Journalister ska ägna sig åt att vara ute bland folk och utveckla sin formuleringsglädje säger Marianne Sundholm, HBL-journalisten som i februari mottog Topeliuspriset.
Marianne Sundholm är en mångmedial reporter med bred kompetens inom politik och klimatjournalistik. Hon har en enastående förmåga att, ofta med den vanliga människan i fokus, förklara och sammanfatta komplicerade frågor tydligt och begripligt. Samhällspodden Veckan, som hon tagit initiativ till och vars programledare hon är, utgör ett modigt exempel på hur en traditionell dagstidning kan förnya sig med relevant, aktuellt och lättillgängligt innehåll. Sundholms klockrena och orädda analyser av det politiska spelet i maktens korridorer är en journalistisk fyrbåk i ett utsatt medielandskap.
Så lyder motiveringen för årets Topeliuspris, det mest prestigefulla priset för journalistik i Svenskfinland.
Marianne Sundholm kommer just från sin morgontur på Hufvudstadsbladet. Några dagar innan detta tog hon i Åbo på Publicistförbundets konferens Mediespråk emot sitt pris. Hon börjar med att berömma sina kollegor och det tajta samarbetet och säger att hon uppskattar den variation som hon som nyhetsjournalist får njuta av. Hon uppskattar även att cheferna är få och att journalisterna faktiskt får möjlighet att röra sig ute bland folk, något vi får anledning att återkomma till. Nu arbetar Sundholm för andra gången på HBL efter tio år på Yle.
– När jag for från HBL för att jobba på Yle tänkte jag att det är min chans att göra sådant nu, efter att innan det mest ha arbetat med text. Jag var livrädd för att jobba med andra format, jag kunde knappt lyssna på min egen röst på telefonsvararen!
När hon började på Yle behövdes en journalist som var bra på att skriva och nu på HBL efterfrågades någon som var van att jobba med audio.
– Det blir mindre och mindre skillnad mellan formaten. I nuläget måste var och en av oss journalister kunna allt. Men det gör också att berättandet utvecklas.
Inte pladder
Sundholm var ivrig med att fortsätta jobba med poddar efter att på Yle ha lanserat Politiken.
– Vill man göra något nytt på Husis- så får man, men eftersom allt är litet är man också tvungen att hugga i själv. Det innebär stor frihet men också ett ansvar att söka sig fram på egen hand.
HBL-podden Veckan som hon dragit igång har äntligen hittat sin form med ett tema per avsnitt, säger hon. Programmet verkar också ha hittat sina lyssnare. Att nå ut med nya produkter kräver marknadsföring och ändamålsenliga tekniska lösningar.
Podden är ett bra sätt för redaktionen att förnya sina sätt att berätta;- man måste nå ut till publiken och skapa en relation till den. Med tanke på läget i Finland och i världen är det viktigt att kunna fördjupa förståelsen av samhällsfrågor.
– Podden kräver en förmåga att kunna förklara så att alla förstår. Samtidigt gör podden det möjligt att ge dem som verkligen är intresserade en djupare inblick, det ryms mer än i en nyhetsartikel. Eftersom världen är så polariserad tror jag dessutom på samtal. Och då måste man kanske inte alltid ta till formatet med att skapa en debatt mellan två olika sidor.
Att hitta rätt mix
Det har redan skett enorma förändringar i mediebranschen under kort tid. Nyheterna har gått från papper till det digitala. De sociala medierna har inneburit enorma omvälvningar inte bara för människors uppmärksamhet utan också för annonsmarknaden i och med att allt koncentreras till de stora plattformarna.
– Sedan kom AI-boomen med allt slask som det medför. Och så förväntas vi journalister vara där och påminna om att ni ska orka med oss också! Man ställer jättehårda krav på oss.
Grunduppdraget som journalist har enligt Sundholm inte förändras särskilt mycket. Det går alltjämt ut på att informera människor om vad de behöver veta i det samhälle vi lever i. För att lyckas med detta måste medierna hitta rätt tilltal, nå ut och kunna förklara världen så att folk förstår vad det handlar om. Samt begripliggöra större sammanhang och olika perspektiv.
– Det är bra att kunna erbjuda en mix av olika saker. Därför har jag svårt med kritiken att HBL har fokuserat för mycket på KAJ. För vi måste ju ha sådant också!
Sundholm är övertygad om att människor är intresserade av samhället. Klimatförändringen är ofta ungdomar mer insatta i än äldre, vilket vittnar om ett samhällsengagemang. Så kallade nyhetsundvikare finns både bland unga och äldre och enligt Sundholm bottnar det i en konkurrens om uppmärksamhet i och med de digitala plattformarnas brus.
– På tal om intresse tycker jag också det finns ett ansvar hos andra än nyhetsredaktioner, som förstås ska försöka göra sitt innehåll så tillgängligt och begripligt som möjligt. Men jag är otroligt trött på self-help–kulturen och att det är okej att säga att man inte orka läsa nyheterna. Som vuxen är det din förbannade plikt att hålla dig informerad om samhället. Du måste orka! Det vi kan göra hos oss är att erbjuda en sådan mix som gör att folk orkar gå in på vår nyhetssajt.
En annan sak Sundholm är trött på är kritiken mot ”klickjournalistik”.- Hon bedömer att tidningarna inte längre frossar i rubriker som inte har någon täckning i texten. Grundpoängen hon för fram är dock att journalisterna måste försöka nå ut. Om ingen läser de texter som skrivs om, säg, klimatet, vad är då poängen med dem?
Jag är otroligt trött på self-help-kulturen och att det är okej att säga att man inte orka läsa nyheterna. Som vuxen är det din förbannade plikt att hålla dig informerad om samhället.
Klimatjournalistikens pendelrörelser
Just klimatet är det mest extrema exemplet, säger Sundholm, på utmaningen med att få folk att orka läsa nyheter – för vem står ut med att läsa om att världen håller på att gå under?
– Det har varit intressant att följa med hur forskare, aktivister och beslutsfattare pratar om klimatförändringarna. För några år sedan handlade det om att väcka folk. Det kunde man se inför riksdagsvalet 2019, då många röster inskärpte situationens allvar.
Sedan kom pandemin, krig och ekonomisk kris, och uppmärksamheten vändes bort från klimatfrågan och ”domedagsrapporter” från FN:s klimatpanel. Det ledde till att journalister försökte göra mer konstruktiv klimatjournalistik, säger Sundholm.
– Sedan svängde det, och experter och aktivister började betona att det är falskt att inge så mycket hopp när det ändå inte görs tillräckligt. Det har varit mycket intressant att följa hur pendeln har svängt.
Sundholm återkommer till tanken om en balanserad mix. Försök till lösningar på klimatkrisen fångar människors intresse, och medierna ska absolut berätta om dem och om aktörer som gör något åt saken. Framför allt borde klimatfrågan komma in i den övriga bevakningen. Enligt Sundholm har medierna blivit lite bättre på just detta.
– När skogsbränder och översvämningar nämns kan man skriva ut att det här är följder av klimatförändringen. Ett annat exempel är min kollega som skrev om bostadspriser; numera görs också riskbedömningar för hur sådant som översvämningar kan påverka priserna. Det är viktigt att visa hur klimatet påverkar andra saker, inte bara själva uppvärmningen. Ja, hur det påverkar också det lokala.
Fokusera på sakfrågor
Och på tal om det lokala, hur har det förändrats genom åren?
När Sundholm jobbade på HBL för ungefär 15 år sedan fanns en stor avdelning för den lokala bevakningen som noggrant följde med det som skedde i stadshuset och i nämnderna. Tidningen uppmärksammade också stadskulturen, som levde upp just under de åren, med Helsingfors som designhuvudstad, stadsdelsföreningar och Sompasauna.
– Det händer ju nog fortfarande, men mängden människor som bevakar det lokala här i Helsingfors har minskat. Det beror på världsläget. Medierna fokuserar mer på Donald Trump än på vad som händer i våra egna kvarter.
Trump-artiklarna har sin givna plats, säger Sundholm, men hon poängterar att journalister borde bli bättre på att följa med vad som händer på det lokala planet. Och visserligen gör HBL lokaljournalistik.
– Folk är ju nog intresserade, om man gör det riktigt lokalt, om det står TÖLÖ eller HAGALUND i rubriken. Det är viktigt att fundera över hur medierna kan rapportera om det lokala, med tanke på det rätt svala intresset för kommunal- och välfärdsområdesval, trots att det som avgörs på den nivån berör oss allra närmast.
Jag talade med forskaren Siv Sandberg inför kommunalvalet 2025. Hon menade att journalister borde bli bättre på att fokusera på de stora frågorna, som bostadspolitiken.
– Samma gäller ju nog riksdagen också, där fokus tenderar att ligga på ideologi snarare än på sakfrågor. Särskilt i kommunalpolitiken är det vanligt att samla ihop en heterogen majoritet kring en viss sakfråga. Sådant är intressant att följa med för journalister.
Allt är inte en åsikt
När man följer med politik via tidningar, radio och tv tycks mycket kretsa kring olika snackisar. Under regeringen Orpo har dessa duggat tätt i och med Sannfinländarnas rasistiska utspel. Vad är det journalistiska ansvaret när det gäller att navigera bland politiska agendor, signalpolitikens labyrinter och politiker som aktivt utnyttjar uppmärksamheten de får i medierna?
– Det där är svårt. Folk är ju intresserade av det smaskiga, kanske kan de bli mer intresserade av politik. Men i dessa tider av direktsändningar blir medierna lätt megafoner för politiska utspel, framför allt när politikers skriverier på sociala medier citeras rakt av.
Det är journalisters ansvar att inte låta sig förvandlas till citatförmedlare. Uttalandena ska sättas i ett sammanhang, säger Sundholm. Ett uppenbart exempel är Trump, vars notoriska ljugande inte gör det särskilt vettigt att bara hålla sig till citat. Journalisten får här förhålla sig till vad objektivitet innebär. Om en part ljuger så mycket den hinner innebär objektivitet inte att förmedla detta rakt av.
Journalister ska sträva till att ge en så sanningsenlig bild som möjligt av helheten. Då finns det naturligtvis flera sanningar, säger Sundholm, men fortsätter med att påminna om att bland annat klimatjournalistiken visar att det inte är så enkelt. När så gott som hela det vetenskapliga samfundet enats kring att klimatförändringen har orsakats av människan är det inte rimligt att låta den ”andra” sidan ständigt komma till tals om detta tema. När man rapporterar om ståndpunkter som misstänkliggör klimatförändringen ska man vara tydlig med att detta bygger på felaktigheter, inskärper Sundholm.
– Men nu är vi i ett läge där regler kring mänskliga rättigheter och internationell rätt hela tiden ifrågasätts. Journalister beskylls ofta för att ha en agenda om de försvarar mänskliga rättigheter, som om det är en åsikt, fast det bara är att påminna om att vi har haft en sådan gemensam värdegrund i samhället. En bra sak är att vi i Finland har tillgång till gedigen expertis som delar med sig av sin kunskap om mänskliga rättigheter.
Gör det maskinen inte kan
Att vara journalist i en polariserad tid är inte lätt; medierna får kritik och den kritiken kan vara skoningslös, men det kan också bli en tävling om att framstå som tuff på sociala medier. Själv får Sundholm mycket mejl och privatmeddelanden. Den kontakten sätter hon värde på. Hon upplever att människor där, snarare än på sociala medier, frimodigt formulerar frågor och funderingar på ett mera genuint sätt.
Marianne Sundholm anser att det är extra viktigt att journalister framstår som trovärdiga, givet bruset på sociala medier och den idag okontrollerade strömmen av AI-generade- texter och bilder.
– Det handlar också om att bygga upp en profil som gör att människor känner att de kan närma sig oss. Det här tror jag kommer att bli viktigare och viktigare.
På frågan om hur hon tror att AI:s roll inom journalistiken ser ut inom tio år svarar Sundholm att hon hoppas att journalister testar vad AI går för, med ambitionen att själva vara bättre än AI.
– Jag anser att det är ansvarslöst att inte lära sig verktygen. På samma sätt menar jag att det är ansvarslöst att inte vara på sociala medier. Det händer så mycket i utvecklingen att vi måste följa med det.
AI kommer att förändra journalistiken, säger Sundholm. De korta artiklarna, så kallade rewrites utifrån protokoll eller pressmeddelanden, kan i framtiden publiceras med ringa mänskliga insatser. Journalisterna får se till att det görs bra.
– Journalister ska fokusera på att vara ute bland människor och göra allt det som maskiner inte kan, som intervjuer. Det ska finnas plats att hitta formuleringsglädjen, något som en maskin inte kan hitta. AI kan göra det mindre spännande jobbet.
Vad skulle du säga till unga som funderar på att söka sig till journalistiken men som har snappat upp att det är en bransch med en osäker framtid?
– Journalistiken är absolut ett framtidsyrke. Det är det roligaste jobb som finns. Och det kommer alltid att behövas journalister. De får anstränga sig som fan för att hänga med, men det är ju också kul.
Foto: Mio Lindman
