I en ny antologi presenteras marxistisk teori. Hugo Strandberg anser att urvalet kan vara samhällsvetenskapligt intressant och praktiskt användbart, men analysen av kapitalismen lyser till stor del med sin frånvaro.
Under de senaste decennierna har ett återuppväckt intresse för Marx kunnat iakttas i samhällsdebatten. Kapitalismens destruktivitet är allt svårare att blunda för. Hur ska denna destruktivitet förstås? Vad är kapitalismens gränser? Och vad är egentligen kapitalismen? Samtidigt som sådana frågor ställs och Marx anas vara en som kan hjälpa en att begrunda dem är dock den allmänna förståelsen av Marx tänkande enligt mitt intryck väldigt grunt. Desto bättre att det görs försök att fördjupa förståelsen, genom böcker som Samtida marxistisk teori.
Långt från Marx
Förstås kan inget ersätta ett studium av Marx Kapitalet, till exempel med hjälp av en god kommentar, som En introduktion till de tre volymerna av Marx Kapitalet av Michael Heinrich (en av de teoretiker som presenteras i Samtida marxistisk teori). Men även annan litteratur kan vara till hjälp, också genom att skilja mellan det väsentliga och det oväsentliga hos Marx själv, mellan det fruktbara och det mindre fruktbara, eller genom att föra hans diskussioner längre än vad han själv gjorde.
Vad är bidraget som Samtida marxistisk teori ger? Vad är det för slags bok?
Kort sagt kan den beskrivas som ett slags uppslagsbok. I 37 kapitel presenteras lika många teoretiker, alfabetiskt ordnade, på cirka tio sidor var. Trots att antalet skribenter är ungefär lika många som antalet kapitel är boken på några få undantag när språkligt enhetlig, så redaktörerna har verkligen sett till att boken ger ett uniformt intryck. Som bäst fungerar ett enskilt kapitel som en introduktion till någon teoretiker som man sedan kan känna sig inspirerad att studera vidare på egen hand.
Den vanliga formen av samhällskritik är att identifiera en maktobalans och sedan ta ställning för de missgynnade, mot de priviligierade. Kapitalismen blir här på sin höjd något som kapitalisten använder sig av, och alltså själv står utanför, för att förtrycka och utnyttja andra.
Det finns förstås problem med ett sådant upplägg. Ett är att sammanhangen blir svårare att se. I många fall besvarar de behandlade teoretikerna samma frågor men på olika sätt, motsättningar som nu inte görs synliga eller analyseras. En mer radikal variant av samma problem är att olika teoretiskt perspektiv också innebär olika syn på vilka frågor som är vettiga att ställa; i ljuset av ett visst teoretiskt perspektiv kan alltså vissa andra teoretiska perspektiv framstå som förfelade beträffande redan de frågor de försöker besvara. Risken för teoretisk eklekticism är dock ett problem som redaktörerna kort diskuterar i bokens inledning.
Ett annat problem som diskuteras i inledningen är vad ”samtida marxistisk teori” egentligen syftar på. Innan jag öppnade boken hade jag vissa förväntningar på vad som skulle behandlas i den. Att dessa förväntningar inte infriades är å ena sidan en positiv sak – här finns teoretiker behandlade som jag inte tänkt på eller ens tidigare känt till. Å andra sidan innebär det att många viktiga namn saknas. Över lag ger urvalet ett slumpmässigt intryck, något redaktörerna indirekt medger i sin inledande beskrivning av bokens tillkomst, beroende av de cirklar de rör sig i, det må vara politiska (trotskistiska) och akademiska (samhällsvetenskapliga).
Att ”samtida” och ”marxistisk” bjuder på ytterligare problem är uppenbart. I det senare fallet har redaktörerna klokt nog valt en icke-dogmatisk hållning, även om det i enstaka fall blir märkligt att teoretiker har inkluderats som inte själva skulle kalla sig marxister.
Det i mina ögon största problemet rör dock ordet ”teori”. En mer rättvisande beskrivning av stora delar av bokens innehåll skulle vara ”samtida marx-inspirerad samhällsforskning”. Vad som beskrivs är samhällsvetenskapliga forskningsinriktningar, med fokus på frågor kring produktionsvillkor och klass- och andra konflikter, ofta med hopp om vänsterpolitisk relevans. Det här ligger relativt långt från vad Marx själv sysslade med, närmast kommer han väl i Louis Bonapartes 18:e brumaire. I andra delar av Samtida marxistisk teori presenteras dock teoretiker som griper sig an frågor som ligger närmare Marx egna, och här passar innehållsdeklarationen ”marxistisk teori” betydligt bättre.
Utmanande form av samhällskritik
Som synes är det alltså ogörligt att sammanfatta bokens innehåll – dess form, det stora antal teoretiker som presenteras, dess många skribenter omöjliggör varje enhetlig bild. Men just bristen på innehållslig enhetlighet är som sådan av intresse, och en reflektion som boken väcker handlar om de spänningar den oavsiktligt gör synliga.
Det här har att göra med det jag nämnde inledningsvis, att mitt intryck är att den allmänna förståelsen av Marx tänkande är väldigt grund. Problemet är inte så mycket att Marx skulle vara okänd som att varje fundamental kritik av kapitalismen förefaller främmande också för personer som i övrigt skulle kunna betecknas som politiskt medvetna. Det är i alla fall min erfarenhet efter att ha undervisat om dessa frågor. Den vanliga formen av samhällskritik är att identifiera en maktobalans och sedan ta ställning för de missgynnade, mot de priviligierade. Kapitalismen blir här på sin höjd något som kapitalisten använder sig av, och alltså själv står utanför, för att förtrycka och utnyttja andra. En kritik som däremot gäller en nivå vi alla delar, såtillvida att vi alla lever under kapitalismen, ter sig sällsam just i och med att den i grunden inte handlar om makt, då såväl den som i andra hänseenden verkar vara på toppen som den som är på botten är underkastade kapitalet.
Många upplever en svårighet med en kritik av den här typen: de inte vet vad de ska göra med den, den ger nämligen inget svar på frågan ”vad bör göras?”. Särskilt inte eftersom Marx i Kapitalet försöker avtäcka kapitalets egen självupplösande dynamik. Gensvaret på den kan då inte vara annan än att förbereda sig på ett efter-kapitalistiskt liv, att trevande försöka leva det. Men hur det ska gå till och vad det innebär måste vi själva komma underfund med.
Det här betyder förstås inte att analyser av intresse- och maktkonflikter inom kapitalismens ramar är oviktiga. Om man kan använda Marx för att kasta ljus över sådana, och därmed eventuellt också göra honom mer praktiskt användbar, är det bara bra. Men risken är då att man tappar bort Marx egentliga bidrag – analysen av kapitalismen, av kapitalet som det sig allt underordnande subjektet, av kapitalismens självupplösande dynamik – och risken är att man inte når särskilt mycket längre än dit man hade kunnat komma utan några hänvisningar till Marx. Med andra ord ger Samtida marxistisk teori uttryck för en konflikt mellan sådana teoretiker som griper sig an Marx genuina ansats (jag tänker här i första hand på sådana som Nancy Fraser, Heinrich, Moishe Postone) och en mer utslätad, politiskt mer konventionell Marx-läsning. Men också det är av intresse – i tillägg till bokens alla andra förtjänster.
Samtida marxistisk teori.
Evelina Johansson Wilén, Lotte Schack, Carl Wilén, Johan Örestig Kling (red.). Daidalos, 2025.
