Strindbergs pjäs Dödsdansen utforskar psykets sunkiga kvarter genom ett dysfunktionellt äktenskap. Sofia Nyberg imponeras av hantverket i Riksteaterns gästspel på Svenska Teatern men slås av en diskrepans mellan texten och föreställningens tonart.
Riksteatern har kommit till stan och den 28.3 packade de upp August Strindbergs Dödsdansen ur bagaget på Svenska Teaterns stora scen.
Det första jag lägger märke till, förutom att det är proppfullt i salongen, är ridån. Den är monterad som en skild enhet på scenen, och med sin runda form och sitt tjocka draperi ser den ut som ett provrum. Det är förstås en ö! Det vi ska få se utspelar sig ju på en befästningsö. Det finurliga ridåarrangemanget innebär vidare att scenen är en scen på scenen.
Mina tankar går till Sigmund Freuds verk Drömtydning (som utkom år 1900, intressant nog samma år som Dödsdansen skrevs), i vilken han på några sidor omnämner fenomenet att man drömmer att man drömmer. Då drömmen i princip, enligt Freud, är en önskeuppfyllelse (må vara ytterst förklädd) menar han att drömmen-i-drömmen hänvisar till något som de facto är sant, men som drömmaren önskar att inte skulle vara det. Jag tänker att just så förhåller det sig med den typen av äktenskap vi strax skall bevittna.
Metafor för instängdhet
Ridån öppnas och raklång på golvet framför vardagsrumssoffan där frun Alice (Pia Johansson) sitter och stirrar framför sig ligger hennes man Edgar (Claes Malmberg), lika underlägsen och tillplattad som den döde och av Hertig Karl skymfade Klas Fleming i Albert Edelfelts berömda konstverk. Scenen känns faktiskt lite som en tavla, då den är så stilla. Men så reser sig Edgar upp och dramat drar igång, och man förstår att tavelaktigheten var pose finale i den senaste vändan av parets äktenskapliga koreografi. Och nu börjar den om. Igen.
Alice och Edgar har varit olyckligt gifta i 25 år. Snart är det silverbröllop. Ingendera verkar dock uppleva att de har valt att vara med den andre, det har bara av omständigheter blivit så, och nu är de fast. Det blir tydligt att de hålls ihop av ett sadomasochistiskt spänningsfält, i vilket de turvis intar positionerna plågare och plågad. Alice säger “vi har försökt skilja oss varje dag, men vi är ihopsmidda”. Man får väl anta, att om man inte upplever sig ha gjort valet att ingå äktenskap kan man inte heller uppleva sig ha valet att gå ur det.
Paret bor i en gammal fästning på en ö, och nu skall det dessutom införas karantän där; alltihop som metafor för den instängdhet och isolering som präglar såväl dem själva som äktenskapet. Man kan ju inte annat än undra vilka premisserna för en dylik relation är.
Dumpa sin egen litenhet
Om man tar Edgars inre som exempel får man kanske en del av pusslet. Edgar, visar det sig, har en hård och arm uppväxt bakom sig. Sina erfarenheter har han varken bearbetat eller sörjt; eliminera, stryka över, gå vidare är hans devis. Allt sårbart och smärtsamt, all rädsla, slänger han ut i världen, som på så sätt blir full av idioter, bedragare och förföljare. Han blir å sin sida självtillräcklig och överlägsen. Repliken “den dagen jag är död, är jag nöjd” avslöjar att han till och med tror sig stå över döden; han måste ju vara levande (efter sin död) för att kunna uppleva sig nöjd.
Hur liten och rädd han egentligen är kommer fram i en brandgul drömsk scen då han är ensam och lämnad. Edgar och Alice (hon har ett liknande sätt att fungera som sin man) behöver varandra för att i den andra dumpa sin egen litenhet och därigenom kontrollera att den hålls borta från dem själva.
När Kurt (Mats Blomgren), en lugn och välvillig man som sedan länge är bekant med dem båda, kommer på besök luckras den plågsamma och kvävande dynamiken tillfälligt upp och ett triangeldrama utvecklas i dess ställe. Kurt vill vara neutral och varken ta parti för Alice eller Edgar, men klarar inte att stå emot utan dras in i deras med osynligt bläck skrivna manuskript. Den möjlighet som Kurt skulle kunna vara för dem att komma loss från varandra förverkligas inte. Såklart inte. Detta är inte en möjligheternas pjäs. Här finns inte rum för hopp. I slutscenen är vi tillbaka i pose finale. Nu är det Alices tur att ligga som Fleming på golvet.
Fel sida om komeditröskeln
Dödsdansen är på alla sätt, och i ordets mest gruvliga bemärkelse, en dyster framställning av äktenskapet. Jag såg den i mitten av 90-talet som TV-teater i regi av Lars Norén med Marie Göranzon och Jan Malmsjö i rollerna och den upplevelsen sitter ännu i skinnet som en rysning.
I föreliggande uppsättning av Nora Nilsson har dysterheten främst placerats i ljud- och ljusvärlden. Båda var lite underjordiska och (mar)drömslika, vilket förhöjdes ytterligare med stunder av scenrök. Helt i föreställningens början förekom ljud som av Dödens steg och tankarna gick till öppningstemat i första satsen av Beethovens femte symfoni. Telegrafens musikalitet var en personlig favorit. Allt det här var, i mitt tycke, i samklang med Strindbergs text och gav just känslan av att röra sig i psykets mer sunkiga kvarter.
Men. Trots skickliga insatser av skådespelarna upplevde jag att de lade sig just på fel sida om komedi-tröskeln. Redan vid de första replikerna skrattade publiken — till min stora förvåning måste jag tillägga — och den muntra stämningen höll i sig med alltför få undantag. Förvisso är pjäsen så dyster att man inte vet om man ska skratta eller gråta, men bäst hade kanske varit en hållplats mittemellan. Det är där eftertanken bor.
För mig blev det helt enkelt en alltför stor diskrepans mellan texten och den tonart den spelades upp i. Jag hade uppskattat att texten som sådan i högre grad hade fått bära fram dynamiken.
Jag tror dock att publiken i stort var mycket nöjd med kvällen, även om jag kände mig lite snuvad på konfekten.
Riksteatern: Dödsdansen
Text: August Strindberg
På scen: Mats Blomgren, Pia Johansson, Claes Malmberg
Regi: Nora Nilsson
Scenografi och kostymdesign: Julia Przedmojska
Ljusdesign: Sofie Gynning
Ljuddesign: Klas Hasselrot
Maskdesign: Anna Olofsson
Dramaturgi: Ninna Tersman
Producent: Riksteatern
Spelade i Helsingfors 28.3
