme för de stora livsfrågorna att ställas utan hast och att man har varit mer sparsam med de storslagna och pompösa inslagen, trots att vi befinner oss på stora scenen.
Föreställningen får mig att reflektera över vuxenhet och barnasinnet, samt hur själva pjäsen kan tänkas tas emot av olika åldersgrupper. Emellertid undrar jag dock om inte uppsättningen hade kunnat vara ännu mer intim ifall den hade spelats på en mindre scen där skådespelarna hade befunnit sig mer tätt inpå publiken?
Överlag är jag imponerad av hur idéer har förverkligats på scenen. Mycket av det som händer bottnar i klassisk teatertradition som använder sig av små medel för att återskapa stora scener, men det finns också lösningar som känns påhittiga och fräscha: Till exempel hur skådespelarna imiterar ljudet av flygplanet som försöker starta, eller den uppåtstående sängen som Korander, i rollen som Drinkaren, kommer inrullande i. Pjäsförfattaren Pellinen har också lyckats fånga och beskriva det väsentliga i de Saint-Exupérys berättelse; en som aldrig har läst boken kan ändå förstå och intressera sig för handlingen.
ÅST:s Den lille prinsen är en föreställning som riktar sig till alla mellan 7 och 100 år, vilket väl avspeglar själva boken som fortfarande fascinerar och berör läsare i alla åldrar. Jag har en känsla av att pjäsen kommer att växa till sig och ytterligare rota sig i sina spår efter att premiärnervositeten har lagt sig.
Åbo Svenska Teater: Den lille prinsen
Av: Antoine de Saint-Exupéry
Översättning: Kira-Emmi Pohtokari
Regi och dramatisering: Janne Pellinen
Dramatisk konsultation: Seppo Parkkinen
Scenografi: Annukka Pykäläinen
Ljusdesign: Antti Niitemaa
Komposition & ljuddesign: Jani Orbinski
Kostymdesign: Amita Kilumanga
Maskdesign: Sarianna Sormunen
Spelar fram till 9.5.2026.
Foto: Pette Rissanen
