All politik styrs av värderingar och någon absolut sanning går och ska inte kommas åt på politisk väg. God politik bör styras av en strävan att uppnå ett bättre samhälle för alla och envar – hur ett sådant samhälle ser ut och med vilka medel vi ska ta oss dit är i slutändan det som den politiska diskussionen handlar om. Att olika ideologiska rörelser och partier kan ha vitt skilda åsikter och uppfattningar om hur ett gott samhälle och vägen dit ser ut hör till politikens obestridliga sanningar – och det är helt som det ska vara. Diskussionen som föds ur de olika perspektiven är grundstenen i ett demokratiskt samhälle.
En förutsättning för en hälsosam demokratisk process är ändå att den utgår från etablerade fakta, forskning och expertkunskap. Som medborgare måste vi kunna lita på att såväl makthavare som opposition grundar sina beslut och sin politik på verkligheten.
Det gör naturligtvis inte alla. I USA har vi sett hur det kan gå då faktaresistensen slår rot och känslor, tyckande och konspirationsteorier väger tyngre än forskning, expertis och till och med enkel logik. Här hemma är vi redan vana vid att Sannfinländarna baserar sin politik på en berättelse som till stora delar är tagen ur luften – som dåvarande partisekreterare Riikka Slunga-Poutsalo konstaterade för elva år sedan: om något är sant eller inte spelar mindre roll än om folk tror att det är sant: ”Näin nämä asiat koetaan”.
Sannfinländarnas spelade dumhet är oroväckande nog med tanke på samhällsutvecklingen, men minst lika beklämmande är att Samlingspartiet allt mer öppet tänjer på sanningar, russinplockar forskningsresultat och trixar med siffror för att kunna förverkliga sin ideologi.
Vi har kommit till en punkt där makthavarna i stället för att låta verkligheten styra politiken förvränger verkligheten för att få den att passa in i deras politiska mål.
Tidigare i år publicerade statens revisionsverk en analys som gav vid handen att regeringen Orpos beräknade inbesparingar på 10 miljarder euro i själva verket är ett luftslott byggt på bristande konsekvensbedömningar, felaktiga tolkningar av ”dynamiska effekter” och hederligt gammaldags siffertrixande för att få resultatet att se bättre ut.
I något skede kunde man ännu ursäkta regeringen med att den inte visste bättre. Idag är det svårt att tänka sig att Petteri Orpo, Riikka Purra och övriga ministrar på fullt allvar skulle tro att deras politik skulle spara in 10 miljarder och skapa hundratusen nya jobb. Allt mer av regeringens åtgärder och analyser framstår som medvetet fifflande och trixande för att få siffrorna att visa det som regeringen vill att de ska visa. Vi har kommit till en punkt där makthavarna i stället för att låta verkligheten styra politiken förvränger verkligheten för att få den att passa in i deras politiska mål.
Så uppenbart är glappet mellan vad regeringen påstår och vad forskningen (och vardagen) visar att man inte kan förbise den skrämmande möjligheten att regeringen faktiskt fullt medvetet försöker vilseleda medborgarna. Det behöver knappast sägas att det sluttande planet väldigt snabbt kan bli väldigt brant.
